fredag 31 oktober 2014

Kommentarer till det nya schablonbeloppet och den stora konsekvensutredningen av hårdare behovsbedömningar

Schablonbeloppet 2015 blir 284 kr/timme. Det är en mycket blygsam ökning, endast 1,4 % jämfört med dagens 280 kr. Mer var visserligen inte väntat för mig efter Agneta Rönns utredning i vintras om schablonbeloppets utformning i framtiden. Hon föreslog t.o.m. en frysning under flera år och  att dagens belopp borde vara hela 22 kr lägre. Man kan säga att regeringen valt en medelväg - ingen frysning men ändå otillräcklig ökning.

Även en ökning med 4 kr är mycket bättre än en frysning men är ändå långt ifrån tillräckligt. En ökning på 1,4 % täcker inte ökade lönekostnader under kommande år. Lägg därtill Försäkringskassans planer på att införa efterskottsbetalning mm så blir konsekvenserna uppenbara - den ekonomiska pressen på många anordnare kommer bli allt större med risk för att en del lägger ner verksamheten , även om brukarna är mycket nöjda. Det är en risk som ökar ytterligare om de snåla ökningarna fortsätter kommande år.

En annan synnerligen sannolik konsekvens är att de minskade marginalerna/högre kostnaderna för anordnarna kommer att "finansieras" av brukarna i form av lägre budget för assistansomkostnader och större svårighet att anställa assistenter  när det inte finns utrymme till löneökningar. Det innebär i så fall en urholkning av självbestämmandet och därmed även en urholkning av intentionerna med lagen. Det går också rakt emot det alla partier säger sig stå för - värna assistansreformen och höja statusen på yrket personlig assistent.

ISF (Inspektionen för socialförsäkringar) är nu klara med sin rapport om hur den hårdare tillämpningen av behovsbedömningen från Försäkringskassan påverkat de drabbade. För att sammanfatta det mycket kort är slutsatsen ungefär vad jag förväntade mig. Man skriver i ett pressmeddelande bland annat följande:

"De som har störst grundläggande behov är också de som får assistansersättning, och de flesta som blir av med sin assistansersättning får andra stöd. De som blir beviljade har i större utsträckning redan kommunala stöd, jämfört med dem som får avslag".

 "Den sammantagna bilden är att de som är i störst behov av stöd för de grundläggande behoven också är de som beviljas assistansersättning. De flesta som får sin assistansersättning indragen beviljas efterföljande år andra stöd från kommunen, främst enligt LSS".

Slätklämmen blir ungefär som jag väntade mig att, det trots allt gått ganska bra för de som förlorar den statliga assistansersättningen. Men det håller inte. Personlig assistans är direkt avgörande om man ska vara delaktig i samhället eller inte. Andra hjälpinsatser kan aldrig kompensera för den personliga assistansen.


Parallellt har STIL drivit en egen utredning som (precis som väntat) visar något helt annat. I en kort sammanfattning skriver man bland annat följande:

Rapporten visar en verklighet med ett ytterst ojämlikt och godtyckligt bedömningssystem, där personer förlorat möjligheten att delta i samhället, att arbeta, studera och ha någon fritid.  De vi intervjuat berättar om känslan av att bli misstrodda av handläggare, funderingar på om man ska behöva skilja sig för att partnern inte längre ska förväntas ge en assistans och känslan av att ens människovärde avgörs i Försäkringskassans behovsbedömning. 

Möjligheten att kompensera den bristande assistanssituationen beror på den enskildes ekonomi och sociala nätverk. Vi ser en tillbakagång till det som LSS var tänkt att förändra – institutionalisering, vanmakt, förlust av kontroll och mening i sitt eget liv.

Fantastiskt bra initiativ av Stil att genomföra en egen utredning - det behövs en motbild till det staten visar. Staten har egentligen bara utrett sig själva och har därmed all anledning till att måla upp en så ljus bild av läget som möjligt. Ska den här typen av utredningar vara trovärdiga måste de utföras av oberoende personer.


fredag 24 oktober 2014

Allt fler föräldrar får avslag på personlig assistans till barnet p g a "normalt föräldraansvar"

Att bli förälder och ta hand om sina barn är ingen lätt uppgift för någon, det innebär väldigt mycket ansvar och tid som tas i anspråk. Även när barnen börjar bli så pass gamla att de åtminstone delvis klarar sig själva ska kläder köpas in, mat lagas, läxghjälp mm. Man får vara ständigt beredd att ställa upp som chaufför till barnkalas, kompisträffar, diverse sportaktiviteter mm. Föräldramöten i skolan ingår också och mycket annat.

 För föräldrar som har barn med funktionsnedsättningar blir uppgiften än jobbigare. Hjälpbehoven gör att även barnet börjar bli äldre är man i princip aldrig helt ledig, lägg därtill  all tid som läggs ner på att fylla i olika blanketter till Försäkringskassan, att det troligen inte finns en enda förälder i landet som inte fått ägna många, många timmar åt att kämpa mot myndigheter som inte vill bevilja dem hjälp man egentligen har rätt till. För att sammanfatta det kort - att vara förälder åt ett barn med stora funktionsnedsättningar kräver mycket mer än att vara förälder åt andra barn och därför  måste ett ett omfattande stöd från samhället vara en självklarhet. När det är uppenbart att barnet har stora hjälpbehov  är det inte acceptabelt att avslå med hänvisning till "föräldraansvaret "  - det är faktiskt rena hånet mot både barnet i fråga och de föräldrar som i princip är i tjänst 365 dagar om året. 


