torsdag 14 mars 2024

Positiva beslut i Förvaltningsdomstolarna men ska vi behöva oroa oss för nya omprövningar?

 Tittar vi historiskt så har förvaltningsdomstolarna varit allt annat en generösa i synen på hur LSS lagen med alla insatser ska tillämpas. Det finns ju som bekant ett antal prejudicerande domar (rättsfall som många gånger drivits av kommuner) som hjälpt till att demolera rättighetslagens intentioner. Att Försäkringskassan sen i praktiken satt i system att tolka de här restriktiva domarna så strängt som möjligt har förvärrat situationen ännu mer.


Men har nu FK gått för långt i besparingshysterin och att bända och tänja på existerande lagtext och befintliga domslut. Positiva nyheter är vi inte bortskämda med men det finns faktiskt tecken som tyder på juristerna i domstolarna nu börjar sätta ner klacken. För någon vecka sedan hade nätsajten Heja olika en rubrik som lydde så här:

Trendbrott: Assistansanvändare vinner fler segrar i domstol


Vad har hänt rent konkret? Det handlar inte om domar som på allvar går till bottnen med de riktigt stora problemen. Däremot har det nu kommit domar som på olika sätt underkänner Försäkringskassans beslutsunderlag när assistansen dras in. Juristen och LSS experten Jessica Gustavsson sammanfattar:


Jag vill sammanfatta det som att det skett ett skifte i ombudens argumentation och i domstolarnas domskäl – från att argumentera i sak, till att argumentera emot att saken är tillräckligt utredd av Försäkringskassan.


Jessica Gustavssons slutsats är att ändrad strategi hos rättsombuden - ändrat fokus från själva sakfrågan till att ifrågasätta FK-s hantering av själva fallet ger resultat.


Jessica Gustavsson fortsätter:

Domstolarna har plockat upp att det medicinska underlaget är A och O i assistanssammanhang, och för att Försäkringskassan ska kunna underkänna ett tidigare accepterat medicinskt underlag krävs nu bevisning av motsvarande tyngd.


Det är inte längre självklart att Försäkringskassan kan ”komma undan” med att basera betungande beslut på enstaka journalanteckningar, egna observationer vid oanmält hembesök, eller andra mer lösryckta uppgifter som är öppna för tolkning. 


Jag vill nog säga att det klart framgår Försäkringskassan nu måste prestera tyngre bevisning än den bevisning som låg till grund för beviljandet, om Försäkringskassan vill dra in assistansen.


Sammantaget kan vi åtminstone skönja ett ljus när det gäller tryggheten att inte förlora sin assistans på milt uttryckt – tveksamma grunder. Frågan är vad som blir Försäkringskassans och därmed ytterst regeringens motdrag? 

Trendbrott i domstolar



Många har haft förhoppningar på signaler från engagerade riksdagspolitiker att de mycket stora problemen med Föräldraavdraget för Stärkt personlig assistans kommer att lösas inom kort. Tyvärr – men som vanligt inte oväntat för mig ser de förhoppningarna ut att gå i kras. Regeringen har istället meddelat att den tänker tillsätta en ny utredning (femtielfte i ordningen sedan 1994?) och Tidöpartierna har röstat ner ett utskottsinitiativ. ”Lösningen” i Rosenbad blir därmed att skjuta problemet framför sig och i bästa fall leverera en lösning i en obestämd framtid.  


Vad som däremot prioriteras istället är enligt Jessica Gustavsson att identifiera 10 viktiga sätt som välfärdskriminella använder för att komma åt skattepengar. Det visar ännu en gång tycker jag den väldiga ocean som skiljer regeringen och brukarrörelsen vad som är viktigast att prioritera. Det är de hårda sakerna – inte självbestämmande och mänskliga rättigheter enligt Funktionsrättskonventionen. Och det är inte överraskande. Ulf Kristersson har veterligen aldrig sagt någonting om en återupprättad assistansreform – däremot har vår statsminister varit väldigt tydligt med att bekämpa välfärdskriminalitet har mycket hög prioritet – här är statsministern och Magdalena Andersson överens.


Ett nytt potentiellt beckmörkt orosmoln kan tyvärr skönjas. Signaler kommer om att det finns tankar i regeringen på att åtminstone tillsätta en utredning (suck) till om att kanske återuppta tvåårsomprövningar eller t.om återuppta dem utan utredning. Det kan tyckas överraskande utifrån vad som sagts tidigare från Rosenbads socialdepartement men inte särskilt överraskande att det dyker upp om vi väger in vad som verkligen prioriteras. Lägg därtill att Försäkringskassan i flera år tryckt på för återupptagna omprövningar i någon form. Hur mycket spelar de nya domarna om högre beviskrav för indragen assistans in att detta lyfts? Troligen in inte alls obetydlig roll, domarna ändrar ju faktiskt maktbalansen till Försäkringskassans nackdel.

 

Hur oroliga ska vi vara? Skulle återupptagna omprövningar bli verklighet utan nytt regelverk ska samtliga Tidöpartier och i synnerhet L, KD och SD skämmas så länge partierna existerar. För återupptagna omprövningar med dagens regelverk är i praktiken dödsstöten för hela reformen. Och det kan väl ändå ingen assistansvänlig politiker eller parti till höger som kritiserat S väldiga vanskötsel så hårt gå med på att:


Vi var med och fattade beslutet att i praktiken avskaffa assistansreformen


Så, nej jag tror inte vi behöver vara så oroliga men bara det faktum att det uppenbart finns tankar om återupptagna omprövningar är mycket allvarligt.

 


torsdag 29 februari 2024

Intressant intervju med forskare om tillämpningar och aktuellt om antalet assistansberättigade

 Helene von Granitz, doktor i medicinsk vetenskap och har tidigare jobbat hos Försäkringskassan. Helene har intervjuats av Assistanskoll och har skrivit en avhandling om hur väl den svenska staten uppfyller intentionerna i LSS lagstiftningen. Föga förvånande för alla som är insatta i assistansvärlden är Helene mycket kritisk till begreppet integritetsnära behov som saknar stöd i lagtexten. Hon är också emot begreppet grundläggande behov som är helt centralt sedan 1996 men den verkliga ”boven i dramat” är ändå uppdelningen med ”integritetsnära behov. Helene säger bland annat följande:

 

Att de grundläggande behoven delats in i integritetsnära delar har skapat en sorts volymknapp där beviljandet av grundläggande behov kan vridas upp och ner med nya domar som tar bort nya moment.


