Google+ Followers

torsdag 18 januari 2018

Bengt Westerberg riktar hård kritik mot regeringen och jag håller med

Nu vill regeringen slippa fler sådana reportage (i massmedia) fram till valet och därför föreslås att tvåårsomprövningarna tillfälligt slopas. Det är bra för dem som i dag har assistansersättning och som hade riskerat gå miste om den under de kommande åren.


Bengt Westerberg i Heja Olika (www.hejaolika.se) 15 januari.

Ska man ge ett sammanfattande omdöme om den lagrådsremiss som blev klar för någon vecka sedan så var det faktiskt lite positivare än jag väntat mig. Framförallt att transport till och ifrån aktiviteter ska ge assistans var inget som var självklart enlig de besked vi fått tidigare. Omprövningar vid ”väsentligt ändrade förhållandena” (ett totalt stopp var aldrig aktuellt) ska nu bara omfatta de omständigheter som faktiskt berörs, inte en total omprövning av assistansen ”vid väsentligt ändrade förhållanden”. Synar man regeringens agerande lite närmare framgår emellertid snabbt att det finns inga seriösa ambitioner på att återupprätta LSS enligt intentionerna i lagen och CRPD. Här är ett axplock:

·  Regeringens ambition är att tvåårsomprövningarna ska återupptas så snart förhållande tillåter det.

· Det finns inte och har aldrig funnits några intentioner att skriva om besparingsdirektiven till LSS utredningen.

· Regeringen har nu utredningar som visar att domen i HFD 2015 har haft mycket negativa konsekvenser men hittills inte agerat. Många får inte kommunal assistans alls, i många fall blir antalet beviljade timmar kraftigt reducerade, anhörigas ansvar ökar mn. Konkreta förslag för att åtgärda detta saknas hittills helt.

·  Ingenting av det som sagts och gjorts när detta skrivs (16 januari) hjälper på något sätt alla de som förlorat statlig assistansersättning än alla de som får avslag vid nyansökningar (nästan 90 %). Utvecklingen är tyvärr glasklar – systemet håller på att ”stängas”, d v s inga eller nästan inga personer blir beviljade assistans.

·  En vän till mig skickade ett mail till regeringen med några frågor hur regeringen tänker agera. Det blev ett långt svar med lite konkret innehåll. Mellan raderna framgår emellertid att regeringen planerar en kommunalisering:

Kommunerna får förtydligat ansvar att informera om rättigheterna enligt LSS för de personer som får avslag eller indragning av assistansersättning från Försäkringskassan.

Utöver detta axplock på passivitet från regeringen har FK sedan tidigare tagit bort möjligheten till förenklade uppföljningar för personer med livslånga behov. Att vi får rätt till assistans vid resor till och ifrån aktiviteter är givetvis bra, lika viktig som rätt till vänte och beredskapstid. Även här finns emellertid oklarheter i besparingshysterins tidevarv. Vad kommer FK räkna som en aktivitet? Hur ofta får den genomföras, hur lång tid får den ta? Och hur blir det med begreppet ”kvalificerade hjälpbehov”. Så vitt jag förstår är begreppet inte slopat då det faktiskt är omnämnt i lagen.

På sikt anser jag bestämt att det måste till en blocköverskridande överenskommelse för att skapa stabilitet vilket innebär att Socialdemokraterna har en nyckelroll vilket jag skrev om förra veckan. Att det sker någon ändring självmant är tyvärr extremt osannolikt så länge finansdepartementet styr regeringens agenda. I själva verket befinner vi oss nu i samma läge som vi gjorde 12 juni 2017, dagen innan domen i HFD utan någonting som talar för att regeringen har tanke på att återupprätta lagen som den tillämpades före 2007-2008. Så länge besparingsdirektiven finns kvar (är kanske för sent att skriva om dem nu om inte slutdatumet för LSS utredningen skjuts fram till 2019) signalerar nämligen regeringen mycket bestämt vad den står – PA är för dyrt och notan ska sänkas, punkt!

Jag instämmer helt i Bengt Westerbergs analys – Regeringens strategi går ut på att försöka få bort assistansen från debatten inför valet utan någon som helst ambition att återupprätta LSS intentioner. Det stora välfärdspartiet vill inte ha mer negativ publicitet inför valet. Här har vi en jätteviktig roll. PA och LSS framtid måste bli en valfråga och vi måste hela tiden påminna politiker och massmedia om att krisen inte på något sätt är över och att regeringens strategi handlar om att vinna tid. Måndag 21.00 nästa vecka kommer TV4-s Kalla Fakta sända ett reportage om regeringens hantering av PA och LSS. Hoppas de visar att besparingsdirektiven finns kvar och att ingenting har gjorts för att hjälpa alla som förlorat assistansersättning. Antalet som är beviljad PA från FK är nu nere under 15 000 (jämfört med en topp på ca 16 500)




Lars-Göran Wadén är en av landets stora tillgänglighetskämpar. Jag har liksom många andra följt Lars-Görans kamp mot Region Gävleborg (som ansvarar för de offentliga transporterna i Gävleborgs län)

I januari 2015 skärptes tillgänglighetslagstiftningen som nu är en del av diskrimineringslagen. Samma månad skulle Lars-Göran åka buss för att besöka en släkting. Resan blev emellertid inte av då (har träffat Lars Göran flera gånger och vet att han använder en helt vanlig manuell rullstol) inte kunde använda bussens lift. Lars-Göran ansåg att han blivit diskriminerad och skickade in en anmälning till DO (Diskrimineringsombudsmannen). DO avslog emellertid anmälning med motiveringen att Lars-Göran ”inte blivit tillräckligt diskriminerad”.

