torsdag 26 februari 2015

Försäkringskassans sex löften 2015

I sitt senaste nyhetsbrev utlovade Försäkringskassan sex "löften" som ska infrias under 2015 och förenkla vardagen för personer eller anhöriga som har mycket kontakt med myndigheten p g a funktionsnedsättningar.

1. En kontaktperson hos Försäkringskassan

Du, eller om du är förälder till ett barn som har många ersättningar på grund av en funktionsnedsättning, erbjuds en kontaktperson, som samordnar ersättningar och stöd från Försäkringskassan.


2. Stöd till föräldrar som har barn som är svårt sjuka eller har en funktionsnedsättning

Du som är förälder till svårt sjuka barn eller barn med funktionsnedsättning kan få stöd av Försäkringskassan på det sjukhus eller den habilitering som ni har kontakt med.

3. Förenklade och samordnade uppföljningar

Det blir mindre krångligt för dig genom att vi samordnar dina efterkontroller.

4. Kortare väntetider

Vi förändrar vårt arbetssätt så att du får beslut snabbare inom vårdbidrag, handikappersättning eller aktivitetsersättning vid förlängd skolgång.
Om vi behöver mer information från dig eller behöver utreda ditt ärende mer kontaktar vi dig.

5. Egen plan för framtiden för elever som går på gymnasiet

Du som har aktivitetsersättning vid förlängd skolgång ska vara väl förberedd inför fortsatta studier eller arbete efter gymnasiet. Tillsammans med dig och andra aktörer erbjuder vi dig att ta fram en framtidsplan.

6. Enklare digital kontakt med Försäkringskassan

Du ska ha tillgång till ett webbaserat stöd så att du enkelt kan följa din ansökan,
se kommande händelser och få aviseringar via sms och e-post.


Flera av de tongivande organisationerna i handikapprörelsen, bland annat Ifa och RBU har reagerat mycket positivt på förändringarna. RBU säger  att Försäkringskassan lyssnat på deras argument och ungefär samma sak säger Ifa:


 Försäkringskassan har visat en stor öppenhet och medvetenhet om egna brister. Arbetet som startade med en bra workshop har bidragit till att alla arbetat mot positiva lösningar.  


Vad tycker jag själv då?

De åtgärder som föreslås bör om de genomförs som det är tänkt underlätta vardagen rejält för  personer med stora funktionsnedsättningar och anhöriga. En klar förbättring alltså, i alla fall för de personer som är "inne i systemet". FK förtjänar cred när de gör något bra men om vi begränsar oss till den personliga assistansen hjälper dessa åtgärder inte på något sätt alla de personer som helt eller delvis förlorat assistansersättningen eller som på diffusa grunder fått avslag på ansökan.  Återstår och se hur det blir med de enklare omprövningarna som FK utlovat.



* Kommunal och Vårdföretagarna har skrivit en debattartikel i Aftonbladet med rubriken:

Uppgradera yrket personlig Assistans!

Budskapet är att staten måste tillsätta en  utredning där lagen ses över. Man menar att det råder ingen tvekan  om att lagens intentioner urholkats. Man skriver bland annat följande:¨

"Det är inte rätt mot de assistansberättigade och anställda att fortsätta sticka huvudet i sanden och stillasittande se hur assistansreformen urholkas. Vi ska vara stolta över att Sverige är ett föregångsland när det handlar om att ge människor med funktionsnedsättningar möjlighet att leva ett liv som andra. Därför är det nu dags att på allvar ta nästa steg i utvecklingen av reformen."

Ni som följer bloggen vet att jag är mycket kritisk till att politikerna talar med två tungor. Å ena sidan betonar man hur viktig reformen är, samtidigt som man tillsatt en rad utredningar med det uppenbara syftet att begränsa kostnadsutvecklingen. Det är oförenligt om man menar allvar med att uppgradera yrket personlig assistans. I debattartikeln föreslår Kommunal och Vårdföretagarna att schablonersättningen höjs efter ett index som speglar kostnadsutvecklingen i hela samhället.




måndag 23 februari 2015

Rätten till personlig assistans har ingen miniålder

"Myndigheterna verkar se mig som en robot som bara behöver laddas en timme och som sedan är i full gång igen. Men jag vet faktiskt inte hur länge jag ska orka med den här situationen".


Robert Mansoor - ensamstående pappa


Nyheter som går i positiv riktning är tyvärr en bristvara när det gäller personlig assistans, övriga LSS insatser och funkisfrågor i allmänhet. På senare år har det blivit allt vanligare att Försäkringskassan ger avslag till personlig assistans för barn med hänvisning till föräldraansvaret - det leder till förödande konsekvenser för både barnet och föräldrarna.