Handläggarna hos Försäkringskassan är en yrkeskategori som genom åren fått mycket besk kritik från vår sida. Helene menar ändå att generellt gör handläggarna sitt bäste för att försöka uppfylla lagens målsättningar men blir bakbundna p.g.a. de restriktiva domarna och FK-s tillämpningar:


Stämmer det utifrån mina egna erfarenheter? Både ja och nej säger jag.


Fram till 2013 har jag inte det minsta minne om att jag tyckte behovsbedömningar eller omprövningar (i praktiken avstämningar) var det minsta obehagligt. Omprövningen 2013 var visserligen synnerligen obehaglig - för första gången vändes mitt liv ut och in i minsta detalj. Men MYCKET VIKTIGT - handläggaren var verkligen intresserad av de behov jag faktiskt hade och precis som i artikeln gav hen med "tips" art ta upp som var viktiga att ta upp för att komma över 20-timmars gränsen för grundläggande behov. Det slutade med att jag blev beviljad 29 timmar/vecka i grundläggande behov med totalt dygnet runt assistans, Fortfarande gäller det beslutet för mig.

 

Fyra år senare hade det ändrats totalt. Handläggaren jag hade då var totalt ointresserad av mina faktiska behov. Det kändes som det redan var bestämt att jag skulle åka ut. Jag är också helt ÖVERTYGAD om att den s.k. transportdomen som kom några månader tidigare ("omprövningen" gjordes i september) tillämpades fullt ut på mig. Som ni säkert känner till räddades jag enbart av omprövningsstoppet.

 

Och det hjälps inte - när det gäller assistansen är jag JÄTTERÄDD för Försäkringskassan.


Hela intervjun i Assistanskoll



Källor: Alla siffror nedan är hämtade från Assistanskolls statistik som i sin tur hämtar från Försäkringskassan


Reformerna för Stärkt personlig assistans beräknades ge ca 2000 personer personlig assistans som förlorat den.  Som bekant har resultatet tyvärr inte blivit vad vi väntade oss. Resultatet hittills är ett fiasko. Vi får rapporter om att det – särskilt för barn har blivit ännu svårare än tidigare att bli beviljad statlig assistansersättning. Detta ses också i statistiken för både antalet personer beviljade personlig assistans och att Försäkringskassans utgifter för personlig assistans beräknas bli lägre än planerat.

Flera tusen personer skulle alltså få personlig assistans igen – var tanken i alla fall. Antalet personer beviljade assistans fortsätter istället att långsamt minska. I december 2023 var 13253 personer beviljade statlig assistansersättning, en minskning med 127 personer på ett år. Sedan hösten 2015 är minskningen hela 2962 personer.

Vad gäller utgifterna för Försäkringskassan var beloppet lägre än väntat 2023, 36 miljoner kr användes inte - de totala utgifterna var 24,55 miljarder kr. Summan för 2024 beräknas bli knappt 25,34 miljarder kr. Det innebär att FK sänkt sin utgiftsprognos med hela 692 miljoner kr från 26,03 miljarder kr– motsvarar dygnet runt assistans för ca 340 -350 personer. Försäkringskassans egen förklaring lyder så här:

Det är möjligt att intresset och det uppdämda behovet av att ansöka om assistans efter införande av stärkt rätt till assistans har överskattats. Det kan också vara så att skillnaden mellan det nya regelverket och det tidigare inte varit så stor vilket i sin tur gjort att färre personer har ansökt om assistansersättning.

Att behovet är mindre än väntat avfärdar jag helt av följande anledning:

Barn är den grupp som drabbades hårdast av den brutala osthyveln 2016-2017 och Stärkt personlig assistans var tänkt att hjälpa i första hund barnen. Ganska magstarkt att FK överhuvudtaget nämner det som delförklaring…


Däremot spelar givetvis det dubbla föräldraavdraget en stor roll- vilket aldrig var tanken. Avdraget skulle ju bara göras från de behov som alla föräldrar anses ha. Att dessutom göra ett avdrag till med behov som beror på funktionsnedsättningar är helt emot tanken. Detta har också bekräftats av såväl jurister som riksdagspolitiker som Assistanskoll intervjuat. Vi får inte heller glömma bort att Stärkt personlig assistans aldrig var tänkt att gå till botten med de riktigt grundläggande problemen för hela reformen – främst behovsbedömningarna och underfinansierad schablon.


Jag viker inte en mm från att även anslagen från finansdepartementet också spelar en mycket viktig roll. Har flera gånger gått igenom att jag anser att hela Stärkt personlig assistans är underfinansierad från början – underskottet är årligen minst 1,0 miljard kr, möjligen över 1,5 miljarder årligen jämfört med verkliga behov för ca 2000 personer. Detta i kombination med tidigare besparingar lägger sig som en filt över såväl Stärkt personlig assistans och även övriga reformen.

Så länge inte anslagen höjs rejält är det tyvärr svårt att känna optimism angående assistansreformens framtid som det var tänkt den skulle fungera.



Bild:

Tompa sitter i min rullstol på balkongen i en grön t-shirt i min bostad och skriver blogginlägg en solig sommardag.

 

tisdag 20 februari 2024

Protesterar Funktionsrättsrörelsen för lite mot alla besparingar/försämringar?

 ”Urfadern” till assistansreformen i Sverige Adolf Ratzka kom till Sverige i mitten av 1970-talet (lite osäker på årtalet, tror det var 1973) och berättade senare att han blev förvånad av flera saker.