Lars-Göran bestämde sig då för att med hjälp av DHR driva ärendet i vanlig domstol. Rättsfallet gick upp till HD som tog ställning för ansvarsfördelningen, inte om Lars-Göran blivit diskriminerad eller inte. Domstolen gick emellertid på Lars-Görans och DHR-s linje och anser att Region Gävleborg har ansvar för att tillgängligheten fungerar, Så här skriver HD i domen:

Högsta domstolen förklarar att Region Gävleborg, vid L-GWs försök att resa med buss den 2 januari 2015, tillhandahöll en tjänst (färd med buss) och därigenom ansvarade i förhållande till L-GW för att förbudet, enligt 2 kap. 12 § första stycket 1 diskrimineringslagen (2008:567), inte överträddes på grund av bristande tillgänglighet enligt 1 kap. 4 § 3 samma lag.

Givetvis en stor framgång för Lars Göran personligen, DHR och alla som kämpar för ett tillgängligt samhälle för alla. Nu har HD skickat tillbaka ärendet till Tingsrätten som ska avgöra om Lars-Göran blev diskriminerad eller inte. Med domen från HD i ryggen borde utsikterna för en seger vara relativt goda. Blir dock inte förvånad om Tingsrätten nöjer sig med att tilldela Region Gävleborg ett vite (böter - straffavgift) för att Lars-Göran inte kunde använda rampen.


måndag 15 januari 2018

Håll budgeten till varje pris!

De 10 budorden i Bibeln väl kända där det första lyder: Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig
Den statliga och kommunala förvaltningar har  uppenbart egna ”budord” – det första lyder:

Håll budgeten till varje pris!

LSS är en rättighetslag vilket innebär att det är behoven som ska styra, inte FK-s eller 290 kommuners budget. I praktiken ser vi dock att ekonomin kommit allt mer i fokus istället för faktiska behov. Detta är inte något unikt för LSS – krisen för assistansen och övriga LSS insatser är ett av många symptom på att den svenska välfärdsstaten knakar allt mer i fogarna. Men hur har vi kunnat hamna i ett läge där staten och kommunerna anser sig ha råd med mindre och mindre välfärd medan landet Sverige bara blir rikare och rikare?

Ska vi leta efter roten till ”budord nummer 1” får vi gå tillbaka till den svåra ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Kanske började det ännu tidigare men 90-talskrisen känns ändå som en vattendelare för välfärdsstaten. Att vi mitt i denna kris fick en fantastisk rättighetslag framstår i efterhand som ett underverk. Krisen ledde till en skenande statsskuld och stora besparingar i socialförsäkringar, skola, sjukvård, omsorg. I efterdyningarna av krisen infördes sedan ett utgiftstak – ett tak på hur mycket pengar staten får spendera (inkluderar pensioner men inte utgifter för räntor och amorteringar).  Riksdagen fastställde utgiftstaket år 2017 till 1210 miljarder kr. En stor del av statens utgifter är skattefinansierad välfärd – i praktiken sätter därmed riksdag och regering varje år ett tak på hur mycket välfärden får kosta.

Utgiftstaket är emellertid inte något som är hugget i sten som inte går att ändra.

·   Faktum är att det inte ens finns en lag som kräver att det ska finnas ett utgiftstak, däremot är det numer vedertagen praxis att regeringen lämnar förslag på ett utgiftstak som riksdagen sedan bestämmer i samband med att budgeten klubbas.
·  Det betyder att ingenting hindrar att man tar bort utgiftstaket.

·  Taket sätter ingen maxgräns för en enskild budgetpost som personlig assistans, det är de totala utgifterna som berörs. Alltså är det fritt fram att vid behov kunna omdisponera pengarna mellan olika budgetposter. Om vi håller oss till utgifterna för personlig assistans har alltså regeringen möjlighet att inom budgettakets ram tillföra några miljarder kr genom att spara någon annanstans i statsbudgeten. Tyvärr verkar regeringen vara mest intresserade av det motsatta – ta pengar ifrån assistansen och satsa på något annat.

·  Dessutom är det, i händelse av att staten får oväntade utgiftsökningar möjligt att justera utgiftstaket vilket regeringen bekräftar på sin hemsida


Det finns inga formella hinder för riksdagen att besluta om att ändra en tidigare fastställd nivå på utgiftstaket


Utgiftstaket är som framgår inte en mekanism som sätter ett definitivt tak på statens utgifter men dess existens är enligt min mening en viktig delförklaring till att så mycket fokus i socialpolitiken handlar om att hålla ner utgifterna istället för att satsa offensivt på de som verkligen behöver hjälp från samhället Utgiftstaket får inte sprängas! 

Dessutom är det odiskutabelt att utgiftstaket är konstruerat enligt principen – ”hårda prioriteringar ska göras vid utgiftsökningar”. För en så ifrågasatt utgiftspost som personlig assistans får det givetvis negativa konsekvenser. Så här skriver regeringen:

Olika utgiftsökningar prövas tillsammans inom ett fastställt ekonomiskt utrymme vilket tvingar fram prioriteringar mellan olika önskemål. Därmed minskar t.ex. risken för att tillfälligt höga inkomster, i ett läge med högt resursutnyttjande, används för att finansiera permanent högre utgifter.