Ovanstående citat är hämtat från en Rapportsändning och SVT-s hemsida för några veckor sedan om ett sorgligt fall. Robert Mansoor är en ensamstående pappa där femårige sonen Johannes har en funktionsnedsättning som gör att han behöver tillsyn dygnet runt. Han kan aldrig lämnas ensam i hemmet överhuvudtaget. Robert har ansökt om personlig assistans flera gånger men varje gång har det blivit avslag.

Pappan berättar att sonens behov av tillsyn gör att han sover mycket dåligt, han lider av allvarlig sömnbrist och befinner sig på gränsen till utbrändhet. Ekonomin är också körd i botten då Johannes hjälpbehov Roberts och egna problem med sömnbrist gjort att Robert tvingats sluta på jobbet. Det enda stödet Robert får från det allmänna är ett vårdbidrag på 7200 kr/månad efter skatt. Diskussioner med kommunen pågår om att familjen ska bli beviljad LSS insatsen korttidsboende men än är inget klart. Av naturliga skäl känner han sig sviken av samhället:

– Vi är bortglömda, vi känner oss utanför. Det känns som att vi inte är värda någonting.




LSS är tydlig. De finns ingen nedre åldersgräns för om man ska bli beviljad personlig assistans eller annan LSS insats. Det är behoven som ska styra, inte godtyckliga tolkningar av föräldraansvaret. När Försäkringskassan så ofta hänvisar till föräldraansvaret är det för mig uppenbart att man anser sig hittat ett kryphål för att spara pengar vilket är oacceptabelt. Men kanske finns det ändå ett ljus i tunneln för Robert, hans son och andra familjer i motsvarande situation.

Efter ett antal rättsfall där man förlorat medger nu Försäkringskassan att man "tolkat föräldraansvaret för snävt". Nu ska nya  riktlinjer införas som är tänkt att minska föräldraansvaret. Återstår och se hur mycket det betyder i praktiken.

Varje fall som Roberts och sonen Johannes är givetvis ett för mycket. Det är viktigt att de lyfts fram så att konsekvenserna av mer eller mindre absurda tillämpningar av Försäkringskassan tydliggörs. När det gäller Försäkringskassans nya riktlinjer ser jag en risk att de blir för stelbenta. Ett barns behov och rätt till hjälp måste bedömas individuellt inte utifrån en mall som ska följas strikt.

 Mer info se länk:

torsdag 19 februari 2015

Allvarliga missförhållanden på ett LSS boende i Göteborg

För drygt en vecka sedan skrev Göteborgs-Posten (GP) om grova missförhållanden som avslöjats på ett LSS boende på Hisingen. Bland annat ska de boende utsatts för olika sorters straff och personalen ska ha uttryckt sig mycket nedlåtande åt de boende.

 Lagen är tydlig - LSS boenden/gruppboende är en av 9 andra insatser i LSS vid sidan om personlig assistans. Lagen är mycket tydlig på att dessa boende inte ska vara någon institution utan hem som så långt det bara är möjligt vara som vilken bostad som helst.


Det aktuella fallet upptäcktes efter en anmälan till IVO. Personalen i boendet har nu blivit omplacerade. Efter det som GP skrivit borde de ha fått sparken. Områdeschefen menar emellertid att "det inte finns grund för det "då ingen farit illa". Anmälan som kom till IVO är emellertid enligt GP full med exempel på missförhållande. Utan att känna till detaljerna känns det för egen del som att Göteborgs kommun försöker förminska det som hänt.

Hur vanliga är allvarliga missförhållanden i LSS boenden? Den trista sanningen är nog att de är betydligt vanligare än vad man vill tro i alla fall. LSS boenden är kommunernas ansvar och FUB där många av deras medlemmar är beviljade  andra LSS insatser än personlig assistans har vid upprepade tillfällen skrivit om hur kommunerna på olika sätt försöker gå runt lagens intentioner för att spara pengar. En sorglig men dessvärre logisk konsekvens av det blir att risken för allvarliga missförhållande ökar. Det aktuella fallet kommenterar FUB på följande sätt:

 Vi läser om tvångsmedicinering, straff, kränkningar och dåligt bemötande på gruppboendet i Norra Hisingen utanför Göteborg. En av oss säger: ”Jag mår illa när jag läser vad som försiggår.” En annan säger: ”Detta ska inte förekomma detta århundrade tycker jag.”.


Tyvärr tror jag att vi har gått tillbaka till 50 - 60-talet. Jag undrar hur många gruppboenden som liknar ett hem.


I LSS § 6 står följande:

Verksamheten enligt denna lag skall vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges. Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

Som bekant säger också LSS att de personer som berörs ska ha möjlighet att leva som andra. Det som GP skrivit om rimmar mycket illa med LSS §6. Alla människors lika värde innebär bland mycket annat att man inte ser ner på personer med funktionsvariationer och behandlar oss därefter.