LSS gör inte någon skillnad på barnets ålder - alla med tillräckligt stort behov av hjälp har rätt till personlig assistans eller någon annan av LSS hjälp/stödinsatser. Men vart går gränsen när föräldrarnas extrajobb p g a barnets funktionsnedsättning blir så stort att man ska bli beviljad hjälp enligt LSS? I dagsläget finns det inga klara riktlinjer vilket bland annat fått följande konsekvenser:

·       Försäkringskassans olika kontor och kommunerna tolkar föräldraansvaret på olika sätt.

·       Vilken hjälp man får som förälder blir därmed alltmer ett lotteri beroende  på var i landet man bor.

·       Avslag med hänvisning till "föräldraansvaret" blir allt vanligare.

I senaste numret av tidningen Assistans kunde man läsa om Helena Dedersson och hennes fyråriga  son John som har en CP-skada och omfattande hjälpbehov. Helena tillhör de föräldrar som inte fått personlig assistans beviljad åt sin son. Helena berättar om allt extrajobb det innebär att ta hand om John. Till det kommer en stor frustration över att hon vet att det i grannkommunen finns ett barn som har blivit beviljad personlig assistans med ungefär samma funktionsnedsättningar som John.

Rätten till hjälp ska undantagslöst vara likvärdigt oavsett om man bor i Pajala, Ystad eller Stockholm. Mitt i pratet om "normalt föräldraansvar" finns också rättigheterna för de personer som det ytterst handlar om - barnen med stora funktionsnedsättningar. Sverige har undertecknat FN-s barnkonvention och 2010 gjordes några ändringar i LSS som stärkte barnens rättigheter. I LSS § 6a står nu följande:

6 a § När åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas

Att ge avslag till personlig assistans eller andra LSS insatser och hänvisa till föräldraansvaret är knappast förenligt med nämnda paragraf

Vad säger Försäkringskassan om den aktuella situationen? Generaldirektör Dan Eliasson säger ungefär följande:

Vi är medvetna om den aktuella situationen och att många som får avslag känner att besluten är godtyckliga. Det är inte bra så klart och därför håller vi nu på att utreda frågan men kan inte lova att utredningen kommer at utmynna i ett klarare regelverk. Eftersom barn är olika är det svårt att sätta upp ett regelverk som täcker alla i synnerhet de barn som har särskilda behov. På frågan om begreppet "föräldraansvar" överhuvudtaget ska användas hänvisar han till att det är politikerna som ska avgöra.

Återstår och se alltså om det blir en förbättring framöver.


*Regeringen har fastställt schablonbeloppet för nästa år - det blir en ökning med 4 kr till 284 kr/timme = 1,4 %. Anslagen till den statliga assistansersättningen uppgår till drygt 24,4 miljarder kr för 2015. Ökningen är snålt tilltagen som jag kommer att kommentera närmare i nästa blogginlägg.

onsdag 22 oktober 2014

Är mer självrepresentation i partipolitiken lösningen på att ge Handikapprörelsens frågor högre prioritet?

Valet är avklarat och en ny regering har tillträtt. I vanlig ordning fick funkisfrågorna minimalt med utrymme i valrörelsen. Business as usual med andra ord, vilket även Assistanskoll uppmärksammat i intervjun med statsvetaren Niklas Altermark.


Frågan är då hur man ska göra för att funkisfrågorna ska bli prioriterade frågor för riksdagspartierna - både i valrörelserna och tiden däremellan? Till att börja med är det bara och inse att det inte kommer att ske av sig självt, lika lite som att LSS blev verklighet eller för den delen Sverige blev en demokrati där kungens makt reducerades till i stort sett ingenting - statschefen har  inte ens reliogionsfrihet... 

Efter ett av mina blogginlägg tidigare i höst hade jag en kortare Facebook diskussion med en av mina vänner i handikapprörelsen i Jönköping där vi pratade om just detta - hur ska våra frågor bli prioriterade? Jag har sedan funderat själv en del på det och kommit fram till att en viktig orsak till att det är så lite fokus på våra hjärtefrågor  är troligen att självrepresentationen är för dålig - d v s det finns för få politiker som själva har funktionsnedsättningar och som därmed verkligen förstår vad frågorna handlar om.

 Enbart ökad självrepresentation hjälper knappast - det krävs rimligen även en stark gräsrotsrörelse men det är troligen en mycket viktig pusselbit. Framväxten av LSS är ett tydligt exempel. Fram till 1980-talet drevs handikapprörelsen  i huvudsak av anhöriga eller eldsjälar - de människor de ytterst handlade om - vi med funktionsnedsättningar var kraftigt underrepresenterade. De personer som på allvar började kämpa för rätten till personlig assistans - Adolf Ratzka, Björn Elmén mfl har däremot alla stora funktionsnedsättningar. Bristen på självrepresentation är troligen en viktig delförklaring till att Adolf Ratzkas visioner möttes med så stor skepsis.