De här tankegångarna att till varje pris hålla budgeten har även sipprat ner till Landstingen och kommunerna. Vi läser om ständiga kriser i kommunerna – i funktionsrättsområdet, vård, skola, socialtjänsten etcetera. Jag garanterar, de 13 kommunerna i Jönköpings län är inget undantag. De senaste 3-4 åren har jag läst ett mycket stort antal artiklar i Jönköpings-Posten med tema kris i nämnda sektorer. Vi har ett underskott konstaterar ansvariga politiker, d v s utgifterna är större än tilldelad budget. Motåtgärd? Självklart, vi måste spara pengar, skär ner utgifterna! Ledarsidan i JP eldar gärna på med artiklar med budskap som i korta drag kan sammanfattas så här:

Välfärden är mycket viktig men resurserna är inte obegränsade. Har låt oss säga socialnämndens utgifter för funktionsrättsområdet som är större än de anslagna medlen finns tyvärr inget annat att göra än att spara pengar. Sen må det stå vad det vill i olika lagtexter – vi kan inte spendera mer pengar än vad budgetramarna tillåter…

Mitt i ”hålla budgeten till varje pris” hysterin finns vår grupp med vår rättighetslag. LSS är mycket tydlig – hjälp ska ges efter behov. Men styrs både FK och kommunerna strikt av budgetramar har vi i praktiken ingen rättighetslag som det var tänkt eftersom det är FK-s och kommunernas budgetanslag som sätter gränserna, inte de faktiska behoven. Att vi dessutom är en lågstatusgrupp i samhället försämrar vår position ytterligare, vi är ”lätta” att spara pengar på.

Vad jag tror behövs mer än något annat är en djuplodande debatt om framtiden. Vilken typ av samhälle ska vi ha i Sverige i framtiden? Ska vi ha en välfärdsstat som alla i landet kan ta del av, ett samhälle där människor som ”kostar pengar” ska kunna vara fullt delaktiga i samhället eller ska de människorna exkluderas? Vad är rättighetslagen LSS värd om det är viktigare att hålla budgeten till varje pris än att ge hjälp efter behov? Är utgiftstaket överhuvudtaget nödvändigt etcetera?'

 Hur använder vi de skattepengar som staten, landstingen och kommunerna plockar in på bästa sätt? Är det inte bättre använda pengar att spendera ett antal miljarder varje år på LSS och annan viktig välfärd än att lägga (om beslut om byggstart kommer) hundratals miljarder kr på ett höghastighetståg som kommer vara omodernt innan det ens är färdigbyggt? Är det inte en rimligare prioritering för staten att trappa ner ränteavdraget några miljarder kr/år (F.t kostar ränteavdragen till villa och bostadsrättsägare 17 miljarder kr/år men väntas stiga mycket brant kommande 4-5 åren) för att istället satsa motsvarande summa på assistansreformen? Exemplen kan mångfaldigas där stora summor spenderas på verksamheter som borde vara lägre prioriterade än att förverkliga LSS intentioner (vars kostnad inte ifrågasätts nämnvärt), att ge hjälp till personer som verkligen behöver stöd från samhället, förutom funkisar, pensionärer, sjuka m.fl.

Obs! Det är möjligt att ränteavdrag, ROT och RUT avdrag totalt sett är ekonomiskt lönsamma för staten. Vad jag vänder mig så starkt emot är att vi uppenbart anses ha råd att spendera oerhört stora belopp på detta medan vi ”är för dyra”…

Assistansreformen och LSS kommer aldrig att knäcka staten och kommunernas ekonomi, det är ren skrämselpropaganda. Däremot kan rättighetslagen LSS lätt knäckas om vi inte är beredda att satsa pengar på den. För resurserna, de finns, oavsett vad regeringen säger.

torsdag 11 januari 2018

Niklas Altermark – Regeringen har konstruerat ”kostnadsproblemet” för att motivera generella neddragningar

Så flyttade regeringen fokus från allas lika värde till besparingar”

Niklas Altermark
Niklas Altermark är statsvetare, verksam i Lund och forskar mycket runt Svenska statens Funktionsrättspolitik. För oss är han en välkänd hård kritiker av regeringens hantering av den personliga assistansen och har bland annat skrivit en rapport med titeln - Det handlar om miljarder där den s.k. Expert metoden avfärdas helt som trovärdig när det gäller bedömningen av storleken på kriminalitet i assistansbranschen. Nyligen har Niklas skrivit en ny Rapport där regeringens argumentation kring kostnaden för personlig assistans får svidande kritik.

Niklas Altermarks viktigaste slutsatser är:

·   Kostnadsproblemen för assistansen är konstruerat för att motivera nedskärningar för alla som behöver personlig assistans.

·  De åtgärder som regeringen vidtagit är inte särskilt effektiva mot vare sig bidragsbedrägerier eller oskäliga vinster.

·  Fokus på den svenska funktionsrättspolitiken har skiftat från inkludering till ”problem med höga kostnader och besparingar”. Utvecklingen är emellertid inget isolerat svenskt fenomen, liknande utveckling är tydlig i en lång rad länder i västvärlden.

·   Regeringen via Åsa Regnérs ständiga larm om ”skenande kostnader och ”överutnyttjande” bidrar till att skapa en förtroendekris för assistansreformen som egentligen inte finns.


·   Regeringen ställer medvetet olika grupper med funktionsvariationer emot varandra som han formulerar så här:

”Regeringen konstruerar en motsättning: assistansanvändare har ett intresse av bibehållet stöd, medan personer med andra insatser har ett intresse av satsningar som möjliggörs av besparingar inom assistansen.”

