torsdag 30 januari 2014

Intervju med riksdagspartierna om personlig assistans.

Per Frykman från Assistansanordnarna har intervjuat samtliga riksdagspartier om deras inställning till personlig assistans. Svaren har publicerats på Assistanskolls hemsida. Här följer en sammanfattning av ståndpunkterna.

Kristdemokraterna Säger sig stödja assistansreformen  men som ända riksdagsparti stödjer man öppet minuträknandet vid behovsbedömningen. Motiveringen är att:

folk inte tolererar att ”pengarna rinner genom fingrarna”, och att man för att värna reformen måste acceptera kontroller även för de som inte fuskat.


Moderaterna. Är emot minuträknandet men oroväckande är att man vill se över möjligheten att återinföra 65-årsgräsen för att få behålla assistansen. Motiveringen är:

Att behov över 65 ska ses som naturligt åldrande. Dessutom vältras kostnaden över till kommunerna.

Läkare som lämnar felaktiga intyg ska få legitimationen indragen.



Centerpartiet Man har en mycket liberal inställning till vinstdrivande företag och  man anser att det inte finns mer pengar och hämta till LSS. Man passade på frågan om det är OK med minuträknandet vid behovsbedömningarna.


Folkpartiet. Man ogillar Försäkringskassans möjligheter att göra hembesök men man fick om än motvilligt acceptera det när lagen ändrades. Man är helt emot minuträknandet då det är integritetskränkande. Stödjer fortfarande reformen helhjärtat och är bekymrade över de allt hårdare behovsbedömningarna.


Socialdemokraterna. Man har enligt talespersonen Lena Hallengren agerat för passivt i socialutskottet men skyller samtidigt i från sig "då det är regeringens ansvar att driva detta". Man är kritisk till att regeringen prioriterar skattesänkningar före satsningar på välfärden, b l and annat assistansreformen.



Vänsterpartiet. Stödjer assistansreformens intentioner och är helt emot minuträknandet vid behovsbedömningarna. För att säkerställa att lagens intentioner vid behovsbedömningarna följs vill man ändra LSS § 9a (de grundläggande behoven) När det gäller synen på vinster är man Centerpartiets motpol. Vänsterpartiet vill helst avskaffa vinstdrivande företag helt och hållet.


Miljöpartiet Man är liksom Vänsterpartiet mycket kritisk till de hårdare behovsbedömningarna och vill ändra LSS § 9a. Man är också mycket kritisk till minuträknandet då man anser att det är integritetskränkande. Till skillnad från Vänsterpartiet vill man inte ha något vinstförbud.



Sverigedemokraterna. Har inte tagit ställning till vad man står i assistansfrågan. Per Frykman uttrycker dock oro för vad som kan hända om de andra partierna inte kommer överrens och SD får ett avgörande inflytande över assistansreformens framtid.


Sammanfattning och egna tankar. Alla partier, utom Sverigedemokraterna säger sig öppet stödja assistansreformen. På pappret finns ett myclet solitt stöd för reformen i riksdagen vilket är positivt. Trist är emellertid att Kristdemokraterna öppet stödjer minuträknandet vid behovsbedömningarna och motiverar det med att man måste komma åt "fusket". Även moderaternas tankegångar om att återinföra 65-årsgränsen för att få behålla assistansen väcker rejäl oro. Handikapprörelsen fick ju verkligen kämpa för att få bort denna gräns.

Utåt sätt finns uttrycker man oro för de hårdare bedömningarna och att allt fler förlorar assistansen. Men de flesta partierna verkar samtidigt inte frågan på något större allvar, trots FN-konventionen om för personer med funktionsnedsättningar. Man gör det enkelt för sig och hänvisar till statliga utredningar, i första hand utredningen från ISF (Inspektionen för socialförsäkringar)  som ska vara klar till hösten 2014.





måndag 27 januari 2014

Nettokostnad för hela LSS och kostnadsargumentet mot mänskliga rättigheter

I ett blogginlägg förra veckan skrev jag hur en stor del av bruttokostnaden, (åtminstone 45 %) för personlig assistans, knappt 26 miljarder kr 2012 går tillbaka till stat och kommun i olika skatter. Samtidigt skrev FUB i bloggen reclaimlss.org ett inlägg i samma ämne men då nettokostnaden för samtliga LSS insatser.

Bruttokostnaden för alla LSS insatser år 2012 var ca 56 miljarder kr. Men eftersom åtminstone 45 % går tillbaka till staten betyder det att nettokostnaden den verkliga kostnaden var ca 31 miljarder kr. Emellertid måste i beräkningen även hänsyn tas till att de olika LSS insatserna sysselsätter ca 100 000 personer Hur mycket skulle det kosta att göra  100 000 personer arbetslösa? Arbetslösheten kostar enormt mycket pengar och den gör det på en rad olika sätt:

* Minskade intäkter från inkomstskatten.

*Ökade utgifter för arbetslöshetsunderstöd, försörjningsstöd  (socialbidrag) mm.

