När får vi se en statlig utredning som fokuserar på rättigheterna för funkisar istället för kostnader?

Som jag skrivit tidigare finns det stora skillnader mellan vad som det på ena sidan står i lagtexten och å andra hur LSS tillämpas (gäller samtliga insatser) och hur politikerna fårhåller sig till lagen. Det råder visserligen enighet om att LSS är en viktig lag som vi ska värna om och att den betyder oerhört mycket för personer med stora funktionsnedsättningar. Det finns dessutom officiellt inget tak för hur mycket LSS insatsen personlig assistans får kosta.

Trots detta har det genom åren tillsatts en rad utredningar där syftet har varit att just dämpa kostnaden som anses "skena iväg". Redan några år efter att personlig assistans införts började den dåvarande S-regeringen att klaga på att assistansreformen var för dyr. Bland alla utredningar nämner jag här Susanne Billums utredning från 2012 om "fusk och felaktigheter med assistansersättningen" och Agneta Rönns utredning från 2014 om hur schablonbeloppet ska utformas i framtiden. Som ni säkert minns föreslog Rönn bland annat att schablonbeloppet borde frysas upp till 3 år då assistansersättningen, enligt Rönn är för hög.

Senast hade vi ISF utredningen i höstas där man föreslog att en utredning borde tillsättas som ska titta på rätten till delaktighet kontra kostnaden. 

Motsättningen mellan vad som står i lagen, hur politikerna pratar om LSS och hur den tillämpas i praktiken  belyste FUB nyligen där man i Reclaim LSS bloggen skrev bland annat följande angående vad som står i lagtexten, hur politikerna uttalar sig och hur det ser ut i praktiken:

Vi hör dem ständigt som ”alla människors lika värde”.

 Vi läser i LSS intentioner ”att leva som andra i gemenskap                   med andra”.

 Vi läser dem i LSS principer om jämlikhet,                                      självbestämmande, kontinuitet och delaktighet.

Menar man allvar med att vi funkisar har samma rätt till goda levnadsvillkor och rätt till delaktighet i samhällslivet som övriga befolkningen i Sverige håller det inte att å ena sidan säga att vi värnar om personlig assistans och samtidigt tillsätta diverse utredningar där direktiven till utredarna hela tiden är och hitta sätt att minska kostnaden för insatsen personlig assistans i rättighetslagen LSS. Menar man allvar med vad man säger är det hög tid att man byter perspektiv från kostnaden till rättigheterna för de människor som berörs. Jag vill bland annat se följande:

·  Att våra politiker tar kritiken från FN för att intentionerna i LSS inte följs tas på största allvar och att det är högsta prioritet att åtgärda. Det måste följas av konkreta åtgärder, inte bara prat.

·  En del av detta är konstruktiva förslag hur vi ska lösa problemet att de som ska förverkliga lagens intentioner - Försäkringskassan, kommunerna och förvaltningsdomstolarna verkligen följer intentionerna istället för att leta efter kryphål.

·  Hur ska vi säkerställa att alla som behöver hjälp verkligen får det? Att ingen förlorar rätten till hjälp enbart p g a. "ändrad rättspraxis" eller några andra synnerligen tveksamma motiveringar till avslag .

·  Detta gäller givetvis inte bara personlig assistans och övriga LSS insatser utan alla de stöd och hjälpinsatser  som vi har rätt till enligt lag och FN konventionen om  rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.

* I januari trädde så den nya tillgänglighetslagen i kraft. Även om den är rejält urvattnad så finns det nu i alla fall en lag som man kan jobba på att förbättra. Hur har intresset varit hos media? Inte iskallt men inte något större  intresse heller är mitt omdöme.