Samtidigt menar Niklas Altermark att det inte funkar att försöka överbevisa regeringen att assistansreformen inte är en kostnadsbomb. Han vill istället att fokus lyfts till andra områden som utgår ifrån vilka levnadsvillkor vi har.

Håller självfallet med i stora drag Den här regeringen har lagt ner mycket energi på att svartmåla vår reform och ställa olika grupper emot varandra. Anser ändå att vi måste prata pengar med då motståndaren (regeringen, FK och andra myndigheter) samt kommunerna i släptåg inte gör något annat än att prata just pengar. Men perspektivet måste vara hur vi ser till att det finns resurser till alla behov i välfärden, inte att till varje pris sänka notan för PA.

 Assistansreformens och LSS lagens framtid får emellertid aldrig reduceras till bara kronor och ören. Det vill regeringen men frågan om assistansreformens och LSS framtid handlar om vilket samhälle vi vill ha. Ska alla ha rätt till full delaktighet i samhället eller ska en mindre grupp människor exkluderas för att vi ”kostar för mycket pengar”. I ett humanistiskt samhälle i ett land som är ett av världens rikaste måste svaret vara så självklart att det inte borde behöva debatteras alls.



Åsa Regnér lämnar troligen regeringen för ett toppjobb i FN. Vad kommer det betyda för regeringens politik? Troligen ingenting då Åsa Regnér är en hantlangare som villigt verkställer det mycket starkare krafter i regeringen (d v s Magdalena Anderssons finansdepartement) efterfrågar. I bästa, med betoning på bästa fall får vi en efterträdare som ifrågasätter besparingshysterin på finansdepartementet.


Försäkringskassans regleringsbrev
Regeringen har meddelat direktiven till Försäkringskassan angående personlig assistans för 2018
Försäkringskassans arbete med assistansersättning ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet så att rätt person får rätt ersättning, såväl flickor och pojkar som kvinnor och män. Besluten ska vara likvärdiga över hela landet. Försäkringskassan ska verka för att utredningar, försäkringsmedicinska utredningar och läkarutlåtanden håller hög kvalitet. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen.

Kommentar: Inget nytt under solen. Regleringsbrevet är i stort sett en kopia från föregående års regleringsbrev. Här framgår klart och tydligt att regeringen är fixerad vid antalet beviljade timmar. Jag är inte det minsta förvånad, tyvärr visar det återigen att regeringen saknar egen ambition att återupprätta lagens ambitioner. Här framgår också att regeringen har en utpräglad medicinsk syn på hjälpbehoven, inte faktiska hjälpbehov.

Vi har ett tungt arbete framför oss om vi ska övertyga den här regeringen att PA är en mycket viktig socialpolitisk reform som faktiskt måste få kosta en del. Att antalet beviljade timmar måste vara ganska högt om lagens intentioner ska uppfyllas o s v.



* Har nu läst en sammanfattning av lagrådsremissen till föreslagna lagändringar som ska träda i kraft. Nu ska lagrådet granska så att förslagen inte bryter mot andra lagar. Egna tankar.

Det är positivt att det slutligen slås fast att assistans ska beviljas för väntetid och beredskapstid. Även resa till och ifrån aktivitet ger rätt till assistans.
.
 Det är också positivt att tvåårsomprövningar för personer med ändrade behov ENDAST ska beröra de faktiska ändringarna, inte en omprövning av hela beslutet.

Givetvis positivt att alla protester faktiskt gett resultat. Själv var jag långt ifrån säker att det skulle skrivas in att transport till och ifrån aktiviteter skulle ge rätt till personlig assistans. 

Sammantaget - små steg i rätt riktning. Vägen är emellertid mycket lång innan assistansreformens intentioner återupprättats. Med de nya lagändringarna (utgår nu från att de träder i kraft) befinner vi oss i samma läge som 12 juni 2017, dagen före HFD domen. Det innebär att det fortfarande inte är ett grundläggande behov att få hjälp med andning, egenvård (inklusive sondmatning) med mera. Jämfört med, situationen före HFD domen 13 juni fjolåret är det fortfarande lika svårt att bli beviljad personlig assistans. Antalet avslag på nyansökningar våren 2017 låg på nästan 90 %. Besparingsdirektiven ligger kvar med mera.



måndag 8 januari 2018

De politiska förutsättningarna för att återupprätta assistansreformens intentioner

Nytt år och dags för nya blogginlägg. Först snabb sammanfattning av 2017.

2017 var verkligen ett förfärligt år för assistansreformen. Visst räknade man med ett tufft 2017 men för ett år sedan räknade jag ändå inte med att assistansreformen, enligt intentionerna skulle befinna sig på randen till kollaps 10 månader senare. Och för egen del fick jag på allvar känna av konsekvenserna av besparingshysterin då jag var oerhört nära att förlora statlig assistansersättning. Det var bara en enorm tur som räddade mig.

Positivt från det gångna året är ändå att funktionsrättsrörelsen verkligen mobiliserade när frihetsreformen var extremt hotad. Positivt är också att alla arga ledarskribenter som är fixerade på ”fusk” och ”skenande kostnader” legat ganska lågt, det är de fruktansvärda konsekvenserna av regeringens politik som hamnat i fokus i samhällsdebatten. Därför känner jag ändå viss optimism nu. Förhoppningsvis nådde vi bottennivån hösten 2017. Ingenting är emellertid säkert, 2018 blir ett oerhört viktigt år för assistansreformens och hela LSS framtid.


Hur ser då de politiska förutsättningarna ut för att återupprätta assistansreformen? Det kan mycket väl bli en blocköverskridande regering efter riksdagsvalet. Nedanstående resonemang bygger emellertid antingen på att S-MP regeringen sitter kvar eller att de fyra allianspartierna återtar regeringsmakten.