*Sjunkande intäkter från arbetsgivareavgifterna vilket b l a underminerar pensionssystemet.

*Mindre skatteintäkter från konsumtion (moms)

Sedan finns det också mycket stora indirekta kostnader i form av social utslagning, kriminalitet, försämrad hälsa mm.

Enligt Reclaimlss.org kostar arbetslösheten, lågt räknat 350 000- 400 000 kr/person och år. Om 100 000  personer sysselsatta i LSS verksamheterna blir arbetslösa så blir alltså kostnaden 35-40 miljarder kr/år! LSS blir då t.o.m. en vinst för samhället på åtskilliga miljarder/år! Första motargumentet skulle givetvis bli att alla inte hamnar i långtidsarbetslöshet men tiotusentals skulle utan tvekan bli det. Att 50 000 personer skulle bli långtidsarbetslösa är knappast i överkant. Då kan vi dra bort 17,5 - 20 miljarder kr till från 31miljarder och då hamnar alltså  nettokostnaden på bara 11-13,5 miljarder kr/år!

En annan effekt om LSS avskaffas skulle bli att många personer, troligen tiotusentals skulle lämna arbetsmarknaden för att ta hand om anhöriga. Det skulle kosta många miljarder kr till.
Nej, det finns inga seriösa argument till att kritisera LSS för att det kostar för mycket...





I handikapprörelsen har jag märkt att det finns personer som är mycket tveksamma eller även direkta motståndare till att använda kostnadsargumentet mot kritikerna. Jag håller med om att om vi bryter ner argumentationen till att enbart handla om kronor och ören är vi ute på hal is. Kampen om LSS handlar ju om människors möjligheter att leva som andra, inte att visa upp positiva budgetresultat. Samtidigt borde alla vid det här laget vara medvetna om att motståndarna struntar totalt i argument som allas rätt till självbestämmande, möjligheten att syra sitt eget liv och andra argument kopplade till mänskliga rättigheter (MR-argument). Det är därför jag är helt övertygad om att argumentationen måste breddas för att få kritikerna på defensiven.

I olika facebook grupper ser emellanåt kommentarer som lyder ungefär så här:

"Pratar vi om kostnaderna köper vi motståndarnas verklighetsbeskrivning". Ärligt talat förstår jag inte det argumentet mot att använda oss om kostnadsargumentet. För mig går nämligen människosynen och därmed synen på MR-frågorna och synen på kostnaden hand i hand. Oavsett vad det handlar om så är det ju så att ju större värde man sätter på någonting, desto mer är man beredd att betala för det. När diverse proffstyckare klagar på kostnaden för LSS och sätter grupper mot varandra så säger man samtidigt:

Vi är inte beredda att betala för att handikappade ska kunna leva som andra. Sjukvården, pensionärerna mm ska inte behöva lida för att ni ska få allt ni begär! Med andra ord ifrågasätter man den innersta kärnan i MR-frågan, nämligen alla människors lika värde! Förutom att visa på hur ihålig kostnadskritiken är ser jag inga som helst problem med att använda kostnadsfrågan och MR argumenten tillsammans i kampen mot kritikerna. Det gäller för oss att koppla ihop gnället på kostnaden med en tveksam människosyn.



fredag 24 januari 2014

Hur ska vi argumentera mot kritikerna?

Senaste 4-5 åren har som alla känner till, tillämpningen av LSS blivit allt hårdare med följden av att allt fler får hjälpen helt eller delvis indragen. Parallellt med detta har det med jämna mellanrum kommit ledare och debattartiklar som alla har gemensamt att artikelförfattarna är mycket kritisk mot LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet. Varje gång en dylik artikel dyker upp blir vi djupt upprörda över den människosyn och okunskap om våra livsvillor som visas upp. Frågan 'är hur vi ska bemöta alla angrepp?


Till att börja med är det bara och vänja sig vid att dylika artiklar från diverse tycka till maskiner  även fortsättningsvis kommer att komma emellanåt  - ingenting tyder på motsatsen. 

'Handikapprörelsens strategi att möta angreppen har ännu så länge  framförallt handlat om att man använder sig av "mjuka argument". Alla människors lika värden, rätt till självbestämmande mm. Man har också hänvisat till LSS som rättighetslag, FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning mm. Frågan vi måste ställa oss ändå - har strategin varit framgångsrik? 

I den bästa av världar hade man inte ens behövt använda sig av FN-konventioner mm för att försvara LSS och personlig assistans. Alla hade tyckt att det var en självklarhet. Nu är  emellertid den bistra verkligheten annorlunda - mycket starka samhällskrafter ogillar LSS , man anser att personlig assistans är "lyx" etcetera. Svaret på frågeställningen ovan blir för min del tyvärr NEJ. De s.k. mjuka argumenten har inte fungerat och då måste man tänka om. Naturligtvis är det jätteviktigt att även fortsättningsvis lyfta fram konsekvenserna för de som drabbas av försämringarna och visst ska man hänvisa till LSS som rättighetslag o s v. Min övertygelse är emellertid att argumentationen måste breddas om vi ska få kritikerna på defensiven. 