Dels hade Sverige byggt upp en mycket omfattande välfärdsstat – men vi funkisar var fortfarande en synnerligen marginaliserad grupp. Många bodde fortfarande kvar på institutioner. Trots de stora bristerna var den svenska funktionsrättsrörelsen enligt Ratzka väldigt passiv. I början av 80-talet fanns det visserligen möjligheter att bo i egna hem men det var fortfarande inte frågan om personlig assistans – hjälpen var enbart knuten till egna hemmet men ändå verkade de flesta nöjda med det. 1984 grundade Adolf Ratzka föreningen STIL som jobbade hårt för att införa personlig assistans i Sverige. Ett första försöksprojekt påbörjades i Stockholms kommun 1986.


År 2024 kan det kännas konstigt men faktum är att funktionsrättsrörelsen i Sverige inledningsvis inte alls var entusiastisk inför idén med personlig assistans– ”för amerikanskt, för individcentrerat” tyckte många. Ratzka och STIL jobbade alltså inledningsvis i motvind -inte bara mot politiker, delar av facket med mera. Det dröjde fram till skiftet 80-90 tal innan funktionsrättsrörelsen på allvar omfamnade den då revolutionerande idén med personlig assistans.


För 5-6 år sedan läste jag en lång intervju med Adolf Ratzka där han berättade om första tiden i Sverige, de stora paradoxerna i den svenska välfärdsstaten och den, enligt honom allt för stora passiviteten både i dåtid och nutid. För ja, Adolf Ratzka ansåg intervjun att det fortfarande protesteras för lite, vi ställer för låga krav på makthavarna etcetera. Ligger det något i det Adolf Ratzka framför – är vi för passiva?


Ser vi till första hälften av 10-talet står jag till 100 % för att funktionsrättsrörelsen som helhet var väldigt passiv vad gällde assistansen och andra LSS insatser, eldsjälarna jobbade givetvis på, för försämringarna inleddes åtskilliga år innan det ökända regleringsbrevet till Försäkringskassan hösten 2015 Det var som att många inte ville ta in vad som faktiskt var på väg att hända. Hela fundamentet var redan på plats redan 2009 när den första domen i dåvarande Regeringsrätten kom som inskränkte de grundläggande behoven generellt. Sen kom dom på dom som byggde vidare på domen från 2009. Detta fundament började faktiskt att byggas upp redan 1996 när de grundläggande behoven infördes.


Däremot jobbade många väldigt hårt för att förbättra tillgänglighetslagstiftningen. Vi minns Torsdagsaktionen som varje vecka pågick i flera år utanför Rosenbad. Debatten om tillgänglighet i rörelsen var verkligen livlig vilket 2015 resulterade i en förbättrad tillgänglighetslagstiftning. Att protestera – det lönade sig!


Det skulle dröja ända fram till 2016-2017 innan protesterna mot försämringarna i assistansreformen tog fart på allvar även utanför ”eldsjälsgrupperna”. Flera tusen personer förlorade statliga assistansersättning 2016-2017. Som vi tyvärr minns med fasa var ju reformen på gränsen till fullständig kollaps hösten 2017. Från och med 2016 var det enorma protester, vi verkligen samlade oss, inte bara brukarrörelsen utan absoluta merparten av de stora medlemsförbunden i Funktions rätt Sverige. Utan alla protester, demonstrationer, debattartiklar mm är det inte säkert att regeringen infört omprövningsstoppet senhösten 2017.


Det sägs ibland att revolution blir det först när typ 90-95 % av befolkningen är så desperata att de inte anser sig ha något att förlora. Svenskar är dessutom inte kända precis för att gå ut och protestera som franska bönder. 2016-2017 såg vi ändå en mini version av detta i den svenska funkisrörelsen och resultat – det fick vi. Vi lyckades också stoppa det nästan totala förfallet för sjuk och aktivitetsersättningen.


Nu har det gått drygt 6 år sedan omprövningsstoppet infördes och fortfarande ser vi inga tecken på att den nya regeringen ledd av Ulf Kristersson är på väg att åtgärda de verkligt fundamentala problemen frihetsreformen dras med – underfinansieringen, behovsbedömningarna. OK, assistansreformen ska förstatligas men det hjälper inte om inte ovannämnda saker åtgärdas först. Efter 2017 har dessutom nya allvarliga problem tillkommit som hotet mot dygnspassen och välfärdskriminaliteten spökar allt mer. Jag ifrågasätter inte ledande kriminologers slutsats att brott riktade mot välfärdsstaten är ett allt allvarligare problem. Väldigt länge blundade många för de problem som faktiskt finns.


Hur är det då med protesterna från vår sida efter 2017? ”Blandad kompott” tycker jag.


Den kroniska underfinansieringen av schablonhöjningen från och med 2013-2014 var länge väldigt lågt prioriterad, protesterna från vår sida var länge – helt obefintliga. Vi skulle satt ner klacken senast 2015. För egen del väntade jag fram till 2017 vilket var för sent även det. Det var först när kampanjen Rimliga villkor kom igång för snart två år sedan som det började hända saker. 


Ska jag tala om egna erfarenheter, jag engagerade mig på allvar med start 2011 så konstaterar jag i alla fall att eldsjälarna är för få. Slog nästan ner som en blixt för mig när en av mina personliga assistenter framförde följande:


Thomas – alla möten du är med på så är det alltid samma personer som är med. Finns det inget bredare engagemang hos er? Tänkte efter lite. Jo, det stämde faktiskt. Det var samma personer som ständigt närvarade – ”omsättningen på nya deltagare” var faktiskt minimal. Ja, eldsjälarna är för få men hur är det då med protesterna? Svaret på rubrikens fråga blir enligt mig både ett ja och nej.


Senaste 3-4 månaderna tycker jag engagemanget för schablonen återigen avtagit – det känns som många var nöjda för att vi fick 2,5 % i höjning för 2015 och inte ynkliga 1,5 %. Visst 2,5 % är bättre än 1,5 % men fortfarande långt från tillräckligt. Och varför är det vad det verkar ingen mer än  -  vad det verkar jag själv som offentligt är djupt kritisk till att regeringens budget budgetplan fram till 2026 inte lämnar utrymme för stora schablonhöjningar heller? Socialdemokraterna kommer också för lindrigt undan – för de ger inte mer pengar än regeringen. Samma snålhet som när statsministrarna hette Stefan Löfven eller Magdalena Andersson.