Regeringen och Vänsterpartiet
Vad jag tycker om regeringens politik vet alla vid det här laget, det är den mest fientligt inställda regering vi haft sedan LSS blev en rättighetslag. Däremot är min bedömning att den förda politiken har mycket svagt stöd bland S politiker på lokal nivå. Det finns ju även ett kongressbeslut som säger att socialdemokratin ska återupprätta LSS intentioner. Av allt att döma har utvecklingen drivits på av ett mycket hårdfört finansdepartement med Magdalena Andersson i spetsen som till varje pris vill sänka notan för PA med slutmålet att kommunalisera assistansreformen. Den destruktiva politiken har underlättats av en statsminister som uppenbart saknar intresse för frågan och ett mycket svagt socialdepartement. Alla nämnda aktörer i regeringen har uppenbart usel förståelse för vad personlig assistans handlar om och vad som krävs för att den ska fungera.

Socialdemokratins regeringskollega Miljöpartiet hade tidigare en bra inställning till assistansreformen men har i regeringsställning lagt sig platt inför besparingskraven från finansdepartementet. Det är mycket tydligt i debatten kring assistansreformen. En omläggning av deras politik är helt beroende av hur socialdemokraterna agerar fram till valet.

Vänsterpartiet är starka kritiker av utvecklingen och jag betraktar den som allierade. Visserligen backar de som troget stödparti alltid upp regeringens budget (regeringens assistansbudget blir därmed även deras). Själv tror jag emellertid att Magdalena Andersson varit ännu snålare med höjningen av schablonen om hon inte varit beroende av Jonas Sjöstedt för att få igenom budgeten. Vänsterpartiet är ju helt emot vinster i välfärden men till skillnad från regeringen använder de inte vinster i privata bolag som ”ursäkt” för generella neddragningar. Vänsterpartiet kommer inte att överge sitt stöd för assistansreformen.

Efter mycket hård kritik backade regeringen delvis. Inget tyder emellertid på att regeringen har bytt fokus. De förslagna förändringarna berör bara HFD domen 2017. Det är fortfarande inget grundläggande behov att andas, få egenvård, att ta på/av ytterkläder. I förslaget om lagändringar framgår också att tvåårsomprövningarna ska återupptas ”så snart det är möjligt” Och kanske allra viktigaste. Regeringen visar inta tecken på att vilja skriva om direktiven till den stora LSS utredningen som ska vara klar 2018. Och där är direktiven glasklara – PA är för dyrt, notan ska sänkas och satsningar på andra LSS insatser ske genom besparingar i assistansreformen.

Regeringen hade helt enkelt inget annat val än att delvis backa. I september är det dags för riksdagsvalet. Det stora välfärdspartiet kan helt enkelt inte att med minsta trovärdighet i behåll gå till riksdagsval där senaste stora ”meriten” är att ha slaktat statlig assistansersättning. Det hade varit öppet mål för Ulf Kristersson i debatterna mot Stefan Löfven. Eller som Jonas Franksson formulerar det i en intervju med Assistanskoll:

Jag tror att Magdalena Andersson hade en plan, att hon genom att betona fusket och kriminaliteten skulle få debatten och allmänheten med sig. Men sen plötsligt svänger allt om och då hamnade de i ett läge där det stora välfärdspartiet skulle vara sämre än Moderaterna. Och det går ju inte, det är ju omöjligt.

Trots allt som skett sedan 2015 har ändå Socialdemokraterna en nyckelroll om det äntligen ska skapas en politisk stabilitet kring vår assistansreform och rättighetslag där intentionerna uppfylls. Återkommer strax till det.


Alliansen
Liberalerna är sedan Bengt Westerbergs tid varma anhängare av assistansreformen och talesperson Bengt Eliasson har riktat hård kritik mot regeringen. Nu har även Kristdemokraterna slutit upp bakom Liberalerna. Riksdagsdebatten för någon månad sedan visade att även Centern börjar röra på sig. Dessa tre partier betraktar jag vintern 2018 som allierade.

Det finns emellertid problem för oss på allianssidan. Liberalerna släpper inte ambitionen att återupprätta LSS, det är jag säker på men hur är det med KD? Emma Henriksson har gått i spetsen hos KD men hon lämnar tyvärr riksdagen till hösten. Emmas engagemang tycker jag känns riktigt genuint, har själv haft mycket mailkontakt med Emma och även pratat med henne i telefon. Hur blir det med KD-s engagemang när Emma lämnar? Förhoppningsvis påverkar det inte alls (positivt är att Ebba-Busch Thor börjat engagera sig) men partiet har mycket allvarliga problem. Som läget ser ut nu är det tveksamt om partiet kommer över fyra procentgränsen i valet, de löper stor risk att åka ur riksdagen. Även Liberalerna har dåliga opinionssiffror men där är jag ganska säker på att de klarar sig. Av tradition har Liberalerna en stark kärna med trogna väljare.