Det finns nu utan tvekan en stark gräsrotsrörelse med många människor som engagerar sig ideellt för våra rättigheter - på 80-talet såg vid det i kampen för det som blev LSS och personlig assistans, de senaste åren har man lyckats mobilisera en stark rörelse för att göra samhället mer tillgängligt och man ser en mycket positiv tendens i ökad samarbete i rörelsen vilket hitills bland annat utmynnat i en tillgänglighetslag (tyvärr rejält urvattnad) och att våra frågor fick ovanligt mycket uppmärksamhet i regeringsförklaringen. Till skillnad från 70-talet när Adolf Ratzka började jobba för rätten till personlig assistans är det nu istället i stor utsträckning vi funkisar själva som driver frågorna. Däremot är representationen på partipolitisk nivå för dålig.

 Det är knappast kontroversiellt och påstå att det hade varit mycket lättare och få gehör om betydligt fler politiker på riktigt hög nivå själva lever med stora funktionsnedsättningar. Men det är lätt och sitta vid ett tangentbord i hemmet och tala om hur det borde vara, verkligheten är en annan. Hur många vill och kan/orkar ta på sig jobbet? Man ger sig inte in i kommunal eller rikspolitiken  utan vidare, det är ett stort steg. En del personer har också svårt att föra sin egen talan pg a sin funktionsnedsättning.

Kan jag tänka mig själv att engagera mig i partipolitiken? Svaret i dagsläget är:

 Jag har fått förfrågningar att engagera mig partipolitiskt,( även några kompisar har föreslagit det) men har hitills avböjt då jag känner att jag nog passar bättre att jobba med intressepolitik än partipolitik plus att min hälsa inte tillåter att jag överanstränger mig.

måndag 20 oktober 2014

Vad assistansen betyder för mig - t.ex. möjlighet att delta i helgens stora LSS fest i Stockholm

I  LSS står det uttryckligen att ambitionen är att personer med  funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra -  ambitionsnivån är därmed mycket högre än i Socialtjänstlagen som bara talar om "skäliga levnadsvillkor". För mig har  det bland mycket annat inneburit att jag haft möjlighet att på allvar engagera mig i handikapprörelsen. Om vi bara håller oss till det senaste året har jag, förutom engagemanget i föreningslivet deltagit i LSS seminarier i riksdagen, Almedalen,  haft en föreläsning i ett DHR seminarium i Göteborg och så nu i helgen deltog jag i den stora LSS festen i Stockholm som arrangerades av Veronica Hedenmark.


Utan den personliga assistansen hade jag inte kunnat göra någonting av allt detta. För att uttrycka det rakt på sak - assistansen är skillnaden mellan att vara fastlåst i hemmet eller kunna delta i samhällslivet som alla andra. Det är därmed en absolut förutsättning för mig att kunna vara en aktiv samhällsmedborgare.

Festen var avslutningen på Veronica Hedenmarks 20 års firande av att LSS fyller 20 år. På nätet har jag sett kommentarer som ifrågasätter lämpligheten att anordna en så pass stor tillställning särskilt med tanke på hur många som förlorat sin personliga assistans ? Mitt svar blir:
Det är sant att utvecklingen gått bakåt de senaste 5-6 åren och det är sant att många människor blivit misshandlade av myndighetssverige samtidigt som politikerna visat upp ett bristande engagemang att rätta till missförhållandena när lagens intentioner urholkas. Totalt sett har ändå lagen inneburit mycket stora förbättringar för vi som har stora funktionsnedsättningar och det är värt och fira. Samtidigt visar utvecklingen att vi inte kan ta något för givet. Det finns starka krafter i samhället som vill föra utvecklingen bakåt igen och vi måste tillsammans jobba för att vända den negativa spiralen som LSS hamnat i.

Själva festen då? Det blev en mycket trevlig tillställning med mycket musik och många glada människor. Bengt Westerberg och funktionshinderforskaren Barbro Lewin deltog också. Bengt Westerberg höll också ett tal där nämnde  han berättade hur lagen kom till under hans tid som socialminister 1991-1994. Bra av "Bengan" att han också tog upp vilka ansträngningar som eldsjälarna i handikapprörelsen lagt ner innan han fick ansvaret - Adolf Ratzka, Bengt Elmén m.fl. Han nämnde även Bengt Lindkvist, den socialdemokrat som 1989 tillsatte den stora statliga utredning som föreslog rätten till personlig assistans. Sitt eget engagemang för att förbättra livsvillkoren för vår grupp väcktes när han 1986 träffade Adolf Ratzka.


På plats i Stockholms stadshus


För egen del var det nära att det inte blev någon fest överhuvudtaget. Jag var rejält sjuk under veckan (lunginflammation) men när jag frågade läkaren om lämpligheten  att åka 33 mil från Jönköping till Stockholm blev svaret att det var helt OK så jag bestämde mig till slut för att åka. Visste att jag inte skulle orka vara med hela festen men jag ångrar inte ett dugg att jag bestämde mig för att åka.



*Förre veckan skrev DN en ny artikel om 20-årige Oscar Wetterlund som tidigare förlorat den statliga assistansersättningen. Nu har emellertid Försäkringskassan ändrat sig och han får nu behålla sin assistans. Detta är ett typexempel på hur det absolut inte får gå till men som tyvärr blivit allt vanligare. Först ett beslut om att man mister hjälpen från samhället sen en kamp för Oscar och anhöriga att få tillbaka assistansen utan minsta hjälp från samhället.