Många är mycket rädda för att dygnspassen ska tas bort. Men jag tycker faktiskt inte den rädslan omsatts i protester som motsvarar rädslan. Hotet från välfärdskriminaliteten underskattas fortfarande.


Däremot är protesterna mot hur Försäkringskassan hanterat föräldraavdraget mycket större vilket också resulterat i ett intresse i Riksdagen, likaså den växande härvan med undanhållen information från Försäkringskassan till minst en person som fått indragen assistans och kraftig kritik från Justitieombudsmannen. Vad gäller alla andra försämringar. På hemmaplan tycker jag vi verkligen rytit till nu vad gäller nedläggningen av klimatvården. Finns säkert många liknande lokala exempel runt om i landet.


När Assistanskoll intervjuade journalisten Anders Lindberg sa han följande:

Att pensionärerna fick kompensation för jobbskatteavdragen till skillnad från funktionshindrade visar att det lönar sig att protestera. Anders Lindberg vill se mer protester från funktionshindrade.


– Det sker inga motsvarande stora protester från funktionshindrade. Om utvecklingen ska vändas måste de ske starka protester från funktionshindrade


Eldsjälarna kommer alltid att protestera men det räcker inte om de inte får med sig den stora majoriteten som oftast inte gör sin röst hörd. Hur får vi det? Eller är det så enkelt att de allra flesta senvintern 2024, trots allt fortfarande har ”för bra” i funkisrörelsen för att möjliggöra stora protester i ett samhälle som sedan lång tid präglas av samarbete och kompromisser istället för konflikter med högljudda protester?


Assistanskoll intervjuar Anders Lindberg


måndag 5 februari 2024

Region Jönköping drar in rätten till klimatvård och funderingar kring drivkrafterna bakom beslutet

 Klimatvård innebär att patienten får rehab träning på värmare breddgrader, i min hemregion innebär det Kanarieöarna. Patientgrupper som berörs är t.ex. personer med reumatism, psoriasis eller en neurologiska funktionsnedsättningar. För 3-4 veckor sedan fick jag en fråga från mina föräldrar om Regionen fortfarande erbjuder rehab träning i ett varmare klimat. Jag svarade – så vitt jag vet gör Regionen det. Bara någon vecka senare fick jag via mitt engagemang i Funktionsrätt Jönköpings län veta att Regionen lägger ner rätten till klimatvård finansierad av offentliga medel. Detta sker med kort varsel.


Funktionsrätt accepterar inte det här utan motstånd så klart. Utöver det faktum att klimatvården läggs ner är vi mycket kritiska till att beslutet kommit med kort varsel, utan dialog med berörda patientgrupper och menar vi avsaknad av konsekvensanalys av beslutet för berörda grupper. Ett av argumenten vi fått har gjort oss rejält upprörda. Regionen hänvisar till att dess verksamhet måste minska koldioxidutsläppen… En milt uttryckt uselt motiv. I så fall, hur mycket tänker Regionens ledning själva minska sina egna” koldioxidavtryck” i tjänsten? En kvalificerad gissning – noll procent…


I sitt officiella meddelande hänvisar Regionen inte till minskade koldioxidutsläpp men det framgår tydligt att det – som vanligt handlar om att spara pengar. Regionen skriver att finns andra utgiftsposter som är viktigare att prioritera:


Nya läkemedel och behandlingar gör att behovet av klimatvård har minskat. Region Jönköpings län gör därför som flertalet av regionerna i landet och avslutar denna typ av vård, huvudsakligen inom hud och rehabilitering. Frigjorda resurser kan istället användas på läkemedel och behandlingar inom regionen.


Vi förstår att det finns många patienter som uppskattar den vården och som känner att de får stor nytta av rehabilitering i ett varmare klimat, men genom att avsluta klimatvård kommer vi att ha möjlighet att hjälpa fler patienter under en längre period än de tre veckor som klimatvården gäller.


Underförstått enligt Regionen - det finns viktigare grupper att prioritera. 


Meddelande från Region Jönköping


Vi har varit med i både lokalnyheterna där både Funktionsrätt och Reumatikerförbundet deltar samt gjort en skrivelse som ska sändas till Regionstyrelsen. Där kritiserar vi ovan nämnda saker och hänvisar att Socialstyrelsen gjort studier som visar att klimatvården har en mycket positiv inverkan på hälsan, även lång tid efter hemkomsten. Det här handlar inte om vanliga sol och badsemestrar. Jag låter Reumatikerförbundet och en Neuromedlem i Jönköping jag känner förklara närmare:


Det finns en liten grupp som måste ha ett mer strukturerat, multidisciplinärt stöd, avsatt tid och mer djupgående utbildning för att själva kunna hantera sin sjukdom så bra som möjligt. Fler regioner borde läsa på om klimatvård, ta del av ny forskning och ge denna grupp patienter den klimatvård de behöver. 


Det finns det många personer med en neurologisk diagnos där rehabilitering är den enda medicinska behandling som finns att tillgå.En rehabilitering som patienterna redan i nuläget får kämpa för att få i rätt utsträckning utifrån den enskildes faktiska behov.. När nu klimatvården läggs ner lämnas den grupp patienter utan möjlighet att minska konsekvenserna av sin ofta svåra sjukdom. Det ger ringar på vattnet och påverkar därmed patientens hela livssituation.

 

 Är jag förvånad? Jag blir faktiskt aldrig förvånad längre när det kommer rapporter om besparingar/försämringar i välfärden. Och min hemregion är inte den första som lägger ner denna för berörda grupper viktiga vårdform Neddragningen ingår i ett mönster som pågått i många, många år nu. Oftast är besparingarna kortsiktiga och innebär bara att samhällets ”nota” flyttas från en budgetpost till en annan. Jag blir inte förvånad alls om vi om något år får läsa att utgifterna för den ”vanliga sjukvården i Region Jönköping ökar mycket snabbt för berörda patientgrupper.


