Funkofobin finns i högsta grad i Sverige 2015

Runt om i världen har personer med funktionsnedsättningar under historien utsatts för ett grymt förtryck. Värsta exemplet är Hitlers Nazister. Att nazisterna dödade 6 miljoner judar känner alla till. Att man massmördade romer, homosexuella och andra grupper som ej var önskvärda i "det tusenåriga riket" känner troligen de flesta till. Däremot är det få som känner till att man även mördade hundratusentals personer med funktionsnedsättningar. Ett bortglömt folkmord som få verkar bry sig om överhuvudtaget.

Är detta folkmord verkligen bortglömt? Enligt mitt sätt och se på saken är det så, ja. Enligt den strikt folkrättsliga definitionen av termen folkmord utsattes nämligen aldrig funkisar för ett folkmord. Enligt Nationalencyklopedin definieras folkmord på följande sätt:

”förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan”

Som ni ser omfattas inte personer med funktionsnedsättningar av definitionen i folkrätten. Så än idag är det alltså möjligt att massmörda  funkisar och överlevande skulle ändå inte få gehör i den internationella brottsdomstolen i Haag för att man utsatts för ett folkmord eftersom vi inte omfattas av den juridiska definitionen!

I Sverige har, trots allt prat allas lika värda personer med olika funktionsnedsättningar  utsatts för stora övergrepp även långt efter att demokratin infördes. Dit hör bland annat tvångssteriliseringar och inlåsning på stora institutioner. Hur ser funkofobin ut i dagens Sverige då?

Det tydligaste exemplet är att besöka sociala medier där det inte är svårt att hitta exempel på mycket nedvärderande/skrämmande syn på personer med funktionsnedsättningar eller kommentarer till alla de kritiska artiklar till framförallt personlig assistans som publiceras.

Attityder som bör klassas som funkofobi  eller åtminstone klara tendenser till funkofobi är lätt att hitta även i mer officiella sammanhang. Vi ser det bland annat när:

·   Föreläsaren Jonas Reinholdsson raljerar över hjälpbehoven och åhörarna skrattar glatt. När kollegan Margareta B. Persborn bestämt hävdar att personer med behöver hjälp dygnet runt inte borde beviljas personlig assistans och att personer med utvecklingsstörning är "för dumma i huvudet" för att ha nytta personlig assistans .

·  Det ibland dyker upp "debattörer" som uttalar sig mycket positivt till ny teknik som gör det mycket lättare att välja bort foster när man vet att barnet kommer att födas med stora funktionsnedsättningar.

·  Diverse proffstyckare och journalister ständigt klagar på att LSS är för dyrt och ställer kostnaden för LSS mot sjukvård, skola och nu senast även försvaret. Att LSS är en rättighetslag, att rätten till personlig assistans, att bilda familj, tillgängligt samhälle etcetera är inskriven i en FN-konvention kommer alltid helt i skymundan både när ledare skribenter "tycker till" och journalister granskar assistansbranschen.

·   Man jämställer personlig assistans med vilken vård som helst istället för ett hjälpmedel att leva ett självständigt liv. Att kunna göra det andra tar för givet, allt från att bo i eget hem till att spontant kunna ta en promenad.

·  Det inte är en självklarhet och även uttalat motstånd mot att vi, som i bland annat USA ska ha en skarp lagstiftning mot bristande  tillgänglighet.

·   Man inte förstår/vill förstå och även ifrågasätter att vi som alla andra kan och har rätt och bilda familj,  skaffa barn etcetera.

·   Stora nyheter som t.e.x. FN rapporten i våras och som berör en miljon personer med olika funktionsnedsättningar i Sverige  inte berörs överhuvudtaget i de stora dagstidningarna och TV och radiokanalerna.

Allt detta sker i ett land där det officiellt råder enighet om att alla människor är lika mycket värda, att demokratin ska försvaras i alla lägen och där det även finns en lag som säger att vi har rätt till goda och jämlika levnadsvillkor.

Men har vi det då ändå inte riktigt bra i Sverige, jämfört med resten av världen? Mitt svar är:

Jag har besökt många länder där personer med funktionsnedsättningar skulle tycka att vi lever i ett paradis. Men utvecklingen går åt fel håll, det blir allt fler som inte får den hjälp man har rätt till och det finns många fördomar. Det är mycket långt kvar innan vi når samma levnadsstandard som "medelsvensson". Och det är  uppenbart minst lika långt tills det är en självklarhet för alla att personlig assistans och andra stödformer för att nå jämlika levnadsvillkor måste få kosta en del.

* Drevet fortsatte i söndags. Den här gången var det Dagens Arena som framförde välbekanta åsikter om personlig assistans.

Dagens Arena attackerar assistansreformen