Oscar själv berättar hur mycket tid hans mamma lagt ner. Det är inte värdigt ett land som säger sig ha så höga ambitioner med skattefinansierad välfärd för att tillförsäkra att alla Sveriges invånare får ett värdigt liv. STIL -s vision om medborgargolvet som jag skrivit om tidigare är verkligen något att sträva efter.


fredag 17 oktober 2014

150 länder har nu ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar

Det var mycket positivt i Stefan Löfvéns regeringsförklaring - flexjobben som man vill införa, samordna rätten till hjälpmedel så det blir likvärdigt runt om i landet, bredda tillgänglighetslagen och att alla ska inkluderas i samhället. Mycket positivt är också att många olika förbund och Kooperativ i handikapprörelsen hjälpte till  - ni som följer den här bloggen vet att jag brinner för sammarbete. Barnkonventionen sa han uttryckligen ska bli en del av den svenska lagstiftningen. När man väl gjort det måste det bli fokus på att även Handikappkonventionen blir en del av svensk lag. 

För några veckor sedan skrev Svensk handikapptidskrift att 150 länder nu har undertecknat FN-s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar (handikappkonventionen), det är drygt 75 % av FN-s medlemsländer, det lilla landet Guayana blev det 150-e landet som undertecknade konventionen. FN själva betraktar det som en milstolpe - man kommenterar det på följande sätt:

 Det visar att det internationella samfundet tar frågan om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar på allvar.

Det finns faktiskt några länder i västvärlden som inte ratificerat än och det är USA, Nederländerna och Finland. Att jänkarna inte ratificerat den än är ingen överraskning för mig med tanke på att man så vitt jag vet inte ratificerat barnkonventionen heller. Men att vårt grannland Finland och Nederländerna inte gjort det heller - ja det är riktigt uselt.

Anm.: Barack Obama har skrivit under konventionen men USA-s Kongress har inte ratificerat den.


Sverige har som bekant anslutit sig till konventionen och blivit ratificerad av riksdagen men vi vet alla att det finns på tok för många exempel på att vi inte lever upp till den. Jag har tidigare skrivit att vi fick mycket kritik i våras när FN gjorde en "besiktning" av hur väl vi lever upp till konventionens bestämmelser. Tyvärr men knappast överraskande tog inte regeringen till sig av kritiken. När den då ansvarige ministern Maria Larsson har den inställningen (hennes chef statsministern visade inget som helst intresse heller) så sänder det ut mycket negativa signaler - det visar att man inte tar handikapprörelsens frågor på genuint allvar - i så fall hade reaktionen varit annorlunda.

Konventionen omfattar alla personer som lever med funktionsnedsättningar. Om vi håller frågan till just LSS så är den ändå så bred går  hand i hand med många av konventionens artiklar. Förutom artikel 19 som bland annat tar upp rätten till personlig assistans och rätten att bli inkluderad i samhällslivet har vi bland annat rätten till rätten till ett medborgarskap utan inskränkningar, rätten  att bilda familj, rätten att ej utsättas för diskriminering, rätten till ett tillgängligt samhälle, rätten till utbildning på samma villkor som andra.


Vi ska inte vara så naiva och tro att allt med automatik flyter perfekt om Handikappkonventionen blir svensk lag men vi  = hela handikapprörelsen måste gemensamt kämpa för att det blir så. Om konventionen blir en del av den svenska lagstiftningen blir det kraftfull signal att Sveriges riksdag och regering verkligen tar våra rättigheter på allvar. Och när den väl blir en del av svensk lagstiftning borde det rimligen bli betydligt svårare för myndigheterna att gå runt rättighetslagen LSS genom att leta upp olika kryphål. Det skulle också bli mycket lättare för oss att verkligen driva våra krav på att ta LSS intentioner på allvar, omarbeta tillgänglighetslagen mm.

Ungefär en miljon personer som bor i Sverige har någon form av funktionsnedsättning och Konventionen omfattar oss alla. Vi är alla, oavsett funktionsnedsättning i varierande utsträckning beroende av stöd från samhället för att ha ett bra och värdigt liv, därför borde hela handikapprörelsen gemensamt trycka på nu för att konventionen blir upphöjd till svensk lag.

Senaste året har jag sett markanta förbättringar när det gäller samarbete mellan alla Handikapprörelsens olika medlemsförbund , vilket bland annat visats i Torsdagsaktionen, mer gemensamma debattartiklar och senast  i arbetet att påverka regeringsförklaringen. Mer samarbete  är även nödvändigt om vi ska förmå politikerna att upphöja konventionen till lag.




*Kooperativet JAG, en del av den svenska Independent livng rörelsen har skrivit ett brev till regeringen där man uttrycker stor oro för att schablonbeloppet inte kommer att höjas nästa år. Det är givetvis förödande för assistansreformen om man fryser schablonbeloppet. De som får betala är i slutändan brukarna i form av mindre pengar för assistansomkostnader och större svårigheter att rekrytera assistenter.


fredag 10 oktober 2014

Adolf Ratzka - visionären som introducerade begreppet personlig assistans i Sverige

Adolf Ratzka är en legend i den svenska Independent living rörelsen och den internationella handikapprörelsen. Han har betytt oerhört mycket för att LSS och personlig assistans blev verklighet i Sverige. Trots sina insatser är mitt intryck att många som är beviljad personlig assistans inte känner till honom.  Det är tid nu att han uppmärksammas ordentligt i den här bloggen.


Adolf Ratzka föddes i nuvarande Tjeckien. Ett stort hjälpbehov fick han först efter att han drabbats av polio vilket ledde till kraftigt nedsatt rörelseförmåga. Åtskilliga år fick han vistas på en vårdinstitution  där självbestämmandet var lika med noll.