Jag menar att det är viktigt att analysera hur argumenten från kritikerna ser ut om man ska lägga upp ny strategier. Jag har "ringat in" följande argument som motståndarna använder:

·       Kriminalitet, fusk  och oegentligheter frodas - gäller framförallt assistansbranschen.
·       Totalkostnaden är alldeles för hög
·       Det finns inga vinster överhuvudtaget - bara kostnader
·       Vi med personlig assistans är "bortskämda" eftersom pensionärer får nöja sig med hemtjänst eller äldreboende
·       Personer med utvecklingsstörning är "för dumma i huvudet" för att kunna ha nytta av assistansen.

Som ni ser är alla argument direkt eller indirekt kopplat till att man anser att kostar för mycket.  Pengarna går inte till avsatt syfte, för mycket skattepengar förbrukas, varför slösa pengar på personer som ändå inte har nytta av personlig assistans osv.

Nyckeln menar jag därför är att slå hål på kostnadsargumentet, visa hur ihåligt det är. Man behöver sannerligen inte vara ett mattegeni för att snabbt räkna ut att det inte på långa vägar är så dyrt för skattebetalarna som kritikerna hävdar. Men för att det ska få verklig effekt mot kritikerna borde rörelsen anlita nationalekonomer som räknar på det - skatteintäkter från inkomstskatt, sociala avgifter, momsintäkter, kostnad för at göra kanske 100 000 personer arbetslösa om hela LSS avskaffas,  s.k. dynamiska effekter på samhällsekonomin  när jobb skapas, kostnaden om tiotusentals människor tvingas lämna sina jobb för att ta hand om anhöriga, d v s RUBBET!

Tidigare i veckan skrev jag ett blogginlägg om hur mycket skatt som går tillbaka till staten från assistansbranschen, nästa inlägg kommer handla om skatteintäkter från  alla LSS verksamheter.



onsdag 22 januari 2014

Regeringens direktiv till utredningen av schablonbeloppets framtida utformning

21 mars 2013 inleddes den statliga utredningen av framtiden för schablonbeloppets utformning (schablonbeloppet är nu 280 kr/assistanstimme) , officiell benämning:


  Översyn av ersättningen för personlig assistans.


Slutsatserna ska presenteras senast 14 februari 2014. Utredningen är en fortsättning på den ökända utredningen  om "fusk och överutnyttjande" från 2012 samt en utredning av ISF (Inspektionen för socialförsäkringar) som kom fram till att schablonbeloppets konstruktion öppnar möjligheterna för höga vinster, trots att syftet var det motsatta när timschablonen infördes 1997.


Regeringen sammanfattar direktiven till utredaren på följande sätt:



Syftet med översynen är att långsiktigt upprätthålla de kvalitetsmål som föreskrivs för insatsen personlig assistans enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, samt att komma till rätta med de problem som uppdagats med nuvarande modell för timersättning.

Bakgrunden till utredningen är att regeringen anser att antalet beviljade timmar är för stort och att vinsterna i de vinstdrivande assistansbolagen är orimligt höga. Utredaren ska b l a undersöka:

*  Hur möjligheterna till överutnyttjande kan minska och skapa ett effektivt resursutnyttjande av timersättningen.

* Hur timersättningen kan anpassas till faktiska kostnader av 

t.ex. funktionsnedsättningens art och när på dygnet assistansen ges.

Hänsyn ska tas till likvärdiga förutsättningar mellan privata företag, kommuner och egna arbetsgivare.

' *  Möjlighet till löpande uppföljning och kontroll av ersättningens nivå från olika aktörer.

   *  Lämpligheten av att brukare tar en del av ersättningen för att själva vara arbetsledare .

 *  Möjligheten att assistenters sjuklöner ska bekostas via assistansersättning.

 ;Man vill åstadkomma vad man kallar effektivt resursutnyttjande då regeringen hävdar att ca 10 % av den totala summan (som i dessa fall ALLTID handlar om bruttosumman som Försäkringskassan och kommuner betalar ut) beror på "överutnyttjande". Därmed har det skapats ett överskott på beviljade timmar och därmed större intäkter och vinster för anordnarna.

Föga överraskande har utredningen fått kritik redan innan den presenterats. Vårdföretagarna anklagar regeringen för att smutskasta en hel bransch, d v s privata assistansanordnare. Andra arbetsgivareorganisationer som KFO kritiserar tidigare utredningar  och menar att man inte gör skillnad på vinstdrivande företag och ej vinstdrivande anordnare och SKL (Sveriges kommuner och landsting) kritiserar att man i tidigare utredningar av ISF inte tar hänsyn till kostnad för vikarier.