Avslutningsvis är det ändå relevant och ställa sig frågan - hur mycket av fallet i Göteborg och liknande missförhållanden är direkt orsakade av att kommunerna  p g a kostnadsskäl letar efter kryphål i lagstftningen?  Eller allmänt ett hårdare samhällsklimat där det inte längre är en självklarhet att staten ska vara en garant för att alla ska ha ett bra liv? Det är en mycket allvarlig fråga. Om alla människor är lika värda ska ingen som behöver hjälp och stöd bli utpekad eller bli behandlad som om man är en kostnadsbörda för samhället. Denna avgörande fråga för synen på samhällets roll att ge även funkisar ett bra liv kommer jag att återkomma till.



måndag 16 februari 2015

Jonas Franksson berättar om Medborgargolvet i Funktionshinderpolitik

För en tid sedan intervjuade Funktionshinderpolitik STIL - s styrelseledamot Jonas Franksson där han berättade om STIL - s projekt Medborgargolv. Jonas tillhör de personer som förlorat sin statliga assistansersättning med mycket svåra konsekvenser. Jag har skrivit om Medborgargolvet innan men  för de som inte känner till det handlar i korta drag Medborgargolvet om följande:

Golvet ska säkerställa att alla som behöver stöd från samhället för att leva ett liv i frihet också får det. Och ingen ska som idag behöva oroa sig för att förlora hjälpen p g a mer eller mindre tvivelaktiga motiv som "ändrad rättspraxis".


I intervjun berättar Jonas att vi har en handikappkonvention som Sverige ratificerat och som de flesta i dag känner till. Samtidigt fungerar i praktiken Konventionen dåligt i många fall vilket bland annat visar sig genom att vi fått ganska hård kritik för att bryta mot olika artiklar i Konventionen. Det gäller bland annat urholkning av LSS intentioner och en bristfällig tillgänglighetslag med stora undantag. 

Varför fungerar en rättighetslag som LSS så pass dåligt i dagens Sverige? Jonas svar är att rättigheter för den enskilda individen har en svag ställning i Sverige och det är därför Medborgargolvet behövs för att säkerställa rättigheterna för ALLA som behöver hjälp.

 I den svenska välfärdsstaten är individuella rättigheter en främmande fågelunge, konstaterar Jonas Franksson. Stöd och hjälp till individer styrs av konjunkturer och budgetläge och den som behöver samhällets stöd för att leva ett fullvärdigt liv får finna sig i att stödet delas ut godtyckligt och att det kan vara avgörande vilken handläggare man får på kommunen eller vem som är handläggarens chef.

Vidare berättar Jonas att i t.ex. USA har rättigheter för enskilda personer mycket starkare ställning än i Sverige samtidigt är det inte alls lika tydligt som i Sverige att staten har ett ansvar för att se till att alla invånare får hjälp. Medborgargolvet är tänkt och förena det bästa ur både den svenska och amerikanska samhällsmodellen. I intervjun formulerar Jonas det på följande sätt:

 Någonstans vill vi hämta det bästa ur två världar. Ett politiskt kontrakt som är grundläggande men som samtidigt går att överpröva. Får vi bara kontraktet utan någon juridiskt överprövningsmöjlighet så är det lätt att vi återigen sitter där och viftar med ett papper. Och så säger de kommunala handläggarna att, det där är jättefint, men vi har inga pengar.

Vem ska garantera att Medborgargolvet fungerar? Jonas berättar i intervjun att det är självklart att det måste vara staten. Det beror på att kommunerna fungerar utmärkt när det gäller beslut som berör majoriteten av dess invånare. Däremot fungerar de mycket sämre när det gäller att säkerställa att minoritetsgrupper får den hjälp och stöd man behöver - beroende på att det blir en ekonomisk konflikt mellan majoritetens behov (skolor, bibliotek, teatrar, idrottshallar etcetera) och minoritetsgruppernas behov.

Jag håller med. I den bästa av världar skulle det inte bli några intressekonflikter mellan vilka behov som är viktigast.  Verkligheten ser dock annorlunda ut. Särskilt i dåliga tider när skatteintäkterna minskar är det givet att minoritetsgrupper, som funkisar kommer i kläm.

Idén om Medborgargolvet har fått en del kritik för att den är utopisk- Jonas kallar den visionär. Själv säger jag så här:

Ser vi tillbaka i historien har grupper av människor som ställt krav på att få självklara rättigheter ofta fått mothugg att era idéer är utopiska eller helt orealistiska. Om vi håller oss i Sverige och går tillbaka till slutet av 1800-talet då kampen för allmän rösträtt tog fart på allvar. Hur många gånger fick de människorna höra att det är "utopiskt" att alla ska ha rösträtt? Samma sak när kvinnorörelsen ställde krav på att rösträtten inte bara skulle gälla alla män utan både män och kvinnor. I nutid, tänk hur långt HBTQ rörelsen kommit i kampen för deras rättigheter. Eller om vi tar handikapprörelsen - hur många ansåg att Adolf Ratzkas vision om personlig assistans var realistisk när han lanserade den?