Adolf hade ändå tur. Han fick den då unika möjligheten att plugga på ett universitet i Kalifornien med assistenter finansierat med tyska skattemedel. Väl i USA märkte han att det var mycket lättare att studera för handikappade personer än i hemlandet Västtyskland och samhället var mycket mer tillgängligt. Han kom också i kontakt med Independent living rörelsen som startat  i samma delstat på 1960-talet. En ideologi som gick rakt emot den då rådande synen på personer med stora funktionsnedsättningar där vi sågs som passiva vårdobjekt. IL - ideologin handlade istället om det rakt motsatta - personer med stort behov av hjälp hade odiskutabel rätt till att leva ett eget liv med verkligt självbestämmande och vi var lika kapabla som alla andra att sköta våra egna liv med allt som hör därtill.

1973 kom Adolf Ratzka till Sverige. Egentligen var det bara en del av utbildningen men 41 år senare bor han fortfarande kvar. Väl i Sverige slogs han av två saker:

* Trots den stora svenska välfärdsstaten var fortfarande självbestämmandet för vår grupp obefintlig, man var hänvisade till stora gruppboenden  eller hemtjänsten utan inflytande över vem man ville ha hjälp av. I klartext - kommunerna hade en enorm makt över våra liv.

* En passiv handikapprörelse som verkade nöjd med sakernas tillstånd - något han hade svårt och förstå efter åren i USA där handikapprörelsen var mycket aktiv och krävde sina rättigheter på ett helt annat sätt än i Sverige.

Under slutet av 1970-talet och in på 1980-talet drev Adolf Ratzka ett intensivt opinionsarbete och lanserade begreppet personlig assistans, 1984 grundade han också Kooperativet STIL vilket därmed är ett mycket viktigt årtal i kampen för att driva fram LSS och med den rätten till personlig assistans.

Idag kan det tyckas mycket märkligt men verkligheten på 1980-talet var att handikapprörelsen i Sverige inte på något sätt slöt upp helhjärtat bakom Adolf Ratzkas nya idéer, många, troligen de flesta i DHR och andra stora förbund ville istället se t.ex. se en kraftig utbyggnad av hemtjänsten. Ska man försöka förklara denna mycket skeptiska inställning tror jag till stor del den förklaras av att handikapprörelsen i stor utsträckning fortfarande  företräddes av anhöriga och eldsjälar utan funktionsnedsättningar, d v s andra än de behövande själva företrädde oss. Och det är f.ö. inte ovanligt att en person som lanserar något helt nytt möts med skepsis. Föga överraskande var det också ett stort motstånd från myndighetssverige, ett motstånd som är kännbart än idag  - särskilt på kommunnivån.

Oddsen att lyckas driva igenom en helt ny stödform var  därmed inte så goda precis men Adolf Ratzka stod dock på sig och STIL propagerade intensivt  för personlig assistans resten av 1980-talet och in på 90-talet och gradvis blev entusiasmen allt större i handikapprörelsen.1987 lyckades STIL att driva igenom ett kommunalt försöksprojekt med personlig assistans med totalt 21 personer. Assistenterna anställdes formellt av STIL medan brukarna precis som idag var de som bestämde vem man ville anställa, bestämde hur man ville att hjälpen skulle utföras, skötte arbetsledarerollen mm. Projektet visade att skattebetalarna fick mycket mer valuta för pengarna än för hemtjänsten, d v s den personliga assistansen var betydligt biligare räknat i kostnad/timme.

I slutet av 1980-talet hade även rikspolitikerna börjat intressera sig för STIL på. Bland politikerna var givetvis Bengt Westerberg mycket viktig för tillkomsten av LSS, han var ju socialminister 1991-1994 men han var faktiskt inte den första politikern på riktigt hög nivå som visade seriöst intresse för Adolf Ratzkas och STIL- s vision. Han hette istället Bengt Lindqvist och var vice socialminister 1985-91. Det var han som 1989 tillsatte den stora handikapputredningen som föreslog rätten till personlig assistans.  Då "sossarnas Bengt" insatser inte är särskilt kända kommer jag senare i höst att skriva ett blogginlägg om honom med.

1994 trädde slutligen LSS i kraft där personlig assistans var och är en av totalt 10 olika stödformer. Som första land i världen hade Sverige stiftat en lag som sa att personer med stora funktionsnedsättningar hade samma rätt som alla andra att styra sitt eget liv - Adolf Ratzkas stora vision hade därmed gått i uppfyllelse.

Idag är Adolf Ratzka verksamhetsledare på Independent living institutet, en del av den svenska grenen av den internationella Independent living rörelsen och som också driver sajten Assistanskoll. Han konstaterar att den personliga assistansen och LSS lagen betyder och har betytt oerhört mycket för vår grupp. Han är mycket kritisk till fuskdebatten som han menar tagit helt orimliga proportioner. När det gäller finansieringen av assistansen förespråkar han bestämt att staten ska vara ensam huvudman  I en intervju i Svensk Handikapptidskrift tidigare i år fick också den svenska handikapprörelsen en rätt rejäl känga som, enligt Adolf Ratzka fortfarande är för "mesiga" mot politikerna när vi kräver våra rättigheter.