Funktionsrätt Jönköpings län och Reumatikerförbundet intervjuas i lokalradion


Jag vill sätta in det som nu skett i Jönköping i ett sammanhang för att förstå vad som händer i svensk välfärd. Mycket av välfärden utförs och finansieras av kommuner och Regioner – sjukvård, äldrevård, hemtjänsten, skolan, socialtjänsten en mycket stor andel av stödet till stödet till oss funkisar vilket bland annat inkluderar 9 av 10 LSS insatser och delar av den personliga assistansen. Allting förklaras inte av den höga inflation vi haft några år men den bidrar en hel del eftersom allt blir dyrare även för den offentliga sektorn. Hur många procent har bara notan för elen ökat senaste två åren? Det vet jag inte men det handlar garanterat om många, många miljoner kr bara i Region Jönköping. Det har kommit larm på hemmaplan om att budgeten för allt från snöröjning till skolmat spräcker beräknade utgifter…


Sammantaget – ”konkurrensen om resurserna” ökar. Ja, jag är bedrövad att vi måste öka militärutgifterna så mycket men jag inser allvaret i läget – alla regeringar hade gjort likadant, rikets säkerhet måste prioriteras högt med eller utan Nato medlemskap.


 Rättsväsendet är en annan sådan utgift. Givet läget med den alltmer omfattande organiserade kriminalisten måste även rättsväsendet få mycket hög prioritet, oavsett färg på regeringen. Och handlar inte bara om det dagliga gängvåldet som bara är toppen på isberget, det är alla ledande kriminologer överens om. Vad som är fullständigt katastrofalt för oss är att kriminologerna är ense om att ”mjölka den offentliga sektorn på pengar” blir en allt viktigare inkomstkälla och drar nu in mycket mer pengar än droghandeln. Detta är givetvis oerhört allvarligt – denna typ av brottslighet brukar benämnas maffia. Och de slutsatser som landets ledande kriminologer gjort om detta tänker inte jag ifrågasätta.


Förra veckan höll regeringen en lång presskonferens som handlade om en rad åtgärder mot den organiserade kriminaliteten som nu enligt flera myndigheter nu beräknas dra in svindlande 150 miljarder kr/år. Brott som på olika sätt riktas mot offentlig sektor drar in allt mer av dessa 150 miljarder kr, infiltration av myndigheter blir vanligare. Åtgärderna för att komma åt allt detta kommer kosta väldigt många miljarder kr, tyvärr.


Detta förklarar inte direkt varför klimatvården dras in som inte ens finansieras av staten, åtminstone inte i första ledet. Men indirekt slår organiserad brottslighet ändå oerhört hårt mot de som berörs av samhället stöd och hjälp för ett gott liv även på Regional nivå. Dels för att kommuner och Regioner (och därmed deras ekonomi) drabbas hårt och dels för att regeringen och lokala regeringar (d v s Kommuner och Regioners) vilja att faktiskt öppna plånboken sjunker som en sten om totalt många miljarder kr runt om i landet hamnar hos kriminella. Att klimatvården hos oss hamnar i kläm är därför, tyvärr inte oväntat. Många års besparingar, pandemin, ekonomisk kris, flera års kraftig inflation, en orolig omvärld, organiserad brottslighet mm blir rena ”häxbrygden” som bara kan leda åt fel håll.

 

 


* I Jönköping fortsätter vi vår fight för rätten till klimatvård. Oavsett ekonomiskt läge, vad yrkeskriminella företar sig, krigen i världen mm kan vi inte acceptera alla försämringar. Lägger vi oss platt ner blir det bara ännu värre längre fram. Närmast väntar vi på svar från Regionen.


Protesterar vi i Funktionsrättsrörelsen för lite? Det blir ämne i nästa blogginlägg.

tisdag 30 januari 2024

Aktuella nyheter från Norge och allvarliga brister i Försäkringskassans rutiner

 

Norge är enligt alla vedertagna definitioner ett av världens absolut rikaste länder. Bland mycket annat förfogar norska staten över världens största statliga investeringsfond värd ca 14 biljoner (14 000 miljarder) kr – ofattbart mycket pengar. På lista efter lista, år efter år placerar sig Norge etta eller åtminstone i topp tre- fyr-fem vad gäller FN-s rankinglistor över världens mest välfungerande och minst korrupta länder, befolkningens levnadsstandard med mera.


Tillägg: Ingen annan stat i Europa och troligen hela världen har relativt till folkmängden samma ekonomiska resurser till förfogande som Norge. Statens kassakista är i nästintill bottenlös.


Norges allmänna socialförsäkringssystem är väl utbyggt men hur ser det ut för personer med funktionsnedsättningar – hur mycket får våra norska vänner ta del av välståndet? Vad gäller ekonomisk trygghet, lagar om tillgänglighet mm vet jag ärligt talat inte men vad gäller ekonomisk trygghet, tillgång till hjälpmedel, sjukvård mm är en kvalificerad gissning att det är bättre än i Sverige och i synnerhet då ekonomisk trygghet.


Personlig assistans då? Det finns och kallas Brukarstyrt Personlig Assistanse (BPA) men det finns ingen rättighetslag som motsvarar LSS men det är inskrivet som en rättighet i Norges motsvarighet till Socialförsäkringsbalken.


En intressent notering är att när Assistanskoll intervjuat personer som leder kampen för ett självständigt/självbestämt liv i vårt superrika grannland framgår det att även i Norge visar många gånger borgerliga regeringar större intresse för personlig assistans än socialdemokratiska dito.  Även i Norge verkar alltså Arbeiderpartiet, liksom sitt svenska systerparti ha svårt och ta till sig att inom ramen för den allmänna välfärdsstaten måste det finnas utrymme för stora satsningar på mindre grupper som annars blir marginaliserade.


Hur väl fungerar då personlig assistans i Norge? Till skillnad från Sverige är kommunerna huvudmän och står för större delen av kostnaden. Det har lett till samma problem vi ser i Sverige när kommuner ska tillämpa rättighetslagstiftning. D v s olika bedömningar i olika kommuner. Det blir ett lotteri beroende på hur var du bor. Och även om du blir beviljad hjälp är den ofta för liten.


