tisdag 31 mars 2015

Allas lika värde innebär förpliktelser från samhället

Allas lika värde är inskrivet i FN-s konvention om de mänskliga rättigheterna för alla människor på jorden. Det är också en grundbult i varje demokratisk stat - alla människor har samma värde. Sverige torde tillhöra de stater i världen som talar mest om mänskliga rättigheter , likväl finns det mängder med exempel på att vi bryter mot dem. Det drabbar oss med  funktionsvariationer men även många andra grupper som behöver stöd från samhället.

Här ska jag inte i första hand fokusera på de ekonomiska aspekter som ofta sätter käppar i hjulet för att rättigheterna förverkligas för alla i vårt land utan att  om man verkligen menar allvar med allas lika värde kräver det en del helhjärtade  åtagande från samhället.

Det finns många lagar i vårt samhälle som utan tvekan talar om allas lika värde - från regeringsformen till LSS mm - LSS var den kom en unik lag som sa att även personer med stora funktionsnedsättningar har rätt att leva som andra. Det är fantastiskt fina ord och LSS införande innebar att samhället verkligen ville satsa på att förverkliga MR även för vår grupp.

Sedan  2008-2009 har det emellertid skett mycket som gör att utvecklingen för vår grupp går åt fel håll igen. Det handlar inte bara om urholkningen av rätten till personlig assistans - försämringarna drabbar även de andra 9 LSS insatserna och praktiskt taget all annan verksamhet som på något sätt handlar om offentligt stöd från samhället till funktionsnedsatta. Exemplen kan göras många, som exempel tar jag tillgänglighetsdebatten och LSS.

Rätten till ett tillgängligt samhälle för alla är inskriven i regeringens officiella mål och FN-konventionen om MR för personer med funktionsnedsättningar. Likväl har det varit förtvivlat svårt från samhällets sida att verkligen förverkliga ambitionen om ett tillgängligt samhälle. Handikapprörelsen fick slåss med näbbar och klor för att få igenom i lagstiftningen att tillgänglighet är en form av diskriminering och då finns det ändå stora undantag. I den här frågan har flera politiker på hög nivå visat upp attityder som gör att man verkligen kan ifrågasätta deras syn på allas lika värde. Ett mycket trist exempel är KD politikern Penilla Gunther som sagt följande:

"Man ska inte gå till överdrift, och ibland får man helt enkelt välja annan tandläkare eller mataffär. Själv har jag pälsallergi och kan inte gå vart jag vill"

Uttalande som detta tycker jag i bästa fall visar total oförståelse om vad frågan handlar om.
Ingen säger det rakt ut så klart. Tvärtom säger ju våra politiker att det är behoven som ska styra rätten till hjälp, vi har inte satt något kostnadstak för rätten  till hjälp.  I praktiken är det ändå det man gör när man gång på gång drar igång utredningar med det uttalade målet att dämpa kostnadsutvecklingen för personlig assistans, när kommunerna vänder och bänder på LSS för att hitta kryphål,  när man ifrågasätter om det är ekonomiskt försvarbart att skärpa tillgänglighetslagen. Man vill helt enkelt sätta ett inofficiellt tak på hur mycket samhället eller företagen ska betala för vår rätt till full delaktighet i samhället.

Utöver det har man alla arga debattörer som talar om framförallt personlig assistans som en "kostnadsexplosion som måste hejdas", vi har företrädare för näringslivet som hotar med en ekonomisk katastrof" för småföretagare om undantagen i tillgänglighetslagen tas bort etcetera. Rättigheterna i svensk lagstiftning och internationella konventioner förbigås med tystnad.
Slutsatsen av detta blir att på papperet anser staten att de mänskliga rättigheterna även gäller oss, i praktiken är det emellertid långt ifrån en självklarhet. Och ute i samhället finns definitivt strukturer som trycker tillbaka inte bara vi med funktionsnedsättningar utan alla som behöver hjälp/stöd från samhället eller som på något sätt avviker från majoritetsbefolkningen. Man behöver inte leta särskilt länge på internet om man vill innan man stöter på åsikter som de här:

*"Vad gnäller ni handikappade på egentligen, var glada att ni får leva".

* Alla som lever på bidrag är parasiter".