Moderaterna slutligen är som vanligt det största partiet i allianskvartetten. Partiets intresse för assistansreformen har hittills varit svalt. Liksom Socialdemokraterna pratar M gärna om kostnader och fusk. Lika fientliga som regeringen var de emellertid inte när de ledde regeringen även om försämringarna inleddes redan då. Moderaterna går till val med en ny partiledare med mera. Vinner alliansen valet blir Ulf Kristersson ny statsminister och således den person som har det yttersta ansvaret för LSS framtid. Vid en borgerlig valseger kommer med så gott som 100 % säkerhet den blytunga posten som finansmister att innehas av en moderat politiker. Och här ligger problemet för Liberalerna, KD och Centern:

Även om ambitionerna med assistansen  hos alliansens mindre partier är höga är L, KD och C helt beroende av att få med sig Moderaterna. Vill inte en moderat finansminister öppna på plånboken kvarstår besparingsdirektiven till Försäkringskassan och det blir inga lagändringar i positiv riktning heller. Hur mycket utrymme för satsningar på assistansreformen finns när planerade skattesänkningar är genomförda? Vill Moderaterna öka sin trovärdighet hos allmänheten inom välfärdsfrågor har S gett dem en gratis chans. Med regeringens politik har Moderaterna och övriga allianspartier möjligheten att ifrågasätta Socialdemokraternas trovärdighet som det stora välfärdspartiet för alla.

Moderata Samlingspartiet har därför precis som Socialdemokraterna en nyckelroll vad gäller framtiden för assistansreformen och LSS. 


I bakgrunden finns också Sverigedemokraterna. Ett parti som senaste tiden agerat relativt offensivt i debatten. Samtidigt är SD ett parti som har grundvärderingar som står mycket långt från funktionsrättsrörelsen. Samtidigt som talespersonen Carina Ståhl Herrstedt talar sig varm för assistansen ställs olika grupper mot varandra, deras inställning kan ändras snabbt. Hur en alliansregering kommer att förhålla sig till SD-s krav (och därmed vilket inflytande de kommer få över regeringen) återstår att se – beskeden hur en alliansregering ska förhålla sig till SD spretar åt olika håll.


Blocköverskridande överenskommelse med både S och M är nödvändig
Summerar vi detta framgår det att oavsett vem som regerar Sverige efter valet i höst är det allt annat än en självklarhet att lagens intentioner återupprättas. Därför måste assistansreformens framtid bli en valfråga. Och det måste vi själva se till att det blir så.

Under många, många år, nästan så länge som personlig assistans varit en del av rättighetslagen LSS har assistansreformens tillvaro varit synnerligen instabil. Utredning, på utredning har följt, nästan alltid med fokus på att spara pengar. 2009-2017 urholkades reformen totalt utan att lagens målparagrafer, personkretsindelningen mm ens ändrades. Det enda som långsiktigt kan trygga reformens framtid över lång tid är en blocköverskridande överenskommelse med en rejält omarbetad LSS lag (eller t.om en helt ny lag). Där är de två största partierna Socialdemokraterna och Moderaterna nyckelaktörer. Båda partierna måste stödja en sådan överenskommelse. Det betyder också att funktionsrättsrörelsen måste övertyga både S och M.

måndag 18 december 2017

Rapport från Socialstyrelsen och styrkan i det kommunala självstyret

I tisdags föregående vecka lämnade Socialstyrelsen en rapport till regeringen hur domarna från HFD 2015 (femte grundläggande behovet) och 2012 (egenvård) påverkat rätten till assistansersättning. Som väntat är konsekvenserna mycket negativa. I korta drag säger rapporten följande:
Kostnader/utgifter flyttas från staten till kommunerna

Ansvaret på anhöriga ökar

Kommunernas stöd är otillräckligt. Det handlar om att långt ifrån alla (ca en tredjedel) inte får assistans från hemkommunen. Och i övriga två tredjedelar är antalet beviljade timmar många gånger för lågt. Stödet från kommunerna varierar också.

Barn är överrepresenterade bland de som förlorar statlig assistansersättning. I de fall assistans inte beviljas och ersätts av t.ex. Avlösarservice i hemmet får det negativa konsekvenser för berörda barn och föräldrarna.

Även ett stort antal personer har förlorat kommunal assistansersättning. Dessa ersätts av såväl andra LSS insatser som gruppboende, avlösarservice i hemmet men även insatser via Socialtjänstlagen (SoL).


Sammantaget tycker jag rapporten bekräftar en utveckling och konsekvenser som varit helt förutsägbara. Nu finns de även fastlagda i en statlig rapport.





En av punkterna i Socialstyrelsens rapport var, som väntat att stödet varierar mellan olika kommuner, vilket är en av de allra främsta skälen till att assistansen inte ska kommunaliseras. Nu ska jag gå igenom lite hur självstyret funkar som är inskrivet i Regeringsformen  kap 1§ 1

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Det kommunala självstyret har urgamla rötter, redan under tidig medeltid hade socknarna självbestämmande i angelägenheter som berörde dem, t.ex. bygga en kyrka. I nutid funkar självstyret i regel bra så länge det handlar om angelägenheter som berör det stora majoriteten av kommunernas invånare.  Problemen uppstår när det handlar om att säkerställa hjälpen för minoriteter i samhället som behöver samhällets stöd. Vi ser det i den starka ställningen för det kommunala självstyret i ramlagar som bland annat SoL (Socialtjänstlagen) som ger kommunerna att ganska fritt tolka och tillämpa lagen med resultatet att två grannkommuner kan göra olika bedömningar för samma behov! Det är emellertid inget konstigt enligt hur Ramlagen och det kommunala självstyret ska fungera.

Anm: ramlagen sätter just ramar – ”ungefär så här ska det fungera”

Bengt Westerberg såg dessa problem och därför blev LSS och numer (2011) avskaffade LASS (Lagen om Assistansersättning) rättighetslagar. I praktiken har det efterhand visat sig att kommunerna alltmer tillämpar LSS  som en ramlag, inte rättighetslag. Ska ta några exempel på detta:

Sveriges 290 kommuner har lika många tillämpningsregler hur personlig assistans ska beviljas. Resultatet blir att olika kommuner kan göra olika bedömningar för samma behov. Helt i linje med SoL s konstruktion men inte rättighetslagen LSS!