Även Norge har så klart ratificerat Funktionsrättskonventionen men p.g.a. bland annat nämnda problem kräver nu Norges Funktionsrättsrörelse att konventionen ska bli lag. Och nu har de kommit en bra bit på vägen. Nyligen lämnade en expertgrupp en rapport till regeringen som föreslår att Funktionsrättskonventionen jämställs med andra konkonventioner som Barnkonventionen, kvinnokonventionen och även Europakonventionen. I Norge samlas alla MR konventioner i en lag benämnd Människorättslagen som tydligt ska gå föra andra eventuellt konkurrande lagar. Blir förslagen verklighet betyder det att Funktionsrättskonventionen införlivas i Människorättslagen och får därmed en mycket tung juridisk status.


I Sverige kämpar nu bland annat STIL hårt för att konventionen ska bli lag i Sverige. Självklart stödjer jag det. Jag står ändå fast vid att vi med automatik inte kan förvänta oss ”guld och gröna skogar” vilket många verkar tror. Jag har läst konventionen flera gånger, inklusive särskilda kommentaren till den superviktiga artikel 19. Och som lekmannajurist slog det mig att det inte finns vare sig tydliga sanktioner eller krav på hur mycket pengar som ska avsättas som golv i statsbudgeten, D v s ingen nedre gräns för hur låga ambitionerna får vara vad gäller resurstilldelning utan att bryta mot konventionen. Andan påminner en hel del om hur LSS är konstruerad på papperet. Den bygger på att det finns en stat med god vilja som prioriterar rättigheter, inte en stat som letar efter kryphål för att frånsäga sig sitt ansvar. En ”påhittig jurist” i besparingsivrarnas tjänst hittar troligen ett antal .kryphål utan problem, tyvärr.

Trots de brister som jag tycker finns. Det finns det flera viktiga skäl till att konventionen ska bli lag. Den allra viktigaste tycker jag är att konventionen som lag är en förebild för hur andra lagar ska utformas. Håller vi oss till den befintliga LSS lagen finns faktiskt inga tydliga kriterier för vad som är personlig assistans. I Funktionsrättskonventionens artikel 19 finns däremot mängder med kriterier som ska vara uppfyllda, hur behovsbedömningar ska gå till och ännu fler kriterier för vad som är en institution.


Vidare finns också tydliga beskrivningar om att rätten till ett självständigt/självbestämt inte går att förverkliga utan att rätten till personlig assistans kombineras med ekonomisk trygghet, tillgänglighet, fri rörlighet, rätten till utbildning, demonstrationsfrihet, familjebildning och mycket annat.


Min bedömning är därför att blir konventionen svensk lag blir det lättare för oss att kräva lagstiftning som faktiskt harmoniserar med Funktionsrättskonventionen. En sak måste vi ändå ha klart för oss. Ska funktionsrättskonventionens olika artiklar förverkligas förutsätter det att mycket mer pengar tillförs. Inte bara till assistansen utan många områden till där besparingar sker. Jag har inga illusioner om att vare sig blåa eller röda finansministrar med automatik kommer tillföra x antal miljarder extra för att Funktionsrättskonventionen blir lag. Norge är ändå en bra förebild med sin människorättslag som grund. Med en sådan lag i Sverige där olika MR konventioner ingår försvagas rimligen ändå finansdepartementets makt över våra rättigheter. D v s blir lättare att kräva våra rättigheter och driva rättsfall mot besparingar.

 Funktionsrätt Riks kommenterar så här angående utvecklingen i Norge:


– Nu hoppas vi att den svenska regeringen tar rygg på Norge och tar steg mot att införliva funktionsrätten fullt ut med svensk lagstiftning, säger:


Nicklas Mårtensson, ordförande för Funktionsrätt Sverige.¨


Funktionsrätt - Norge visar vägen



 Att alla är lika inför lagen och att alla myndigheters beslut är rättssäkra är grundbultar i varje demokratiskt samhälle. Men kan vi verkligen lita på att myndigheterna gör rättssäkra bedömningar? Själv kände jag mig helt rättslös när FK var så nära att dra in min assistans hösten 2017. Nyligen har JO (Justitieombudsmannen) riktat hård kritik mot felaktig dokumentation vid omprövningar. JO uttalade sig efter en anmälning gjord av Linda Olofsson, chefsjurist vid God Assistans där en person förlorat assistans p.g.a. felaktig dokumentation. Handlade bland annat om att inte all info om alla assistansgrundande behov saknades. Hur många fler är drabbade, hur många kan ha förlorat sin assistansersättning? Det är högst oklart.


I ett fall som det här där en myndighet kritiserar en annan är kritiken från JO oväntad hård tycker jag som bland annat skriver:


I det aktuella ärendet borde allt underlag som kunde ha betydelse för frågan om AA:s behov av assistans ha förts in i hennes ärende. Eftersom Försäkringskassan inte gjorde det omedelbart och inte heller när felet uppdagades i samband med att underlaget begärdes ut uppfylldes inte förvaltningslagens dokumentationskrav


Det kan framstå som om myndigheten undanhåller underlagen


Härvan växer för varje vecka som går. Vad händer framöver? Ett bra tecken för oss är att riksdagspolitiker börjat engagera sig i frågan. Christofer Bergenblock (C) är ledamot i socialutskottet säger följande:


 Bara misstanken om att en statlig myndighet undanhåller information från den enskilde är förstås allvarlig.

Självklart bör Försäkringskassan nu gå igenom de ärenden där det kan ha blivit fel och rätta till dem om så är fallet


Försäkringskassan måste åtgärda problemen

Christofer Bergenblock säger vidare att han vill ha besked från regeringen vad den tänker göra för att FK ska åtgärda felaktiga beslut.


Fortsättning följer

måndag 22 januari 2024

Egna funderingar– gör säkerhetsläget mm att vi kommer hamna ännu längre ner på regeringens prioritetslista?