Själv kallar jag Medborgarprojektet både visionär och mycket ambitiös eftersom den sätter ribban mycket högre än att ändra någon enstaka paragraf i LSS.



*Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att vidare utreda konsekvenserna för de som helt eller delvid förlorat sin assistansersättning. ISF-s utredning i höstas fick som vi alla minns stark kritik samtidigt som STIL-s alternativa Rapport - Innan levde jag, nu existerar jag visade på mycket svåra konsekvenser för personer som förlorat den statliga assistansersättningen

fredag 13 februari 2015

Tingsryds kommun visar att det är mycket lätt för kommunerna att helt eller delvis gå runt den nya tillgänglighetslagen

Sedan 1 januari finns det en lag som säger att bristande tillgänglighet är en form av diskriminering. Att det finns stora undantag vet vi sedan tidigare men nu visar det sig att det uppenbart är löjligt lätt för kommuner att, åtminstone delvis gå runt även den befintliga lagstiftningen. Lagen kom till för att sätta press på både offentliga och privata aktörer att verkligen ta tag i att göra vårt samhälle tillgängligt för alla. Men vad gör Tingsryds kommun då?

Jo, man har skaffat sig en försäkring som ger ekonomiskt skydd vid rättsfall som rör diskriminering av olika slag. Om det uppstår en rättstvist med skadeståndskrav gällande diskriminering har man därmed "köpt sig fria" från ekonomiskt ansvar. OK, jag vet inte hur försäkringen är utformad exakt, rimligen gäller den enbart bara när skadståndskraven överstiger en viss nivå men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma fram till något annat  än:

Incitamenten för Tingsryds kommun att verkligen göra något åt bristande tillgänglighet minskar rejält. Kalla mig naiv, korkad vad som helst men jag har faktiskt inte ägnat en enda sekund åt att det finns en möjlighet för kommunerna att åtminstone delvis köpa sig fria. Samtidigt måste jag motvilligt medge att från kommunens perspektiv är det en genial idé om man vill spara pengar - sopa problemen under matten genom att köpa sig fri.

Men för att förstå de potentiella konsekvenserna måste vi se bortom Tingsryds kommun. Vad händer med lagen om den här typen av försäkringar sprider sig allmänt till kommuner runt om i landet? Då sitter vi med en tillgänglighetslag som en mängd kommuner mer eller mindre kan strunta i eller åtminstone prioritera mycket lågt. Och kan en försäkring tecknas mot diskriminering varför inte teckna försäkring mot annat med i t.ex. Skollagen eller LSS  om inte försäkringspremierna är avskräckande höga? Om FN-s Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning blir upphöjd till svensk lag, hur mycket är det värt om flertalet  kommuner följer Tingsryd?


Vad säger Tingsryds kommun själva? Tja, de säger att "vi har inte haft några stora problem med diskriminering". Men varför har ni då skaffat försäkringen undrar lokalradion? "Det hoppas vi verkligen inte att det ska bli ett problem". 

Tidningen Smålandsposten som först uppmärksammade frågan skriver emellertid följande:

Barn- och elevombudet (BEO), Skolinspektionen och Diskrimineringsombudsmannen (DO) under de senaste åren gått allt hårdare mot kommun som man anser bryta mot reglerna om för förbundet mot diskriminering och kränkande behandling.

Oavsett vad kommunen säger så handlar det i slutändan som vanligt om pengar. Tingsryds kommun är oroliga för ökande kostnader i samband med rättstvister som rör diskriminering och har därför valt att helt eller delvis köpa sig fria från betalningsansvar.




DO (Diskrimineringsombudsmannen) uppger att man inte kände till att den här typen av försäkringar fanns. Pengarna borde satsas på att förebygga diskriminering istället för att köpa sig fria. Man uppger också oro vad det här kan betyda för lagstiftningen.

onsdag 11 februari 2015

Hur mycket har kostnaden för personlig assistans egentligen ökat under 2000-talet?

Kostnaden för assistansen skenar, assistansen tar resurser från andra viktiga verksamheter - ja, ni vet hur det brukar låta när kritikerna går till angrepp. Men hur mycket ligger det i detta? Harald Strand, FUB-s ordförande i Stockholm har försökt gräva lite djupare än vad journalisterna och proffstyckarna gör. Resultatet presenterar han i tidningen Dagens Omsorg.