Källor: Assistanskoll och Ifa


Egna reflektioner

Det är självklart att de orimliga vinsterna ska bort och åtgärder för att komma dit välkomnas. I direktiven bortser man dock fortfarande från det för mig självklara att alla anordnare ska ha kollektivavtal. Fortfarande är utgångspunkten i direktiven att fusk och överutnyttjande är mycket omfattande. Jag ogillar starkt att man ifrågasätter lämpligheten att brukare kan få ersättning som arbetsledare. Samma sak gäller möjligheten att anordnarna ska betala sjuklön. Det blir ju en dubbel kostnad för anordnarna. Knappast något större problem för de riktigt stora aktörerna men något helt annat för t.ex. mindre kooperativ. En annan fara jag ser att många anordnare kommer att lämpa över den extra kostnaden för sjuklönen genom att minska brukarnas budget för assistansomkostnader eller att hålla nere assistenternas löner.

Och idén att schablonbeloppet ska vara olika för olika diagnoser är inte särskilt väl genomtänkt om jag ska formulera mig diplomatiskt. .Jösses, vi som har assistans har ju mängder med diagnoser! Ska det bli ett belopp för varje diagnos, eller? Och vem ska i så fall bestämma det?

Positivt är att man vill hitta vägar för att förbättra assistenternas arbetssituation och därmed även underlätta nyrekrytering . Samma sak att man vill skapa likvärdiga spelregler för olika typer av anordnare. Tyvärr riskerar en del av förslagen att motarbeta den ambitionen.

Vi kan nog kallt räkna med att förslagen från den färdiga utredningen kommer bli kraftigt kritiserade. Jag kommer att återkomma till ämnet när utredningen är presenterad.

















måndag 20 januari 2014

Personlig assistans skapar tiotusentals jobb som ger mycket intäkter till staten

Med tanke på Jönköpings-Postens hårda angrepp i fredags är det tid att i den här bloggen börja granska kritikernas främsta argument mot personlig assistans - det kostar för mycket pengar...

Följande uträkningar  bygger på  perioden 2002-2012. Uträkningen av skatteintäkterna är inte exakt, då skulle vi behöva hjälp av nationalekonomer men det går ändå att göra en ganska rimlig beräkning då man vet nivån på inkomstskatt och arbetsgivareavgifter. S.k. "dynamiska effekter"på samhällsekonomin när jobb skapas behöver man hjälp av nationalekonomer för att räkna på och är således inte inkluderat.





År
Total bruttokostnad i miljoner kr
2002
9767
2003
11165
2004
12748
2005
14335
2006
16095
2007
18171
2008
19858
2009
21753
2010
23188
2011
24286
2012
25915

Källa:Assistanskoll www.assistanskoll.se

Bruttosumma = ca 197,2  miljarder kr som stat och kommun betalat ut i assistansersättning 2002-2012. Det är mycket pengar.

Men vi vet ju alla att den överlägset största delen av en assistansanordnares kostnad är lön till assistenterna och på bruttolönen ska både inkomstskatt och sociala avgifter betalas. Därtill kommer 6-7 % av lönesumman till avtalsförsäkringar som dock inte går in i statsbudgeten eller allmänna pensionssystemet.

Enligt Försäkringskassans riktlinjer ska 87 % av utgifterna bestå av lönekostnader + avtalsförsäkringar, ca 22,5 miljarder kr(, alltså  ungefär 80 % går till lön + sociala avgifter/arbetsgivareavgifter = ca 20,7 miljarder kr år 2012.

Hur mycket skatteintäkter ger detta till staten? En total lönekostnad, inklusive sociala avgifter på 20,7 miljarder  motsvarar en bruttolönkostnad på drygt 15,7 miljarder kr. På detta betalar assistententerna ca 30 % i inkomstskatt och arbetsgivaren 31,4 % i arbetsgivaravgifter, vilket ger ca 9,6 miljarder kr till staten. Emellertid betalar också assistenterna skatt på sin konsumtion (moms) som utan tvekan  ger miljardintäkter till staten. Jag räknar ändå relativt lågt här 2 miljarder kr år 2012 (den allmänna momssatsen är ju 25 %). 

Staten har alltså fått tillbaka  11,6 miljarder kr = 44,8  % av bruttosumman. Nettokostnaden, den VERKLIGA kostnaden för stat och kommuner år 2012 blir därmed 14,3 miljarder kr.
Riktigt intressant blir det om vi summerar alla skatteintäkter perioden 2002-2012. 44,8 % av 197,2 miljarder kr = 88,3 miljarder kr till staten i olika skatteintäkter! Och då är troligen momsintäkterna klart högre än det jag anger. Därtill kommer alltså även de pengar som betalats in via avtalsförsäkringarna under denna tid, åtskilliga miljarder kr.

Vad får vi då för 88 miljarder kr? Beroende på hur staten väljer att spendera pengarna så finansierar 88 miljarder kr t.ex:

·        Alla barnbidrag i drygt 3,5 år - kostnad 23,4 miljarder kr 2009
·        Grundskolan under drygt 1 år - brutto kostnad 83,4 miljarder kr  2011
·        Gymnasieskolan ca 2,5 år - bruttokostnad 37,4 miljarder kr 2012

Källor Försäkringskassan och Skolverket


Slutsats. Assistansreformen är inte en reform som bara leder till utgifter för staten, den ger också mycket intäkter till staten. Något kritikerna (medvetet eller omedvetet)  aldrig nämner. Med andra ord, den är inte alls så dyr som kritikerna hävdar.