 Sedan några veckor tillbaka har det pågått en intensiv debatt om risken för krig i Sverige och om svensk beredskap. Tyckte själv det var obehagligt att höra vad Ulf Kristersson hade att säga i Folk och försvar konferensen men när jag tänkt lite närmare – är jag rädd för ett nära förestående krig i Sverige? Och nej, jag tror verkligen inte Sveriges militära ledning drömmer om krig.


Svaret är nej, det är jag inte alls rädd för krig i närtid. Ska inte gå in på djupet är men Vladimir Putin har fullt upp i Ukraina nu – all logik säger att han saknar resurser för att sätta igång ett anfallskrig till i närtid. Däremot kan Rysslands störa Sverige med diverse påverkansoperationer och det är allvarligt nog.


Något som däremot skrämmer mig är den djupt odemokratiska och superkonservativa ideologi med supermaktsdrömmar som bär fram Rysslands president och som samlar allt från stalinister till nynazister. På längre sikt då, hur ser stort är krigshotet då? Ja, den kompetensen saknar jag att bedöma seriöst men troligen ökar risken för andra länder  om Ukraina besegras och det måste naturligtvis varje regering beakta. Jag tycker det är naivt och säga att det är uteslutet att Ryssland i framtiden attackerar Sverige.


På hemmaplan är det inte ovanligt att det svänger snabbt i inrikes och utrikespolitiken. Nato är ett tydligt exempel På några månader gick vi från en stor riksdagsmajoritet mot medlemskap till motsatsen och därmed närmar vi oss rubriken för blogginlägget.


Putins krig har lett till att det finns en bred, bred riksdagsmajoritet för kraftigt höjda försvarsanslag= att försvarsmaktens budget ökar med väldigt många miljarder kr. Poängteras ska att satsningen på försvaret det skulle genomföras med eller utan Natomedlemskap och vem som än är statsminister.  Jag har listat en lång rad hot mot assistansreformen, ett av dem (och en av de allra största) är omvärldsläget. Assistansreformen och annan funktionsrättspolitik är aldrig högt prioriterad, vi har aldrig haft en engagerad statsminister. Och att läget är som det är med blodbad i Ukrainakriget och Gazaremsan gör sannerligen inte att sannolikheten för större engagemang ökar. Tvärtom ser jag en stor risk för att vi hamnar ännu längre ner på regeringens prioritetslista.


Det är som sagt väldigt många miljarder kr som ska tillföras försvarsmakten, konkurrensen om resurserna blir allt tuffare. Och rent krasst – när Sveriges säkerhet ställs mot våra frågor – ja då är det givet att i inte bara vi, utan stort sett allt annat får lägre prioritet. Detta, oavsett om en moderat eller socialdemokratisk politiker bor i Sagerska palatset. Och om jag hypotetiskt varit statsminister hade jag varit tvungen att göra samma sak.


Obs! Jobbet som statsminister, att leda vårt land är verkligen inget jobb jag skulle vilja ha. Förutom att det är otacksamt, min hälsa mm. Har inte den cynism och hårdhet som jobbet som regeringschef kräver när det gäller att fatta svåra beslut som obevekligen sätter olika viktiga behov emot varandra.


Det är inte bara försvaret som ska få mer pengar. Kampen mot gängen är hårt prioriterad av både regering och socialdemokraterna vilket framöver till kraftigt ökade budgetanslag till polisen och rättsväsendet. I en lång DN artikel för någon vecka sedan som handlade om uppluckrat ramverk för statliga utgifter listades också utöver försvar och rättsväsende en rad områden till med stora behov - däribland, övriga välfärdssektorn, upprustning av elnätet, stöd till gröna investeringar med mera.


Vad ska vi göra då? Givetvis kan vi inte sitta stilla i båten och acceptera fortsatta försämringar som jag påpekat flera gånger. Assistansanvändares och andra funkisars behov minskar inte för att Vladimir Putin krigar i Ukraina, Gazakriget fortsätter, Huthirebeller attackerar fraktfartyg i Röda havet, gängkrigen fortsätter, el nätet, sjukvården blöder o s v. Vi måste fortsätta att ställa krav på regeringen att vi ska ha en rättighetslag som fungerar enligt intentionerna, punkt!


Finns det inget ljus i tunneln, inget som pekar åt rätt håll ”i kampen om resurserna” i de kärva tider som råder”? Jo, kanske gör det, trots allt det. Det kan som sagt svänga snabbt i svensk politik, ”heliga kor” kan offras snabbt om läget anser att det är nödvändigt. Under senhösten skrev jag om hur det s.k. finanspolitiska ramverket som sätter livrem och hängslen på statens möjligheter att göra stora satsningar. I praktiken har LSS under nästan hela sin existens inte varit den rättighetslag alla tror den är, utan en budgetpost i mängden.


Detta ramverk har sedan 90-talskrisen varit en sådan ”helig ko”. Försvarad av såväl socialdemokrater som högeroppositionen. Visst har opinionsbildarera till vänster kritiserat den hårt men på högsta politiska nivån har stödet varit mycket, mycket stort med stor uppbackning från nationalekonomerna och högersinnade ledarskribenter Men plötsligt (senaste veckorna) har det uppstått en livlig debatt att regelverket måste luckras upp, den förändringen såg i alla fall inte jag komma. Ledande ekonomer har också uttalat sig att det är ingen fara för svensk ekonomi om vi lånar mer pengar.


Uppenbart inser både moderater och socialdemokrater att vi aldrig får fram nödvändiga pengar till försvaret, rättsväsendet, annan välfärd, upprustning av elnätet, järnvägar mm om inte finanspolitiska regelverket luckras upp. Någon form av lättnad av regelverket kommer det bli, frågan är hur det kommer se ut (emellertid aktuellt först om några år) och vad som finns över när försvaret och rättsväsendet har fått sitt? Jag tycker ändå det är en ljusning i synen på hur hårt staten ska hålla i pengarna som vi måste försöka utnyttja när vi kräver vår rätt. För utan mer pengar spelar det ingen roll vad som står i lagtexten eller hur FK tillämpar lagen. Tusentals människor får ändå inte tillbaka rätten till full samhällsgemenskap och ännu fler anhöriga får ingen avlastning i sina liv.