* En uppdatering angående regeringens planer att stoppa vinstjakten i välfärden. I överrenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet är assistansbolag undantagna.  Jonas Franksson med flera har gjort ett kanonjobb för att få till det undantaget.

onsdag 8 oktober 2014

Reflektioner kring regeringens förslag att minska vinsterna i välfärdssektorn

Vinster i skattefinansierad välfärd har blivit ett allt hetare debattämne på senare år, en debatt som också fått bränsle av diverse skandaler i privata vårdbolag, friskolor som gått i konkurs och även grov ekonomisk brottslighet i några assistansbolag. I måndags meddelade regeringen att man har en principiell överrenskommelse klar med Vänsterpartiet att ta bort vinstintresset från skattefinansierad välfärd, vad kommer detta betyda för assistansbranschen som i högsta grad berörs?


Hela valrörelsen var Vänsterpartiets ledare benhård i sina krav. OK med privata bolag som återinvesterar vinsten men blankt nej till vinstutdelningar. Nu blev det inget totalförbud men ändå en mycket hårdare verklighet för aktieägare som är ute efter att tjäna stora summor på kort tid.

Vi vet inte än hur det färdiga lagföreslaget kommer att se ut - en utredning ska nu tillsättas och ny lagstiftning träder i kraft tidigast 2016. De rödgröna säger emellertid att målet är att ta bort vinstjakten som drivkraft i välfärden. Något totalförbud mot vinstuttag kommer det inte att bli men de berörda partiernas ambition är ändå tydlig - vinsterna ska minskas radikalt

Aktieutdelningar kommer att vara möjliga men bara i liten skala - huvudregeln kommer vara att överskottet ska sparas eller återinvesteras i verksamheten. Däremot har man inte sagt något om den vinst som uppstår om man säljer ett privat vårdbolag, skola etcetera. Jag kommer senare i höst att skriva ett mer ingående inlägg om min syn på vinster i assistansbranschen och andra skattefinansierade välfärdstjänster. Fram tills det nöjer jag mig med att konstatera följande:

Jag menar att det finns mängder med privata anordnare som gör ett utmärkt jobb där både brukare och anställda är nöjda. Att verksamheten drivs i privat regi betyder inte alls med automatik att anordnaren är oseriös. Det finns emellertid företag i assistansbranschen, äldreomsorgen mm vars främsta mål är att maximera vinsten eller med kortsiktiga investeringar göra  "snabba klipp". Och den typen av anordnare ska bara bort, den som har främsta ambitionen att bli multimiljonär eller miljardär på skattefinansierad välfärd har ingenting att göra i branschen som jag ser det.

Om nu det färdiga lagförslaget ser ut ungefär så som S-MP-VP önskar sig, hur skulle det påverka valfriheten för brukaren att själv välja anordnare? En logisk följd blir att riskkapitalbolagen försvinner men det är knappast något som är en katastrof för brukarna. Rimligtvis borde det stärka de ej vinstdrivande Kooperativen - själv tror jag att antalet Kooperativ skulle öka. Men hur kommer det gå med de mindre  privata anordnarna  om deras möjlighet att skapa sig en buffert för oväntade utgifter minskar? Vinst är, trots allt nödvändigt för at skapa sig en buffert för oväntade utgifter. Lägg därtill planerna från Försäkringskassan att införa efterskottsbetalning mm.

Ska bli mycket intressant och se hur det färdiga lagförslaget ser ut om några år. Under tiden tror jag hela brukarrörelsen (där det i stort sett råder enighet om att valfriheten för brukaren är central) mår bra av en debatt om vad som kommer hända med mindre privata anordnare om slutprodukten om några år blir ungefär som man presenterade i måndags.



* Nu är det mindre än två veckor kvar till LSS festen i Stockholm. Ser verkligen fram emot det. 



måndag 6 oktober 2014

Assistanskoll intervjuar Niklas Altermark - statsvetare anställd vid Lunds universitet

”Attityderna till funktionshindrade avgör till stor del om reformer är möjliga”.

 Detta uttalande är gjort av statsvetaren Niklas Altermark, anställd vid Lunds universitet och som forskar om de politiska partiernas ståndpunkter och attityder till frågor som rör frågor kopplade till funktionshinderpolitiken.

Han konstaterar till att börja med hjärtefrågorna för handikapprörelsen i vanlig ordning fick lite uppmärksamhet i valrörelsen vilket bekräftar både min egen och handikapprörelsens uppfattning i stort. Han håller med om att det i stort sett råder konsensus (enighet) bland partierna i Sverige om att LSS är en mycket viktig reform men varför talas det så lite om det i valrörelsen då? Enligt Niklas Altermark följer det ett vanligt mönster - konsensus uppstår  i regel när den aktuella frågan inte är prioriterad.

Jag har tidigare skrivit om politikernas dubbla budskap - dels att man säger sig värna om LSS, att det inte finns något kostnadstak samtidigt som man inte gör någonting åt de försämringar som har ägt rum samt tillsätter utredningar för att dämpa kostnadsökningen. Niklas Altermark håller med - det finns definitivt en motsättning i att å ena sidan säga att vi sätter inget tak för kostnaden samtidigt som man tillsätter utredningar med uttalat syfte att hitta sätt att dämpa kostnadsökningen. I intervjun säger han följande:

LSS är en rättighetslag som utgår från de mänskliga rättigheterna för personer med funktionshinder. Jag upplever att när man börjar tala om kostnader sker en förskjutning där vi tänker mindre på rättigheter och mer på prioriteringar mellan den här gruppen och andra. 