Bakom alla dessa siffror finns också ett stort antal människor. Hur många personer är sysselsatta i assistansbranschen? Enligt Stil jobbar ca 80 000 personer som personliga assistenter, avrundat går det därmed ungefär 4 assistenter/brukare. Att avskaffa assistansreformen skulle alltså innebära att väldigt många blir arbetslösa. Och arbetslösheten kostar oerhört mycket pengar.

Utöver det tillkommer ju många vinster för de människor som lever med assistans som inte går att mäta i kr och ören som t.ex självbestämmandet, att fullt ut kunna delta i samhällslivet och mycket annat.


Jag kommer att återkomma till hur mycket det skulle kosta staten om tiotusentals assistenter blir arbetslösa

fredag 17 januari 2014

Idag är jag riktigt arg på Jönköpings-Posten!

Jönköpings-Posten är den dominerande tidningen i Jönköpings län. 

Angående deras bevakning  av demonstrationen mot Jonas Reinholdssons besök igår konstaterar jag följande:
1.     Själva bevakningen av demonstrationen var utfyllig. OK, där fanns antydningar om att Kalla Fakta -s reportage var vinklat, det gjorde det. Vad gäller Jonas Reinholdssons agerande under dagen  kan det emellertid mycket väl stämma att han inte alls uttryckte sig som i Kalla Fakta. Det var nämligen en journalist på plats av allt att döma med Reinholdssons vetskap.

2.     Tyvärr fick man till min stora ilska (och sorg) konstatera att ledarredaktionen hade tyckt till ett och annat om såväl LSS i allmänhet och funktionsnedsattas krav på likvärdiga levnadsvillkor i synnerhet.


Ledarartikeln hade följande Rubrik:

RÄTTIGHETENS GRÄNSER

Funktionsnedsatta och LSS. Vad är goda levnadsvillkor?


Till att börja med konstaterar man att de uttalande som Jonas Reinholdsson gjorde i Kalla Fakta är oacceptabla och det är samhällets skyldighet att ge funktionsnedsatta stöd OK så långt men sedan kommer det vanliga "tugget" som man är mer än väl bekant med:

Allt har nämligen ett pris, allt måste vägas mot andra intressen, allmänna och enskilda.

Som så många andra ifrågasätter JP alltså kostnaden för LSS och att den kostnaden måste vägas upp mot annat.

Vad vi än anser så kan man konstatera att våra behov är oändliga men resurserna ändliga.

Kära JP, jag är inte dum i huvudet för att jag sitter i rullstol. Jag begriper mycket väl att statens resurser inte är oändliga. Däremot, anser man att funktionsnedsattas rättigheter är något viktigt så har man en helt annan ingångsvinkel på finansieringen. Nämligen - hur ska vi fram tillräckligt med resurser så det räcker till alla? Och något man absolut inte gör  (ni gör raka motsatsen) är att framställa funktionsnedsatta som enbart en kostnadsbörda för samhället. Att man inte nämner ett enda ord om vad reformen betyder för oss eller hur många jobb som skapas behöver knappast tilläggas ...

Hur många personer med personlig assistans eller andra LSS insatser har artikelförfattaren träffat? Troligtvis inte en enda. Ändå ifrågasätter man "vad som är goda levnadsvillkor. Jag ställer bara en fråga:

Har en enda person någonsin frågat er vad som är goda levnadsvillkor? Nej. Och ingen annan ska över våra huvuden bestämma vad som är goda levnadsvillkor, vare sig politiker, byråkrater eller en tycka till journalist med noll insikt i hur våra vardagsliv ser ut. Det bestämmer vi, liksom ni själva bestämmer vad som är goda levnadsvillkor för er.

Avslutningsvis ägnar man uppskattningsvis 1/3 av att kommentera Jonas Reinholdssons råa kommentarer om en person vill ha mycket tvål och som sårat så många. Man skriver t.ex. följande:

Med en normal mängd tvål bör man kanske fundera på om lagkravet om goda "levnadsvillkor" i det avseendet är uppfyllt. Vad är med andra ord rimligt att kräva av en brukare?

Till artikelförfattaren och alla andra tycka till maskiner. Jag, liksom alla andra som är beviljade LSS insatser, anhöriga och andra som engagerat sig i handikapprörelsen - vi accepterar inte längre att vi som enda grupp i samhället gång på gång tvingas höra att vi kostar för mycket pengar!



torsdag 16 januari 2014

Jonas Reinholdsson besöker Jönköping idag

Företaget KommunLex och dess ägare Jonas Reinholdsson blev över en natt något av en ärkefiende för handikapprörelsen efter TV4-s Kalla Fakta -s avslöjanden i höstas. Idag kommer han till min hemstad Jönköping, inbjuden av Jönköpings kommun för att föreläsa. Alla som läser den här bloggen har säkert sett TV4-s Kalla Fakta reportage hur han "lär ut" kommunala handläggare att hitta kryphål i LSS lagstiftningen för att kunna ge så mycket avslag som möjligt och på det dessutom talar mycket nedvärderande om personer med stora funktionsnedsättningar.