Innan vi går igenom Haralds resultat så kan man konstatera att assistansreformen, brutto blev betydligt dyrare än vad Bengt Westerberg räknade med. Kritikerna som t.ex. Hanne Kjöler på DN menar att en stor del av kostnadsökningen beror på "fusk, kriminalitet och personer som överdriver sina hjälpbehov". Det är välkända argument. Kan upplysa Hanne Kjöler och likasinnade att de verkliga orsakerna är dessa:

·  Man hade kraftigt underskattar hur stora behoven var, både totalt och individuellt.

·   Detta ledde även till att antalet beviljade timmar efterhand har blivit högre än beräknat.

·   2001 tog man bort den diskriminerande åldersgränsen där man bara fick behålla assistansen fram tills 65 års ålder (fortfarande kan man inte bli beviljad personlig assistans efter 65 årsdagen).


·  Av naturliga skäl har schablonbeloppet successivt höjts men betydelsen av den är inte av samma vikt som det faktum att behoven är större än vad man trodde.


Harald har kollat på statistik perioden 1998-2012 och då kan man konstatera följande:

* Under perioden  1998-2012 steg bruttokostnaden  (nettokostnaden är som bekant mycket lägre) från 5,2 miljarder kr till 25,9 miljarder kr.

*Antalet brukare steg från ca 11400 till 19 900

*Antalet beviljade timmar/vecka och person steg från 80 till 118.

Sammantaget ger detta en bild av en reform där det är sant att kostnaden stigit mycket snabbt. Harald har emellertid lagt till en variabel till som ingen kritiker skulle göra och som även många i brukarrörelsen troligen inte tänker på, nämligen inflationen. Inflationen gör att allt blir dyrare allteftersom åren går. 5,2 miljarder kr 1998 motsvarar 8 miljarder kr 2012. 25,9/5,2 =4,98 men 25,9/8,0=3,23. Istället för en femdubbling har vi istället en tredubbling (drygt) under en 14 årsperiod om man räknar i fasta priser. Utan inflation hade kostnaden alltså varit ca 16,8 miljarder kr istället för 25,9 - det är en skillnad på drygt 9 miljarder kr.

 Med andra ord - inflationen gör att kostnaden ser ut att ha ökat betydligt mer än vad som egentligen är fallet. Men det är klart, alla som är intresserade av att framställa LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet som en gigantisk pengaslukare där kostnaden ökar helt okontrollerat har inget intresse av att ta med faktorer som inflationen när man redovisar kostnadsutvecklingen.


Hur förhåller det sig då med påståendet att "personlig assistans är en verksamhet som "sväller okontrollerat"? Det är sant att antalet personer som beviljades insatsen steg snabbt 1998-2008. Sedan domen i regeringsrätten 2009 har emellertid ökningen av antalet personer som är nybeviljade personlig assistans också minskat rejält. PA är därmed ingen verksamhet som växer "okontrollerat". Däremot har tyvärr många kommit i kläm efter domen i regeringsrätten 2009 något kritikerna verkar helt ointresserade av.


måndag 9 februari 2015

Det är uppenbart att den del assistenter är missnöjda med arbetsvillkoren

Kommunals blogginlägg har med rätta fått mycket kritik i brukarrörelsen    Hur har assistenterna själva reagerat på blogginlägget? Jag har gått igenom konversationen på Kommunals blogginlägg och även om dessa inte på något sätt representerar ALLA personliga assistenter är det lätt att konstatera följande:


Det fanns några positiva kommentarer men en stor andel av kommentarerna uttrycker ett  stort missnöje med arbetsvillkoren. Här är några exempel:

"Assistansyrket är en modernisering av slaveriet där kommunal under många år låter arbetsgivarna härja fritt, arbetsgivarna struntar fullständigt i LAS, föräldralagar, semesterlagar mm. Kommunal är väl medveten om detta problem men har under alla år valt att blunda i stället för "att ta fighten".


Ett "värstingexempel", jag vet men ville ändå visa hur det KAN låta.


och så är man på jobbet utan lön...när ska det usla jouravtalet kastas på soptippen?

Mycket bra tråd, jag är själv f.d. facklig men inom ett annat avtalsområde. Har arbetat som assistent och blir förvånad av hur fruktansvärt svagt anställningsskydd man har som assistent. Man kan få gå samma dag om brukaren har en dålig dag, vilket kan vara vanligt med tanke på varför de behöver assistans.

Men även några positiva kommentarer, t.ex.:

Hej. Jag jobbar som assistent och trivs med detta har jobbat 14 år och trivs. Som i alla yrken finns det givetvis saker att jobba med både fackligt och med arbetsmiljön. Men kan inte ta alla företag över en kant. Det finns även bra företag som värnar om sin personal.