När Assistanskoll ställde frågan till de olika partierna vad de anser om minuträkningen sa alla utom Moderaterna och Socialdemokraterna nej till dem. Att de två partier som traditionellt har varit "huvudfienderna" i svensk poltik avviker från de andra tror Niklas Altermark har realpolitiska orsaker. Båda partierna har ambition att vara "statsbärande partier" och i valtider gäller det och visa att man kan ta ekonomiskt ansvar för landet.

Hur ser Niklas Altermark på minuträknandet?
- Det går naturligtvis inte att bevisa vetenskapligt men det ligger nära till hands och utgå ifrån att fuskdebatten haft stor betydelse för dess tillkomst och tillämpning. Han vill inte ta ställning till hur stort eller litet fusket och kriminaliteten inom assistansbranschen är men rent generellt kan man säga: följande:

Omfattningen på fusket i de olika socialförsäkringarna och andra stödformer till behövande brukar överdrivas av samhällskrafter som av olika skäl vill sänka kostnaden för offentligt finansierad välfärd. såg det t.e.x. i debatten om förändringen av sjukskrivningsreglerna.
När det gäller synen på personer med stora funktionsnedsättningar och vår egen förmåga att sköta våra liv har det definitivt blivit mycket sämre sedan LSS och assistansreformen trädde i kraft för 20 år sedan. Han säger följande:

Min forskning visar att många som är anställda inom LSS verkar skeptiska till värdeord som självbestämmande alltid fungerar som vägledning för arbetet. När jag intervjuar personal i olika LSS-insatser är det uppenbart att de inte alltid betraktar de människor de ska ge stöd och service till som fullvärdiga medborgare. Synen på LSS har gått från en mycket optimistisk syn i början till att idag handla om hur man ska kunna förverkliga tankarna i lagstiftningen. 


Hela intervjun i Assistanskoll



Avslutningsvis vill jag återknyta lite till regeringsförklaringen i fredags. Jag håller med alla om att det finns mycket positivt för vår del och det är ett stort plus i sig. Jag vill inte vara någon glädjedödare, jag hoppas så klart att mina farhågor visar sig obefogade och att det verkligen sker stora förbättringar åren som kommer. Om ni tycker jag låter negativ så beror det på att jag känner mig luttrad. Nu håller vi tummarna för att ambitionerna i regeringsförklaringen blir verklighet med.


                               
Efter den positiva regeringsförklaringen är det också på sin plats att ge cred till alla som kämpar för att påverka samhället i positiv riktning för vår del, ofta ideellt dessutom. Neuroförbundet, STIL, FUB, Handikappförbunden, Ifa etcetera har lagt ner ett jättejobb för att införa t.ex flexjobben. införa tillgänglighetslagen, (tyvärr rejält urvattnad), försvara LSS o s v ..

fredag 3 oktober 2014

Den nya regeringen är klar och lite reflektioner

Tidigare idag läste Stefan Löfven upp sin regeringsförklaring, efter åtta år i opposition återtar nu socialdemokraterna regeringsmakten, vad kommer det betyda för vi som lever med personlig assistans eller andra LSS insatser?


Om vi börjar med själva ministerlistan blir det en "stor regering", hela 24 ministrar, varav 18 socialdemokrater. Ett antal namn är de helt väntade. Att Magdalena Andersson blir finansminister, Margot Wallström  utrikesminister, Åsa Romson miljöminister och Gustav Fridolin skolminister var alla självklara. De för oss är de viktigaste posterna  de statsråd som tar hand om socialdepartementet. Här har Stefan Löfven bestämt sig för att avskaffa titeln socialminister - istället väljer istället Stefan Löfvén att dela upp jobbet på tre ministerposter (brukar vara två). 

Till socialdepartementet knyts jämställdhetsministern (en viktig post för vår del) som kommer att besättas av Åsa Regnér som tidigare varit generalsekreterare i RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning). Den person som direkt kommer ha huvudansvaret för funkisfrågorna blir om jag förstått det rätt också jämställdhetsministern. Märkligt att Lena Hallengren som varit sossarnas handikappolitiska talesperson inte fick en ministerpost. 

När det gäller själva regeringsförklaringen fanns mycket positivt, här är ett axplock:
·       Fokus på jämlikhet

·       FN-s Barkkonventionen ska bli svensk lag

·       Nationellt kunskapscentrum för forskning om rasism

·       Säkra de nationella minoriteternas rättigheter

Något direkt fokus på just handikapprörelsen blev det inte. Om man skulle be Stefan Löfvén om en förklaring skulle han troligen svara ungefär så här:

Handikapprörelsens frågor - LSS, tillgänglighet, icke diskriminering etcetera går hand i hand med socialdemokratins övergripande samhällsvision - ett samhälle för alla, utan diskriminering och rasism, ett samhälle där alla som behöver stöd för att leva sitt liv också ska få det etcetera.

Att göra FN-s barnkonvention till svensk lag är givetvis ett mycket bra förslag men hade han samtidigt föreslagit att även göra handikappkonventionen till svensk lag hade Stefan Löfven sänt ut en kraftfull signal att våra frågor verkligen är prioriterade. Nu blev det inte så.




Sammanfattningsvis. Socialdemokraterna är inte ett 45-50 % parti längre. S-MP regeringen fick tillsammans knappt 39  % av rösterna. Inte ens med stöd av Vänsterpartiet är man nära att ha egen majoritet. Även om Stefan Löfvén har en ambition att göra stora förbättringar är det långtifrån självklart att han kan driva igenom det i riksdagen.