Nu  har Jönköpings kommun alltså bjudit in denna person. För ni som inte bor i Jönköping kan jag försäkra - det kokar av ilska bland oss. Därför kommer det idag att anordnas en demonstration för att protestera mot både kommunen och Reinholdsson. Vi anser att kommunens agerande är en direkt provokation mot handikapprörelsen. Vi kan aldrig och kommer aldrig acceptera att skattepengar betalas ut till en konsult som helt öppet talat så nedsättande  om funktionsnedsatta!

Hur har kommunen och ansvariga tjänstemän svarat på kritiken Tja man skruvar på sig och säger ungefär följande:

"Vi förstår att handikapprörelsen  är upprörda efter det som avslöjades i Kalla Fakta men det finns också många positiva sidor hos Jonas Reinholdsson". Ett svar som är i linje med jag väntade mig - att man öppet erkänner att det är ett stort misstag att vi anlitat Reinholdsson och be om ursäkt för det hade inte jag väntat mig i alla fall...




Tänk om handikapprörelsen kunde anordna demonstrationer inte bara i Jönköping utan i ALLA kommuner som anlitar Jonas Reinholdsson. Då hade nog kommunerna runt om i landet börjat tänka till ordentligt.

Jonas Reinholdsson må ha en förfärlig människosyn men det är också viktigt och komma ihåg att det finns många likasinnade som åker runt i landet och tjänar grova pengar på att lära kommunala handläggare att vara så "jävliga som möjligt" mot handikappade. I vår fortsatta kamp är det därför viktigt att vi inte fixerar oss enbart på Reinholdsson och KommunLex.

Ett, enligt mig ännu värre exempel är en person vid namn Margareta Bankel Persborn som jag skrivit om tidigare och som äger konsultföretaget Paragrafen M Bankel. Denna person anser bland mycket annat att olika LSS insatser (finns 10 st. totalt) beviljas alltför "generöst" och personer som är "dumma i huvudet" inte ska ha personlig assistans överhuvudtaget. Samma sak gäller personer med fysiska funktionsnedsättningar som behöver hjälp dygnet runt.


SÄGER MAN NEJ TILL LSS SÅ FÖRNEKAR MAN ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE!


onsdag 8 januari 2014

En fråga till kritikerna - ser ni oss som likvärdiga medborgare eller inte?

Synen på LSS lagen och den personliga assistansen menar jag är direkt kopplad till människosynen. Hur ser man på personer med funktionsnedsättningar? Är vi medborgare med samma rättigheter som alla andra eller bara en samling resursslukande individer som borde nöja oss med att vi få tak över huvudet, mat på bordet och sluta gnälla?

Hade jag ställt denna något tillspetsade fråga till Erik Hörstadius, Anna Dahlberg och likasinnade hade svaret naturligtvis blivit ett ja. Att ställa en fråga som ställer synen på funktionsnedsatta till sin spets och öppet svara nej på den gör inte ens den mest hårdföre motståndaren till assistansreformen. Men det är en sak att säga något och hur man agerar. Och vad man verkligen tycker om LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet framgår tydligt i kritikernas debattartiklar. För mig är det mycket enkelt, tycker man att personlig assistans är något viktigt och värdefullt gör man inte följande saker:

*Man skriver inte debattartiklar där en hel grupp människor med behov av mycket stöd från samhället utmålas som potentiellt fuskare och kriminella.
*Man skriver inte artiklar där man bara ser problem och ännu mer  problem med en reform vars syfte är att personer med stora funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra.
*Man förfasas inte heller av kostnaden och ställer kostnaden för assistansen mot de resurser som läggs på skola, sjukvård mm
*Man klagar inte över att handikapprörelsens intresseorganisationer är "för starka".

Dessa personer gör allt detta och därför måste man verkligen fråga sig vad kritikerna har för människosyn? Och vad har vi fått för samhälle vi har där det är helt OK att offentligt utpeka en hel grupp människor som potentiellt fuskare och kriminella samt extremt resurskrävande? För den trista sanningen är att vi är den enda gruppen i samhället (bortser här från Sverigedemokraternas infekterade relation till invandring) som ständigt får höra att vi kostar för mycket. Oavsett om det handlar om andra lika viktiga offentliga åtaganden som skola, sjukvård, äldrevård, mm  har jag inte sett en enda debattartikel i en seriös tidning där budskapet är att dessa  verksamheter "kostar för mycket".

Jag är trött på detta, bara för att vi behöver mycket stöd från samhället ska vi inte behöva finna oss i att bli utmålade som ett samling resursslukande individer som "stjäl skattemedel från bättre behövande". Hur hade det låtit om man skrivit på samma sätt om pensionärer, barn med trassliga hemförhållanden etcetera? Förmodligen hade det blivit ett ramaskri i en allmänna debatten.