Medans vi i brukarrörelsen totalsågar Annelie Nordströms blogginlägg  finns det också några inlägg där budskapet är att "äntligen talar Kommunal klarspråk".

Det är lätt och säga att det är alltid gnällspikarna som hörs, de som är missnöjda hur mycket arbetsgivaren än försöker att skapa en bra arbetsmiljö. Den stora, stora majoriteten som är nöjda säger ingenting. Men uppenbart finns det en ej försumbar grupp som är allt annat än nöjda. Jag är övertygad om att den stora majoriteten anordnare är seriösa och att de flesta assistenterna trivs med sitt jobb men de varningssignaler som finns med missnöjda assistenter måste ändå tas på största allvar. En allt större klyfta mellan brukare, anordnare och assistenter ser på den s.k. verkligheten för assistenternas arbetssituation vore förödande.



*Finns det svagheter i det nuvarande systemet som gör det lätt för oseriösa aktörer att behandla assistenterna mycket illa? Det gör det definitivt. När det gäller bland annat lönesättningen finns det en stor svaghet i hela den "svenska modellen" , som är mycket decentraliserad och som oseriösa anordnare lätt kan utnyttja:

I svensk lagstiftning finns ingen lagstadgad minilön, dessa förutsätts arbetsgivare och facket förhandla fram i kollektivavtal.
Men det finns ingen lag på att arbetsgivare måste ha kollektivavtal, vilket även därmed även gäller assistansbranschen. Och alla anordnare har inte kollektivavtal. 

Detta får till följd att oseriösa aktörer lätt kan dumpa lönerna till mycket låga nivåer. Självfallet moraliskt förkastligt men strikt juridiskt inget lagbrott, eftersom det i lagboken varken finns krav på kollektivavtal eller garanterad minilön.

Hur ska man då åtgärda de brister och missnöje som finns? Jag tror man kommer ganska långt om man inför krav på att anordnaren måste ha kollektivavtal.  Kommunikationen mellan brukare, anställd och arbetsgivare är måste säkert i många fall bli bättre - jag tror att många konflikter och missnöje uppstår helt i onödan. En sak är i alla fall säker - man löser inga problem genom att uppmana assistenterna att "gadda ihop sig mot brukarna" - det leder bara till till ett hårdare klimat mellan alla berörda. 

Detta är emellertid ett jätteämne som det finns all anledning att återkomma till.

fredag 6 februari 2015

Australien är på väg att införa ny rättighetslagstiftning som bland annat ger rätt till personlig assistans

Det här blogginlägget kommer fokusera på Australien där det sker stora förbättringar för personer med funktionsvariationer, bland annat är man på väg att införa personlig assistans i hela landet. Australiensarna själva använder beteckningen Direct Payment istället för personlig assistans. Alix Goodwin som studerar om eventuella risker för att personer som beviljas Direct Payment utnyttjas berättar i en intervju utförligt i  Assistanskoll hur systemet är tänkt att fungera. Jag gör en kortare sammanfattning.

Direct Payment är en del av en omfattande ny lagstiftning, NDIS (National Disability Insurance Scheme) som förutom Direct Payment också reglerar en rad andra hjälp och stödåtgärder från samhället som olika former av ekonomiskt stöd, hjälpmedel, bostadsanpassning, anpassning av arbetsplatser mm. F.n. pågår testprojekt av NDIS inklusive Direct Payment i tre delstater (New South Wales, Western Australia och Victoria). 2019 kommer den nya lagstiftningen som blir en rättighetslag att omfatta hela landet. Ungefär 460 000 personer beräknas då vara berättigade till hjälp  enligt NDIS där Direct Payment alltså  blir en av många olika hjälp och stödinsatser. 

Den nya rättighetslagen ska finansieras av den australiensiska staten och ambitionerna med den nya lagstiftningen som bygger på FN-s konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar är höga och formuleras på följande sätt:

"Stödet ska vara  rimligt och nödvändigt, beroende på funktionsnedsättningen och underlätta självständighet i samhället” och ”stöd som du behöver för att nå dina mål och aspirationer”
.
Som i Sverige  väljer man själv vilka assistenter man vill ha. En marknad för assistansanordnare har inte hunnit uppstå än och kommer troligen inte att göra det innan den nya lagstiftningen omfattar hela landet. Istället anställer de allra flesta i de nuvarande försöksprojekten sina assistenter direkt, ungefär som om man är egen arbetsgivare i Sverige. Personer som har svårt att föra sin egen talan kan få hjälp av en s.k. Nominée, samma sak gäller personer som inte nått myndighetsålder.



*  En intressant sak som man tar upp är synen på kostnaden. Medan debatten i Sverige helt fokuserar på att hela LSS "är för dyrt" har australiensarna en helt annan grundsyn. I intervjun i Assistanskoll säger man nämligen följande:

 Staten ser stora samhällsvinster i att införa NDIS och Direct Payments. Fler personer beräknas kunna delta i ekonomin genom att arbeta och vårdkostnaderna beräknas minska. 