 Med andra ord  gör man nog klokt i att inte skruva upp förväntningarna vad gäller en radikal förbättring för vår del. Detta i synnerhet som Sverigedemokraterna det tredje största partiet i riksdagen kan fälla alla förslag om man gör gemensam sak med allianspartierna och Jimmie Åkesson prioriterar definitivt inte våra frågor. Det vore visserligen ett enormt svek från Folkpartiet om man går emot ett S-MP-VP  lagförslag om ändring av t.ex. LSS § 9a eller skärpning av tillgänglighetslagen. Det hade ändå känts tryggare med det Folkparti som leddes av Bengt Westerberg.

 Ett första test på hur stort allvar den nya regeringen tar frågan om personlig assistans och LSS blir reaktionerna på den statliga utredning som ska presenteras i oktober som ska belysa konsekvenserna om Försäkringskassans hårdare tillämpningar. Den kommer jag att återkomma till. Ett positivt tecken är att man i alla fall bestämt sig för att avskaffa Fas 3 och införa Flexjobb som Neuroförbundet och Stil projektet Medborgargolv jobbat hårt för.


Anm. För de som kanske inte vet vad flexjobb är för något handlar det om att personer med nedsatt arbetsförmåga ska kunna jobba deltid men ändå få betalt för 100 %. Arbetsgivaren betalar för den del som man faktiskt jobbar - staten betalar resten. I Danmark som är förebilden har det inneburit stora förbättringar för personer med nedsatt arbetsförmåga.


onsdag 1 oktober 2014

Vad får vi för samhälle om vissa människor sorteras bort p g a funktionsnedsättningar?

Jag tittar ofta på SVT-s "debatt" som sänds på torsdagskvällar. Ett av ämnena som debatterades förra veckan var möjligheterna att via fosterprov undersöka om fostret bär på den kromosomavvikelse som orsakar Downs syndrom och därmed möjligheten att välja bort det. Liknande tester har man visserligen kunnat göra innan med men de har varit mycket krångligare att göra och inte lika tillförlitliga:


Jag är inte dummare än jag begriper att det går inte att stoppa teknikens utveckling. Människan är en nyfiken varelse och i vetenskapens natur ligger att hela tiden att hela tiden tänja på vad tekniken kan åstadkomma men de "framsteg" som dessa "genombrott leder till är verkligen motbjudande ja det är ett stort hot mot hela människovärdet.

Jag är själv som alla vet vid det här laget själv rullstolsburen och att jag har personlig assistans dygnet runt. Jag tycker det är förfärligt om man börjar välja bort barn bara p g a att man redan på fosterstadiet kan se om de kommer att en livslång funktionsnedsättning. Personer med Downs syndrom tillhör nog redan de personer med funktionsnedsättningar som är utsatta för mest fördomar även utan dessa test. I debatten deltog både personer som har diagnosen, anhöriga, läkare och företaget som tagit fram testet. Att sitta där med diagnosen eller anhörig och delta i en diskussion om det är OK att välja bort ett foster p g a att man i ett fostertest konstaterat att barnet kommer födas med Downs syndrom måste vara hemsk.

Vi i handikapprörelsen brukar ofta säga att LSS och personlig assistans  är en mänsklig rättighet för den som behöver det och att man förnekar alla människors lika värde om man säger nej till LSS och personlig assistans. Att det är så instämmer jag i fullt ut men det här handlar om något ännu allvarligare. Nämligen om vissa personer överhuvudtaget ska få leva p g a sin funktionsnedsättning.
I dagsläget kan man med detta test bara göras på personer som kommer att födas med Downs syndrom. 

Att man kan göra detta test på en "diagnosgrupp" är illa nog men all logik säger att det kommer inte att sluta där. Allteftersom tekniken blir mer och mer förfinad och nya upptäckter görs kommer man redan på fosterstadiet kunna se om barnet kommer födas med andra funktionsnedsättningar. Därmed ökar också risken att fler och fler människor kommer att väljas bort p g a funktionsnedsättningar.

Här ställs frågan verkligen på sin spets;


Vilket samhälle vill vi ha? Är det OK att man via ett enkelt test ska kunna avstå från att föda sitt barn p g a funktionsnedsättningen? Vill vi ha ett samhälle med enbart "elitmänniskor" där vissa grupper helst inte ska existera överhuvudtaget? Att denna diskussion överhuvudtaget finns  - vad säger detta om människosynen i allmänhet och funktionsnedsatta i synnerhet? Mångfald i samhället, menar man allvar med det ska det verkligen  inkludera ALLA - majoritetsbefolkningen, etniska, religiösa, politiska sexuella minoritet etcetera och alla människor med funktionsnedsättningar.

Hela Handikapprörelsen måste gemensamt säga nej till möjligheten att via teknik välja bort foster som man vet kommer ha funktionsnedsättningar.

Det är extra viktigt i tider där högerextremismen breder ut sig i Europa. Och i dessa grupper är inte personer med stora funktionsnedsättningar högprioriterade precis. Redan idag har politiker i Europa med sin hemvist långt ut på högerkanten offentligt gjort klart vad man tycker:
En politiker från Polen, invald i EU-parlamentet vill inte se handikappade personer ute i städerna. Och här på hemmaplan har en SD politiker sagt följande om assistansreformen:

"När vi är klara med invandrarfrågan ska vi ta i tu med den personliga assistansen"...



- debatten om kromosomtestet kommer sist av tre ämnen