torsdag 15 januari 2015

Därför behöver jag personlig assistans

Sveriges Radio har under veckan sänt ett antal reportage där man granskat  assistansbranschen med (givetvis) totalt fokus på kriminalitet, oegentligheter och bristande kontroll från Försäkringskassan och IVO. Vi är alla mycket upprörda över okunnigheten som Sveriges Radio visar upp. Kommer att kommentera reportagen närmare i nästa blogginlägg. Här ska jag berätta lite mer om varför jag behöver personlig assistans. Liksom ca   20 000 andra personer runt om i landet har jag inte assistans för skojs skull...


Jag föddes 1976 och börjar således närma mig medelåldern.  Jag föddes med en hjärnskada,  diagnosen jag fick var Cerebral Pares, CP-skada i mer vardagligt tal. Skadan gör att jag varit rullstolsburen hela livet och kommer så att förbli, funktionsnedsättningen är livslång. 

Jag har varit beviljad personlig assistans sedan 1994, d v s i -stort sett lika länge som LSS funnits. Utan att gå in på detaljer behöver jag hjälp med det mesta i vardagslivet. På/avklädning, städning, tvättning, matlagning personlig hygien,  förflyttningar, uträtta ärenden på stan o s v. Utan assistans hade jag inte kunnat bo själv - ja, jag hade inte kommit utanför hemmet  överhuvudtaget. 

Mitt engagemang i handikapprörelsen då, hur hade det funkat utan personlig assistans? Låt mig säga så här:

Bloggen hade jag kunnat sköta så klart. Men om inte någon nära släkting följt med hade jag inte kunnat ta mig till något av de seminarier och evenemang jag besökt eller medverka i senaste åren, jag hade ju inte haft möjlighet att lämna hemmet...

Antalet arga debattinlägg och reportage som kritiserar LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet är stort vid det här laget. Alla artiklar och reportage har gemensamt att artikelförfattaren , i bästa fall verkar  ha minimal insikt i vad personlig assistans verkligen handlar om. Personlig assistans handlar om att jag och andra med stora hjälpbehov ska kunna leva ett fritt och självständigt liv. Vi ska som alla andra kunna bo i ett eget hem, bilda familj, arbeta, engagera oss politiskt etcetera.

Ingen av oss begär (vilket somliga tycks tro) att skattebetalarna ska finansiera något jet set liv (med allt som hör därtill) på Franska Rivieran eller något skatteparadis i Västindien. Fusket sägs vara omfattande och därmed antyder man att många som är beviljade personlig assistans egentligen bara är lycksökare. Antalet som är beviljad assistans, ca 20 000 personer genom Försäkringskassan och kommunerna är därför alldeles för högt, vilket i sin tur anses vara huvudorsaken till  "skenande kostnader".

Jag trivs bra med mina assistenter och det är en stor trygghet och veta att man alltid får den hjälp man behöver. Samtidigt är det inte kul att behöva hjälp att gå på toan, duscha, inte själv  kunna komma utanför hemmet etcetera. Det är verkligen inte kul att få sitt vardagsliv vänt ut och in av Försäkringskassan. Jag garanterar att ingen ärlig person vill gå igenom det om man inte anser att man måste ha personlig assistans för att vardagslivet ska fungera. Skulle någon av alla de som kritiserar en fantastisk frihets och demokratireform vilja byta med mig eller annan i samma livssituation? Jag är 100 % säker på att ingen, absolut ingen skulle vilja göra det...

Nästan alla i vårt land säger att det är en självklarhet att alla människor har samma värde och att demokratin i alla lägen måste försvaras. LSS säger ju att vi har rätt till goda levnadsvillkor  och rätt till självbestämmande som alla andra som bor i Sverige. Varför sådant fokus på kriminalitet och kostnader om nu allas lika värde är universellt? Varför inte i första hand fokusera på vad reformen betyder för mig och alla andra som behöver personlig assistans?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar