onsdag 11 februari 2015

Hur mycket har kostnaden för personlig assistans egentligen ökat under 2000-talet?

Kostnaden för assistansen skenar, assistansen tar resurser från andra viktiga verksamheter - ja, ni vet hur det brukar låta när kritikerna går till angrepp. Men hur mycket ligger det i detta? Harald Strand, FUB-s ordförande i Stockholm har försökt gräva lite djupare än vad journalisterna och proffstyckarna gör. Resultatet presenterar han i tidningen Dagens Omsorg.

Innan vi går igenom Haralds resultat så kan man konstatera att assistansreformen, brutto blev betydligt dyrare än vad Bengt Westerberg räknade med. Kritikerna som t.ex. Hanne Kjöler på DN menar att en stor del av kostnadsökningen beror på "fusk, kriminalitet och personer som överdriver sina hjälpbehov". Det är välkända argument. Kan upplysa Hanne Kjöler och likasinnade att de verkliga orsakerna är dessa:

·  Man hade kraftigt underskattar hur stora behoven var, både totalt och individuellt.

·   Detta ledde även till att antalet beviljade timmar efterhand har blivit högre än beräknat.

·   2001 tog man bort den diskriminerande åldersgränsen där man bara fick behålla assistansen fram tills 65 års ålder (fortfarande kan man inte bli beviljad personlig assistans efter 65 årsdagen).


·  Av naturliga skäl har schablonbeloppet successivt höjts men betydelsen av den är inte av samma vikt som det faktum att behoven är större än vad man trodde.


Harald har kollat på statistik perioden 1998-2012 och då kan man konstatera följande:

* Under perioden  1998-2012 steg bruttokostnaden  (nettokostnaden är som bekant mycket lägre) från 5,2 miljarder kr till 25,9 miljarder kr.

*Antalet brukare steg från ca 11400 till 19 900

*Antalet beviljade timmar/vecka och person steg från 80 till 118.

Sammantaget ger detta en bild av en reform där det är sant att kostnaden stigit mycket snabbt. Harald har emellertid lagt till en variabel till som ingen kritiker skulle göra och som även många i brukarrörelsen troligen inte tänker på, nämligen inflationen. Inflationen gör att allt blir dyrare allteftersom åren går. 5,2 miljarder kr 1998 motsvarar 8 miljarder kr 2012. 25,9/5,2 =4,98 men 25,9/8,0=3,23. Istället för en femdubbling har vi istället en tredubbling (drygt) under en 14 årsperiod om man räknar i fasta priser. Utan inflation hade kostnaden alltså varit ca 16,8 miljarder kr istället för 25,9 - det är en skillnad på drygt 9 miljarder kr.

 Med andra ord - inflationen gör att kostnaden ser ut att ha ökat betydligt mer än vad som egentligen är fallet. Men det är klart, alla som är intresserade av att framställa LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet som en gigantisk pengaslukare där kostnaden ökar helt okontrollerat har inget intresse av att ta med faktorer som inflationen när man redovisar kostnadsutvecklingen.


Hur förhåller det sig då med påståendet att "personlig assistans är en verksamhet som "sväller okontrollerat"? Det är sant att antalet personer som beviljades insatsen steg snabbt 1998-2008. Sedan domen i regeringsrätten 2009 har emellertid ökningen av antalet personer som är nybeviljade personlig assistans också minskat rejält. PA är därmed ingen verksamhet som växer "okontrollerat". Däremot har tyvärr många kommit i kläm efter domen i regeringsrätten 2009 något kritikerna verkar helt ointresserade av.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar