Hur tänker socialdemokraterna när man föreslår besparingar på assistansen?

Ingenting är visserligen bestämt än men bara det faktum att regeringen antyder att man kommer göra besparingar på assistansen för att finansiera flyktingmottagandet ger riktiga olustkänslor. Hur kan ett parti som alltid sagt att man står på de utsattas sida sjunka så lågt att man ställer assistansen mot flyktingarnas desperata situation? Jag har funderat lite över helgen och kommit fram till att det kanske inte är så konstigt, trots allt - men inte mindre motbjudande för det.

Tittar man historiskt så har Sveriges Socialdemokratiska arbetarparti aldrig varit någon hängiven supporter till assistansreformen och det förklarar en del. Jag tror emellertid att vi får mer ledtrådar om vi går bakåt, närmare bestämt till början av 1970-talet. Vid den här tiden omfamnade Olof Palme kvinnorörelsen i Sverige. Detta ställningsstagande var långt ifrån okontroversiellt i partiet, i synnerhet inom LO var skepsisen mycket stor. En del av förklaringen handlade säkert om sunkiga patriarkala strukturer i partiet som inte hade något som helst övers till kvinnorörelsens hjärtefrågor. Minst lika viktig tror jag emellertid var detta:

Kvinnorörelsens kamp var inga frågor som gick utmed den traditionella vänster-högerskalan - d v s arbetare mot kapital, socialism mot kapitalism.

Det blev därmed en "udda fågel" hos många i partiet. Samma sak gäller våra frågor, det handlar inte om de  vanliga vänster-högerfrågorna som partierna normalt träter om utan något helt annat. En mindre grupp människors rätt att kunna leva som andra, inte hur hög marginalskatt medelsvensson eller Ericssons VD ska betala. Det går också emot sossarnas traditionella bild av hur välfärdsstaten ska vara uppbyggd. Stora välfärdsprogram och socialförsäkringar som omfattar alla i statlig eller kommunal regi. PA och LSS handlar ju istället om stora insatser till en mindre grupp människor som dessutom ska ha stort inflytande över hur hjälpen ges och av vem. Det innebär en maktförskjutning mellan mottagarna och politikerna till politikernas nackdel.

 Jag tror också att Kommunals negativa inställning spelar en stor roll. Och där handlar om att om facket har extremt svårt att släppa idén om att personlig assistans är som vilken annan vårdverksamhet som helst. Vilket går rakt emot hur vi vill att assistansen ska fungera.

Att folkpartiets dåvarande ledare Bengt Westerberg däremot tog till sig idén med personlig assistans tror jag till stor del förklaras av att idén med PA passade in mycket bättre i folkpartiets syn på hur välfärdsstaten skulle vara uppbyggd. Höga skatter som finansierar en omfattande välfärdsstat kombinerat med större frihet för den enskilda individen. Folkpartiet är f.ö än idag ett parti som tar assistansen på allvar.

Återvänder vi till utvecklingen från mitten av 1990-talet till nutid kan man konstatera följande:

·   Senaste 20 åren har det pågått ständiga besparingar på all offentligt finansierad välfärd - detta oavsett vilka som suttit i Rosenbad. Det är med andra ord inget nytt för socialdemokratin att spara pengar på välfärden.

·   Senaste 10 åren har debatten inom välfärden i stor utsträckning handlat om en "jobblinje" som ställs mot en "bidragslinje". Detta har inneburit att behoven hos de som verkligen behöver stöd från samhället kommit i skymundan. Det har blivit allt "fulare" att ta emot hjälp från samhället. Skattesänkningar har framställts som ett universalmedel för att lösa alla problem medan skattehöjningar istället varit orsak till allehanda problem. Socialdemokraterna och den historiska ärkefienden Moderaterna har i praktiken (om än inte i retorik) alltmer närmat sig varandra i synen på den ekonomiska politiken som i sin tur starkt påverkar välfärdspolitiken.

·  Assistansreformen har blivit alltmer kritiserad samtidigt som reformen urholkats. Precis som merparten av riksdagspartierna har socialdemokratin svårt att se vår assistansreform som den oerhört viktiga frihets och demokratireform den är. I många "sossars" ögon är PA fortfarande en udda fågel som inte riktigt passar in i det svenska välfärdsbygget. Det är alltså ingen prioriterad fråga för SAP.

Så sommaren 2015 tilltog Flyktingströmmen från Mellanöstern  kraftigt där uppemot en miljon desperata människor (rätta mig om jag har fel på antalet) flyr mot Europa. Sverige som har en tradition att ge skydd för människor som flyr från krig och förtryck tar tillsammans med Tyskland ett stort ansvar för att ge skydd till flyktingarna.

Det  kostar så klart en hel del pengar. Och all erfarenhet visar genom åren att när pengarna tryter och staten ska spara pengar drabbas ALLTID de som är i störst behov av stöd från samhället. 

Det är då givet att assistansreformen blir ett intressant "besparingsobjekt" eftersom socialdemokratin aldrig prioriterat assistansreformen - d v s vår rätt till självbestämmande, full delaktighet i samhällslivet. Undantag i partiet på riksnivå som haft annat synsätt har naturligtvis alltid funnits. Min uppfattning är även att intresset för PA är mycket större på lokal nivå än på riksnivå.

Detta är givetvis inte hela sanningen. Men på ett övergripande plan är jag ganska säker på ovan beskrivna faktorer är viktiga om man ska förstå socialdemokratins agerande.