Schablonbeloppet på 291 kr/timme för 2017 gäller den statliga assistansersättningen. Kommunerna kan däremot bevilja vilket schablonbelopp de vill vilket ofta är lägre än Försäkringskassans.

Tvåårsomprövningarna in inskrivna i lagen (mer exakt Socialförsäkringsbalken kapitel 51) men tvåårsintervallet gäller bara den statliga assistansersättningen i nämnda kapitel – kommunerna har fria händer att själva bestämma intervallet och hur de ska gå till. Min kompis som jag skrivit om omprövas ju t.ex. varje halvår…

Kommuner ställer märkliga krav för att bevilja assistansersättning

Detta drabbar även andra LSS insatser. Det finns många exempel på att personer som är beviljade ledsagning som förlorar den vid flytt till annan kommun. Lekebergs kommun ansåg sig t.om ha rätt att i praktiken tvångsförflytta en person mellan  gruppboenden. Givetvis helt emot LSS intentioner som rättighetslag, CRPD mm där rätten till hjälp ska vara likvärdig var hen än bor i landet men det står inte i motsättning om LSS tillämpas som en ramlag (vilket aldrig varit tanken, det bryter mot lagens konstruktion) och grundprinciper i kommunalt självstyre!

Viktig info: En helt ny dom i Kammarrätten gav Lekebergs kommun bakläxa då domstolen ansåg att det inte fanns lagligt stöd för att flytta berörd person till annat gruppboende samt att tvångsflytten bryter mot Europakonventionen! Tyvärr tror jag inte kommunen accepterar domen utan kommer att överklaga till HFD med osäker utgång.


Hur är då detta möjligt om LSS är en rättighetslag? Svaret är att det finns inget förbud i LSS mot kommunerna att själva bestämma schablonbelopp, sätta upp egna riktlinjer för behovsprövningar etcetera, inte ens ett förbud mot att ställa krav för att bevilja personlig assistans! De utnyttjar helt enkelt luckor i lagen. Allt i enlighet med kommunalt självstyre! CRPD då? Den är ju inte svensk lag och justitierådet i HFD Thomas Bull är glasklar i en intervju med Assistanskoll – svensk lag står över konventionen! Och kommunerna begår ju formellt sett inget lagbrott med att själva bestämma schablonbelopp, bedömningskriterier etcetera. Det är ju inte förbjudet i lagen…

Låt oss nu anta att hela assistansreformen sätts hos kommunerna utan en lång rad regleringar som jag skrivit om tidigare. Visst kan man drömma att det kommer att fungera men jag vill inte förlita mig på drömmar, jag vill inte under några som helst omständigheter att assistansreformen kastas ut i ett experiment som aldrig kommer att fungera då nödvändiga regleringar troligen är omöjliga att genomföra just på grund av det kommunala självstyrets starka ställning. 

All tidigare erfarenhet visar nämligen att rätten till assistansersättning kommer att vara allt annat än jämlik och det kan jag aldrig acceptera. Vissa kommuner kommer säkert att sköta sig men i de flesta fall kommer de utnyttja det kommunala självstyret till det yttersta för att tillämpa LSS som en ramlag, inte rättighetslag som den är tänkt att vara. Det blir ett rent lotteri om vi får hjälp efter behov eller inte. Ca 60 000 personer som är beviljade andra LSS insatser med anhöriga har också all anledning att frukta en kommunaliserad assistansreform.

Ska ta mig själv som exempel. Låt oss anta att assistansersättningen kommunaliseras. Jönköpings kommun beviljar mig ändå samma timantal som jag har nu. Anta sedan att jag av någon anledning har planer på att flytta till en annan kommun. Hade jag vågat ta det steget? Inte en chans i världen – vilka garantier skulle jag ha för att jag få tillräckligt med timmar i nya hemkommunen?= Inga alls. Överdriver jag inte? Inte det minsta anser jag själv. Titta bara på vad som hände för Nora Eklöv när hon skulle flytta från hemkommunen på Öland till Stockholm. Huvudstadskommunen beviljade ingen assistans alls.

Det här blir sista blogginlägget för 2017. Nu tar jag jul och nyårssemester. Återkommer med nya blogginlägg efter trettonhelgen. Önskar alla läsare, aktivist och Facebook vänner EN RIKTIGT GOD JUL och NYTT GOTT ÅR.




onsdag 13 december 2017

Att leva som andra – varför är det så ”svårt” att förstå innebörden i det?


 Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

LSS § 5

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.


LSS § 7, 2 st


Detta är två av grundfundamenten i hela LSS lagen och gäller samtliga insatser. Gör man stora ändringar till vår nackdel i dessa paragrafer + paragraf 6 (självbestämmande) har vi ingen LSS lag kvar enligt Bengt Westerbergs intentioner. Trots det och trots att även regeringen påstår sig värna LSS intentioner ifrågasätts innebörden av ovan nämnda paragrafer från en rad aktörer i myndighetssverige från kommunerna till regeringen. Lyssnar man på dem kan man tro att innebörden är lika ”svårbegriplig” som att kostnaden för PA och antalet beviljade timmar ökar. Men vad är det egentligen som är så svårt att förstå?