Eftersom all offentlig välfärd måste finansieras är det för mig helt OK at man debatterar kostnaden. Men det måste alltid ske från utgångspunkten hur man ska säkerställa att det finns skattemedel tillgängliga för att täcka utgifterna i år, om 10 år och kommande generationer, inte att mottagarna av insatsen kostar för mycket. Och givetvis att man alltid väger upp kostnaden mot alla  demokratiska, sociala och mänskliga  vinster som assistansen ger, när det gäller ökad livskvalitet och själbestämmande. Vissa saker måste få kosta mycket pengar och den personliga assistansen hör dit. Kritikerna däremot ser bara kostnad, kostnad och ännu mer kostnad...

Dessutom är assistansen den inte alls lika kostsam som kritikerna hävdar och det kommer jag att återkomma till.

måndag 6 januari 2014

Hur hade jag reagerat om jag förlorar den personliga assistansen?

Det är alltid oerhört trist och läsa om personer som förlorar sin assistans, över 1000 personer nu. Känslan för den drabbade och anhöriga är givetvis fruktansvärd. För att fullt ut förstå hur hemskt ett sådant besked är måste man uppleva det själv. Allteftersom har jag  funderat mer på hur jag själv hade reagerat?


Till att börja med, hade jag nog läst beskedet från Försäkringskassan flera gånger innan man tog in vad som faktiskt stod. Efter det hade jag förmodligen sjunkit rakt ner i den djupaste avgrund man kan hitta. Jag är en person som behöver lugn och ro för att må bra så ett sådant besked hade varit det absolut sämsta jag kan tänka mig vad gäller frågor relaterade till mina funktionsnedsättningar. För att jag ska kunna bo i egen bostad är som sagt assistansen direkt avgörande, fråntagen assistans är liktydigt med att frånta mig mina möjligheter att bo själv.

Initialt hade jag i allt ursinne antagligen förbannat handläggaren. När värsta känslostormarna lagt sig är jag ändå 99,9 % säker på att jag konstaterat att det är ett grovt systemfel som gjorde detta möjligt. Ilskan hade istället riktats mot de som jag är ansvariga för den negativa utvecklingen - politikerna, inkompetenta jurister och ledningen i Försäkringskassan. Nästa fas hade förmodligen blivit en djup depression med allt som följer  vilket naturligtvis gått ut över mina föräldrar och syskon med. De hade också varit bedrövade av beskedet så att även se mig totalt nere hade ju inte gjort situationen bättre för dem.

Naturligtvis hade jag  överklagat beslutet. Mina föräldrar hade hjälpt till med det, troligen hade vi även anlitat juridisk expertis för att öka chanserna att upphäva beslutet. Jag hade med nästan 100 % säkerhet kontaktat media. Ja, jag hade nog hört av mig till Janne Josefsson med.

Förutom ilskan, sorgen och överklagandet hade man också fått a tag i praktiska saker som att ordna med flytten från lägenheten tillbaka till föräldrahemmet. Med allt detta hade tillvaron blivit ett totalt kaos. Att flytta tillbaka till föräldrahemmet hade naturligt varit ett jättekliv bakåt för självbestämmandet men ändå mycket bättre än att bosätta sig i ett gruppboende. Ja, min mamma och pappa hade aldrig velat se mig i ett gruppboende heller.

Det jag beskrivit ovan har inte drabbat mig och jag hoppas innerligen att det aldrig händer heller. Men med de allt hårdare bedömningarna kan man inte vara säker på att det inte kommer att ske. Och vad gäller flytt till föräldrahemmet. Till slut hade naturligtvis pappa och mamma inte orkat längre och då hade det enda alternativet varit gruppboendet/institution.

Om någon av er som läser detta har förlorat assistansen  har ni säkert reagerat ungefär som jag antagligen hade gjort i er situation. Alla har vi stort behov av stöd för att leva som andra. Hos många tar också funktionsnedsättningen så mycket kraft att man har fullt upp med att orka med vardagen. Att på det bli misshandlad av myndigheter är inte värdigt landet Sverige där alla partier säger sig ha höga ambitioner med välfärden, att alla ska känna sig delaktiga o s v.

Syftet med de hårdare bedömningarna är naturligtvis att spara pengar, i praktiken flyttar man bara kostnaden från en budgetpost till en annan eller från stat till kommun. Jag undrar, hur mycket har sjukvårdskostnaden ökat för de som förlorat sin assistans, hur många personer har fått lämna sina jobb för att ta hand om anhörig, hur mycket har belastningen på Förvaltningsdomstolarna ökat?

lördag 4 januari 2014

Personlig assistans och media

På sajten Assistanskoll (www.assistanskoll.se) har man publicerat en rapport från assistansanordnarna  där man hävdar att den personliga assistansen har blivit en spottkopp i media. Vad anser jag själv om detta?