 



tisdag 16 januari 2024

Äntligen positiva nyheter angående dygnspassen!

 Hade egentligen tänkt blogga den här veckan om oron jag känner för att assistansreformen/LSS och andra funktionsrättsfrågor kommer bli ännu lägre prioriterade när så mycket pengar satsas på försvaret, rättsväsendet med mera. Men eftersom jag hittat positiva nyheter om dygnspassen får det förtur. Vi är ju inte bortskämda med positiva nyheter precis...


I förra blogginlägget skrev jag allmänt om hotet mot dygnspassen och hur negativt det skulle påverka mitt liv. Jag skrev också att min känsla är att Kommunal har gjort det till en fråga om prestige- trots mycket stort motstånd från medlemmarna. Men tack vara tips från bekanta under helgen om en kursändring hos facket och lite ”efterforskning” på Kommunals hemsida framgår det att facket nu byter fot och stödjer rätten till dygnspass. Innan vi går igenom vad Kommunal säger nu gör vi en liten ”utflykt” till Göteborg där kommunen åtminstone vill luckra upp förbudet mot dygnspass.

 

Det är ju så att SKR (Sveriges kommuner och Regioner) och arbetsgivareföreningen Sobona skrev på ett kollektivavtal med Kommunal tolkades som att dygnspass var omöjliga – trots att direktivet från EU tydligt medger rätt till undantag. Sveriges kommuner följer detta benhårt men i Göteborg säger man nu följande:

 

Huvudskälet är att vi vill ge fler assistansanvändare en möjlighet att leva ett så självständigt liv som alla andra. De har laglig rätt till att ha en mindre personalgrupp runt sig, eftersom vissa personer inte klarar täta personalbyten. Då ökar risken att det blir utåtagerande och våld.

 

Vi vill ge en generell möjlighet att avvika från reglerna om dygnsvila för resor som alla assistansanvändare vill göra, bland dem som har valt kommunen som utförare av sin personliga assistans.

 

Som jag tolkar det här gäller det inte alla som har Göteborg kommun som anordnare (resor undantaget) men det är i alla fall en rejäl uppluckring/steg i rätt riktning.

Göteborg kommun vill luckra upp reglerna om dygnsvila


Nu tillbaka till Kommunal. Vad säger facket nu? På Kommunals hemsida kan vi läsa bland annat läsa följande:

 

Det regelverk som nu finns på plats skyddar många arbetstagare på avtalet från att slentrianmässigt schemaläggas med mindre än 11 timmars dygnsvila, och att utsättas för stora risker där långa pass inte har en ostörd jourperiod. Det är inte rimligt att jobba dygnet runt utan vila, men det är inte heller rimligt att de som faktiskt kan vila på arbetet utan att bli störda, inte ska kunna ha långa arbetspass – där det behovet finns i verksamheten. 

 

Kommunals uppfattning är att beslut om arbetstidens förläggning ska hanteras av fack och arbetsgivare och ske så arbetsplatsnära som möjligt, och så även möjligheten till undantag från 11 timmars dygnsvila. 

 

Möjligheten till arbetspass upp till 24h inom LSS verksamhet som går under bilaga J ska omförhandlas med syfte att harmonisera med övrig brukarbunden verksamhet såsom personlig assistans, 

att arbetspass upp till 24h på bilaga R ska vara möjligt utan dispensförfarande.

Kommunal skriver alltså inte bara att det är OK med dygnspass utan dispens, den del av kollektivavtalet som handlar om långa arbetspass ska också förhandlas om.

 

Själv välkomnar jag verkligen att Kommunal byter fot och jag tycker det är självklart att hela brukarrörelsen nu gör gemensam sak med facket. Jag vet att vår relation med Kommunal tidvis har varit riktigt frostig, vilket är trist. Men när vi faktiskt står på samma sida här måste vi samarbeta, en halv miljon fackmedlemmar är väldigt många personer.

 

En av reaktionerna jag fick på förra blogginlägget löd ungefär så här:

 

Det är oerhört viktigt att den här frågan lyfts mycket mer. Så sant men det räcker inte. Vi måste kräva att dygnspassen ska få vara kvar. EU ska inte ha någonting överhuvudtaget att göra med det. Ger mig aldrig där.

 

Varför har då Kommunal ändrat sig? Det är väl känt att missnöjet varit mycket stort hos Kommunals ca 500 000 medlemmar. Det gäller inte bara personlig assistans utan även andra yrken som jobbar dygnspass, t.ex. räddningstjänsten. Troligen har Kommunals ledning insett att motståndet mot förbudet för dygnspass är så stort att det inte går att driva linjen längre. Till det kommer att vi har hört rapporter om verksamheter som håller på att kollapsa i bland annat räddningstjänsten p.g.a. de nya arbetstidsreglerna och mängder med undantag i andra EU-länder för bland annat Räddningstjänst och sjukvård.

 

Inget är klart än men att Kommunal nu ändrar sig är det mest positiva som hänt på länge.


Kommunals nya ståndpunkter om dygnspass



* Ny statistik visar att antalet personer beviljade statlig assistansersättning fortsatte att långsamt minska 2023. Totalt handlar det om 127 personer. I december var antalet assistansberättigade av FK 13 253 personer. Det är minskning med hela 2926 personer sedan oktober 2015.


 Tankar kring detta? Med tanke på att antalet beviljade assistans av FK beräknades öka markant (ca 2000 personer fram till 2025) är det vid första anblicken anmärkningsvärt. Likväl är det ändå inte förvånande. Orsaken är dels FK-s dubbla föräldraavdrag För Stärkt personlig assistans och dels det faktum (ja, jag kommer fortsätta tjata om det) regeringens anslag till FK för personlig assistans är helt enkelt för låga för att lämna utrymme för att täcka de verkliga behoven.

 Mer info från Assistanskoll



Inför kommande blogginlägg om det som var tänkt att bli veckans inlägg. Jag inser givet hur omvärldsläget är, oavsett ja eller nej till Nato att försvaret mm skulle få mycket stora anslagsökningar vem som än är statsminister. Mer tankar om det och var vi hamnar i "prioriteringslistan” följer.