I det stora landet "down under" ser man alltså att man kan göra stora ekonomiska vinster när man inför Direct Payment och de andra insatserna inom NDIS. Till skillnad från alla kritiker på hemmaplan inser man att de stora institutioner och gruppboenden som dominerat hitills är mycket dyrare. Samhällsekonomin tillförs stora summor när personer med omfattande funktionsvariationer får mycket bättre möjlighet att delta i samhällslivet och en mängd nya arbetstillfällen skapas. Man anser t.o.m. att det är ur i ett ekonomiskt perspektiv är nödvändigt med en stor reform för att om man inte gör någonting kommer notan för samhället att bli mycket högre.

Debatten i Australien handlar istället om oro för att personer som är beviljade Direct Payment kommer att utnyttjas.  Alix Godwin menar att det finns forskning som tyder på att personer med funktionsvariationer av olika skäl tenderar at vara ovilliga och anmäla om man känner sig illa behandlad.

Detta är sammantaget givetvis mycket positiva nyheter, inte bara för australiensarna själva utan även den internationella funkisrörelsen. Det visar att utvecklingen faktiskt går åt rätt håll i fler länder än vad de flesta kanske tror. En styrka är att NDIS när det är infört i hela landet blir en rättighetslag där staten, inte delstaterna står för hela finansieringen..  Man kommer kunna flytta mellan delstaterna utan att vara orolig att förlora hjälpen. Rätten till hjälp är helt oberoende av inkomst.  Det finns också ett starkt stöd för NDIS från både vänster och högerpartierna.  En svaghet är att lagen inte omfattar personer som är över 65 år. men det ändras förhoppningsvis efter hand. Ett annat problem är att lönerna hos de assistenter som f.n. jobbar i försöksprojekten är mycket låga.




*Dagens Omsorg har intervjuat ansvarig minister Åsa Regnér angående regeringens planer för såväl LSS och andra områden som tillgänglighet, hjälpmedel, hälsa mm. Angående LSS blir det en ny utredning men nu ska de personer som är beviljade olika LSS insatser, anhöriga och handikapprörelsen involveras mycket mer  än vad som varit fallet i tidigare utredningar. Kommer att kommentera mer i ett senare blogginlägg.

onsdag 4 februari 2015

De allra flesta assistansanordnarna är seriösa kommunal!

Idag kunde man ta del av ett blogginlägg, författat av en av den svenska fackföreningens högsta företrädare, Kommunalarbetareförbundets ordförande Annelie Nordström, publicerat på Kommunals hemsida. Där riktas skarp kritik mot personliga assistenters arbetsvillkor, rubriken är:

 Brukare och företag har all makt – är det rätt?


Innan vi går in på kritiken finns det faktiskt delar jag håller med om. Det finns dåliga arbetsgivare i assistansbranschen, precis som det finns dåliga arbetsgivare i alla andra branscher med, inklusive offentligt drivna verksamheter. I bloggen skriver Annelie Nordström om assistenter som uppger att de tvingas sova på en madrass i en garderob, assistenter som får jobba flera dygn i sträck, assistenter som aldrig får fast anställning etcetera. Detta är givetvis inte acceptabelt, det handlar faktiskt om klara  lagbrott i flera fall. Ingen kan tvinga en assistent att jobba flera dygn i sträck t.ex., det bryter mot gällande lag (undantag för assistenter kan göras vid resor).

Vad som däremot är allvarligt är att Kommunal med bland annat nämnda rubrik målar upp en bild av att yrket personlig assistans är ett skityrke där alla arbetsgivare enbart erbjuder usla arbetsvillkor. Bilden av vi assistansberättigade är inte mycket bättre heller, bland annat skriver man följande:


”Om jag vägrar att göra något av det brukaren kräver av mig, vill inte företaget ha kvar mig.” Brukaren eller dess anhöriga hotar att byta till ett annat assistentföretag om de inte får som de vill. De har en väldig makt. Företagen (observera plural) gör sig hellre av med personalen än blir av med brukaren.

Det förekommer sådana avarter, det förnekar jag inte och det gagnar inte oss om vi förnekar att de finns. Men jag, liksom övriga brukarrörelsen vänder mig bestämt mot en bild där samtliga assistansanordnare och brukare behandlar assistenterna som en påse skit och knappt det vilket framgår av rubriken. Det finns många, många assistenter som är väldigt nöjda. En av dem jobbar hos mig, han har jobbat hos mig sedan 2002.