Till att börja med har det senaste året kommit allt fler artiklar om personer som misshandlas av myndigheterna när man förlorar sin assistans och Kalla Fakta avslöjade grova missförhållanden i hur kommuner handlägger LSS -ärenden. Det är bra att detta kommer fram. Sen har vi rapporteringen om kriminalitet och oegentligheter och där finns det väldigt mycket att kritisera.

Till att börja med får vi konstatera att det råder pressfrihet i Sverige - media har fria händer att rapportera om i stort sett allting. Och visst  ska man vissa fall belysa de missförhållanden  som  i vissa fall råder bland den lilla minoriteten oseriösa anordnare precis som man belyser missförhållanden inom äldreomsorg, kommunala bolag etcetera.

Däremot är rapporteringen om fusk, kriminalitet och egentligheter mycket kraftigt överrepresenterad jämfört med annan kriminalitet i samhället. Ja, jag menar att den saknar all rim och reson. Ingen annan kriminalitet kopplad till skattefinansierad verksamhet är ens i närheten av att  få så mycket uppmärksamhet. Ta t.ex. fusk inom RUT och ROT-avdrag. Alla vet att fusk och oegentligheter är vanligt men intresset från media att belysa detta är lika med noll.

Varför är då kriminalitet kopplad till personlig assistans så "intressant" för media? Att verksamheten är helt skattefinansierad förklarar en del men långt i från allt. Om detta vore helt avgörande - varför rapporterar man inte någonting om t.ex. ovan nämnda skattefinansierade verksamheter? Den viktigaste orsaken menar jag är att det finns mycket starka krafter i samhället som av rent ideologiska skäl ogillar assistansreformen. Man tycker att den "slukar på tok för mycket pengar" som borde läggas på "viktigare saker än att ge personer med stora funktionsnedsättningar möjligheten att leva som andra". Och hur underminerar man bäst allmänhetens förtroende för reformen? Givetvis är smutskastning en effektiv metod. 

Nära kopplat till all rapportering om kriminalitet är återkommande debattartiklar i de rikstäckande tidningarna från diverse proffstyckare som går till hårt angrepp mot reformen. Kritik om höga kostnader varvas med påståenden om att assistansbranschen är en magnet för kriminella som vill tjäna "lätta pengar". 

Naturligtvis måste assistansbranschen som allt annat finansieras. Det är legitimt att prata om finansiering nu och i framtiden för all skattefinansierad välfärd. Vet i katten hur många debatter man hört på radio och sett på TV som handlar om hur man i framtiden ska finansiera pensioner, äldrevård, sjukvård etcetera. Men det som proffstyckarna trumpetar ut (där Expressens Anna Dahlberg är en av de värsta) handlar inte om en debatt om framtida finansiering för att ge oss ett bra liv. Nej, det handlar om något helt annat. Nämligen att reformen kostar allt för mycket pengar och att detta går ut över skola, sjukvård etcetera. Genom att ställa grupper mot varandra vill Anna Dahlberg och likasinnade smutskasta en mycket viktig demokrati och jämställdhetsreform, att vi är parasiter som "stjäl" pengar från andra mycket viktiga verksamheter.

Detta menar jag enbart är ett uttryck för taskig människosyn. Jag har skrivit innan men det kan inte upprepas för många gånger. Det finns ett direkt samband mellan människosynen och viljan att betala. För ju större värde man sätter på något, i vårt fall assistansreformen desto mer är man beredd att betala för den utan att gnälla. Och tycker man att personlig assistans är viktigt och finns det eventuella problem att få pengarna att räcka till så kommer man istället med konstruktiva idéer hur man ska skaka fram pengar så det räcker till alla.

Få saker retar mig lika mycket som dessa proffstyckare som skriver massa dynga utan att veta någonting om hur vardagslivet ser ut för oss och våra anhöriga. Det är minst sagt beklämmande att dessa personer får så stort utrymme i media. Om Anna Dahlberg, Erik Hörstadius m f l sitter och snackar nedlåtande om oss vid frukostbordet  struntar jag i men dessa tyckare har faktiskt indirekt mycket stor makt. Och då blir all offentlig smutskastning från deras sida ett allvarligt hot mot alla som är beviljade personlig assistans, andra LSS insatser och anhöriga.

Man ska egentligen aldrig önska någon medmänniska olycka men i dessa fall önskar jag nästan att de själva hamnade i rullstol och blev beroende av hjälp. Undra hur det hade låtit då?

Assistansanordnarna uppmärksammar i sin rapport en annan sak som jag inta tagit del av själv innan. Nämligen en synnerligen otrevlig  debatt om personer med funktionsnedsättningar på Twitter mm. Inlägg med råa och nedsättande kommentarer om funktionsnedsatta florerar. Ska ta ett exempel:

Vem fan bryr sig? Sitt i rullstolen och fuck up! Var glad att ni inte blev avrättade vid födseln.

Det är oacceptabelt att man ska få skriva så och samtidigt vara skyddad av yttrandefriheten!