Låt oss se lite vad Harald Strand skriver i sin LSS skola om målsättningarna med lagen. Om paragraf 5 – leva som andra skriver Harald bland annat:

Paragrafen anger de övergripande målen för verksamheten. De som omfattas av LSS ska få möjlighet att leva som andra. Verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället. Principen om kontinuitet innebär att personen och hens familj ska känna säkerhet att stöden inte plötsligt upphör eller förändrats, så länge behovet kvarstår.


Om paragraf 7 – goda levnadsvillkor skriver Harald bland annat:

I bestämmelsen framgår att den enskilda ska tillförsäkras ”goda levnadsvillkor” till skillnad från ”skälig levnadsnivå” i Socialtjänstlagen (SoL). LSS har en högre ambitionsnivå än Socialtjänstlagen. Stöd enligt Socialtjänstlagen ska vara rimligt. Stöd enligt LSS ska vara utmärkt. Att särskilt beakta är att insatserna ska anpassas till mottagarens individuella behov!
Alla insatser ska ha en aktiverande prägel med syfte att även personer med stora funktionsnedsättningar ska kunna få ett så självständigt liv som är möjligt.

Att insatserna ska vara varaktiga eller, som det står i 5 §, ha kontinuitet innebär att tidsbegränsade beslut endast ska ges om insatsen i verkligheten är begränsad i tid, som ledsagning och kontaktperson.
För övriga insatser ska beslut gälla tills vidare och omprövning av dessa ska endast ske om behovet av insatsen eller insatserna har förändras väsentligt.

Så vad är det som är så ”svårt att förstå” hos byråkrater, politiker och proffstyckare? Leva som andra och goda levnadsvillkor betyder att vi ska ha en levnadsstandard och autonomi som är jämför med vad flertalet svenskar har. Det handlar inte om att med skattemedel köpa en lyx lya i Karibien, åka jorden runt varje år och andra mycket dyra aktiviteter som folkflertalet inte gör eller i en nära framtid göra en väldigt dyr tripp ut i rymden som ”rymdturist”. 

Däremot är det en självklarhet för folkflertalet att spontant kunna ägna sig åt fritidsnöjen efter vilka intressen vi har, träffa kompisar, åka på semester till varmare breddgrader, besöka utländska storstäder eller fjällen /Alperna om hen föredrar det. Att kunna studera, bilda familj, bo i eget hem med moderna bekvämligheter mm är självklara saker som LSS är tänkta att möjliggöra. Trots våra stora funktionsvariationer ska vi kunna liva ett liv som andra tar för givet. Och där ingår inte att en myndighetsperson bestämmer hur ofta eller när fiktive trebarnspappan  Lars Andersson får gå ut på stan, när han får gå på bio, om det var OK att Lars bestämde sig för att bilda en familj etcetera

Så varifrån kommer då den dåliga ”förståelsen” om vad leva som andra och goda levnadsvillkor innebär? Tyvärr får jag återkoppla till Bengt Westerbergs föreläsning förra veckan och hans lysande slutsats om kritiken om kostnaden för assistansen:

Kostnadsutvecklingen är ohållbar bara om det anses ohållbart att
insatserna för personer med stora funktionsnedsättningar hänger
med i standardutvecklingen.

Det är samma sak med paragraferna om att leva som andra och goda levnadsvillkor i LSS. Innebörden blir bara problematisk om hen tycker att ambitionerna är för höga, att vi har det för bra! En naturlig följd blir en diskussion om att ”det kostar för mycket”. Vi människor, oavsett om det är en vanlig ”medelsvensson” eller statsministrar , finansmistrar ( i vårt fall framförallt finansmistern) och presidenter som leder världens länder agerar på samma sätt när vi ska betala något – vi vill inte lägga stora summor pengar på saker vi inte sätter högt värde på – i det här fallet vår rättighetslag som ger rätt till att leva som andra, goda levnadsvillkor och självbestämmande. Hade det varit en självklarhet att hjälp enligt LSS ska ges efter behov hade vi inte haft debatter om så självklara saker som nämnda paragrafer.






När det nu kommit fyra HFD domar som fått förödande konsekvenser för assistansen är det också viktigt att ha i minnet att det kommit ett antal andra HFD domar som slagit hårt mot andra LSS insatser. FUB skrev en bra debattartikel om det förra veckan.

Utöver en dom som säger att ledsagning inte är nödvändigt om hen bor i ett gruppboende för att nå goda levnadsvillkor finns också domar om:

·   Merkostnadsprincipen. En viktig princip i LSS är att vi ska inte ha merkostnader p g a hjälpbehoven. Trots det menar HFD att det allmänna inte ska ersätta merkostnader för ledsagning. Innebörden blir bland annat att en person med ledsagning måste betala ledsagarens utgifter vid t.ex. ett restaurangbesök

·  En HFD dom ger i praktiken kommer fritt fram att tvångsförflytta personer mellan gruppboenden – givetvis rakt emot LSS principer.

·  En HFD dom fråntar i stor utsträckning föräldrarna inflytande vid hur insatsen korttidsvistelse utanför hemmet ska genomföras - var, när och hur anser alltså HFD att kommunerna vet bättre än barnets föräldrar.

Ser vi till de olika insatserna är krisen djupast för personlig assistans  men ovannämnda domar visar att hela LSS lagens intentioner är långt ifrån självklara. Annars hade inte kommuner med sådan energi överklagat för dem negativa domar upp till HFD (även tre av de fyra assistans domarna drevs av kommuner, inte FK). Att sedan domarna i HFD gång på gång visar att juristerna har dålig förståelse och kunskap om lagens syfte och våra levnadsvillkor är djupt beklagligt.