Sådana här artiklar eller officiella blogginlägg bidrar tyvärr till att sprida bilden av personlig assistans till allmänheten som ett riktigt lågstatusyrke där det är helt normalt att arbetsgivarna bryter mot alla tänkbara regler i arbetstidslagen och Kollektivavtal.


Hela blogginlägget avslutas så här:


Så gadda ihop er och organisera er, ni har inget att förlora!


Vad är detta? Det låter som att Kommunal uppmanar sina medlemmar att gå till frontalangrepp mot både anordnare och brukare. Facket har en mycket viktig uppgift att fylla men jag har faktiskt högre tankar om Kommunal än att man framställer assistentyrket som rena proletäryrket med illa dold hänvisning till Karl Marx och det kommunistiska manifestet:

Proletärer i alla länder, förena er!

De allra flesta anordnarna är seriösa Kommunal! Det är inte för mycket begärt att man lagt till att - vi är fullt medvetna om att de allra flesta anordnare sköter sig väl, det är de oseriösa anordnarna vi vill åt.


måndag 2 februari 2015

Därför startade vi föreningen VIMPA - Vi Med Personlig Assistans i Jönköpings län


VIMPA grundades i januari 2013. Föreningen har emellertid sin grund som en regionföring inom Ifa- Intressegruppen För Assistansberättigade.

Sensommaren 2011 ville Ifa starta regionföreningar. Jag som varit medlem i Ifa i många år fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att bli styrelseledamot i Ifa Region Småland. Jag tackade ja och vi började dra igång verksamheten några månader senare. Oväntat fick jag också en förfrågan om jag ville bli ordförande och jag sa ja.


Kommande året tyckte vi själva att vi jobbade på riktigt bra. Vi hade flera arrangemang för medlemmarna och etablerade snabbt kontakt med flera assistanskooperativ i Jönköpings län samt STIL - Stiftarna av Independent living i Sverige. Hösten 2012 anordnade vi  tillsammans en konferens i Jönköping med temat - Vinster Med Personlig Assistans.

Ifa hade startat 13 regionföreningar men det visade sig snart att merparten av dem var bara "pappersprodukter". Därför bestämde sig Ifa snart för att lägga ner regionföreningarna. Vi blev besvikna men om man har 13 regionföreningar och merparten inte gör någonting så kan man förstå Ifa-s ledning. När besvikelsen lagt sig bestämde vi oss för att:

Vi bildar en egen förening. Undertecknad plus ett antal eldsjälar till från Jönköping med omnejd kände att vi ville verkligen fortsätta. Årsskiftet 2012/2013 upplöstes Ifa Region Småland och VIMPA grundades istället. Hade inte regionföreningarna lagts ner hade vi fortfarande varit en del av Ifa. Jag fortsatte som ordförande, våren 2014 lämnade jag emellertid posten som ordförande och blev styrelseledamot och  talesperson istället. Orsaken var en kombination av hög arbetsbelastning som inkluderade åtagande vid sidan om samt en något  något bräcklig hälsa. Denna blogg var ett av dessa sidoprojekt. Jag behövde trappa ner med andra ord. Mikael Andersson, tidigare styrelseledamot tog över ordförandeposten.

Vad gäller VIMPA-s framtid så är tanken att föreningen ska ha tre huvudområden:

·  Ordna aktiviteter åt medlemmarna

·  Vara en aktiv röst när personlig assistans och LSS debatteras och nya utredningar "sjösätts" av svenska staten.

·  Delta i olika assistansutbildningar hos assistansanordnare för att ge ett brukarperspektiv samt hålla föreläsningar om personlig assistans.

Vi håller som sagt till i Jönköpings län, man kan emellertid bli medlem var man än bor i landet. Medlemsavgiften är för närvarande 100 kr/år. Medlemsavgift betalas in BG 182-9084 Några medlemmar har frågat om vi tänker starta lokala föreningar. Det är inte aktuellt än i alla fall. Vi har fortsatt att samarbeta med assistanskooperativen och även HSO Jönköpings län. Vi har tillsammans anordnat både demonstration mot Jonas Reinholdssons besök för ett år sedan och en stor manifestation för LSS. Vi stödjer också STIL-s projekt Medborgargolv. Jag kommer att åka till Almedalen i sommar.


Några kompisar har frågat mig om jag kan tänka mig att bli ordförande igen nån gång i "framtiden". Svaret är att jag trivs mycket bra med min nuvarande roll i styrelsen och det känns skönt att ha varvat ner en del. Skulle frågan att ta över ordförandeposten igen i VIMPA eller annan förening bli aktuell någon gång är det något jag får tänka igenom mycket noga innan jag säger ja. Min neurologläkare har sagt att det är viktigt att jag inte överanstränger mig och jag vet nu att är man ordförande kan det periodvis bli väldigt mycket jobb.



VIMPA-s hemsida www.vimpa.se