Personer   med så  unken människosyn kommer förmodligen (tyvärr) alltid att finnas men för alla demokratiska krafter från vänster till höger som menar allvar med vad man säger borde tillsammans proklamera följande:

Det är en självklarhet att det är vår/samhällets skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att ambitionerna i lagtexterna och de konventioner Sverige undertecknat om mänskliga rättigheter efterlevs, det har högsta prioritet. Alla har en självklar rättighet att vara en del av samhällsgemenskapen och ingen person i vårt land som behöver stöd och hjälp ska känna sig som eller bli utpekad att vara en kostnadsbörda för samhället.



* Harald Strand, FUB-s ordförande i Stockholms län har skrivit en artikel om samma ämne i Dagens Omsorg, se länk:





fredag 13 mars 2015

Det råder brist på politiker på hög nivå som tar LSS och övrig funktionshinderpolitik på riktigt allvar.

Det är mycket prat idag om att LSS ska vi värna, ett tillgängligt samhälle är en självklarhet etcetera, i praktiken vet vi hur det ser ut. Tittar vi tillbaka finns det emellertid  exempel på politiker på regeringsnivå som verkligen intresserat sig för våra frågor. Hur mycket Bengt Westerberg betytt för att LSS blev verklighet vet vi alla.

 Före "Bengan" fanns det emellertid en annan Bengt - Bengt Lindqvist (född 1936) som var vice socialminister på 1980-talet och ansvarade för handikappolitiken.


Socialdemokraternas Bengt är för flertalet inte lika känd som Folkpartiets dito men han har också betytt mycket för att LSS blev verklighet. Under 1980-talet kom han, liksom Bengt Westerberg i kontakt med STIL och deras Independent Living ideologi. Han tog definitivt frågan på allvar och tillsatte 1989 den stora Handikapputredningen som i sina slutsatser föreslog rätten till personlig assistans. Socialdemokraterna hade inte visat något större engagemang tidigare. Emellertid har Bengt Lindqvist själv en stor funktionsvariation - han är blind och var/är således "en av oss".

Förutom sina insatser som politiker har Bengt Lindqvist varit mycket aktiv i den svenska handikapprörelsen och bland annat varit ordförande i Synskadades  riksförbund.
Senare jobbade Bengt Lindkvist för FN i frågor som rör rättigheter för vi med funktionsvariationer. 2013 blev han, tillsammans med Bengt Westerberg utsedda till hedersmedlemmar i DHR. Det var de väl värda tycker jag. Angående "statusen" för den svenska handikapprörelsen har Bengt Lindqvist  sagt följande:

Vi ska vara politiska men politiskt obundna. Rörelsen verkar ha stannat upp och sneglar på partierna för att inte stöta sig. Vi måste hela tiden ligga i frontlinjen och inte bara bevara det vi uppnått!



Efter Bengt Westerberg har det emellertid varit mycket skralt med regeringsmedlemmar som tagit våra frågor på allvar - ja, jag påstår att det inte funnits en enda medlem i regeringen efter "Bengans" tid som brunnit för frågorna. Epoken Maria Larson drar jag ett streck över och Åsa Regnér har en hel del att bevisa.

Är lösningen på problemet att införa en ministerpost som ägnar sig åt enbart funkisfrågor? Själv säger jag så här:

Jag är inte motståndare till idén - de finns långt över en miljon personer i Sverige med någon form av funktionsvariation, vi är en stor grupp i samhället. Det känns dock inte givet att det i praktiken skulle bli en förbättring. Om vi nu får en minister som basar över ett helt departement och inte vara underställd socialministern vad har vi egentligen vunnit om ansvarig minister är lika oengagerad som Maria Larsson mfl? Det är bristen på intresse för frågan som är det största problemet tycker jag.

När det funnits politiker i regeringen som tagit frågorna på allvar har det ju faktiskt hänt en hel del. Kanske är det bättre att våra frågor klart och tydligt förs in under socialministerns -( ingen "sidominister som idag")  ansvar men det är bara egna funderingar. Det allra bästa hade givetvis varit om vi får en socialminister som, liksom Bengt Lindqvist själv har en omfattande funktionsvariation.



Det är regering och riksdag som har makten att rätta till missförhållandena, vår roll är att trycka på dem

tisdag 10 mars 2015

Det är viktigt att ha en dialog med facket om assistenternas arbetsvillkor

Kommunals ordförande Annelie Nordström har skrivit ett nytt blogginlägg där anställningsvillkoren för personliga assistenter kritiseras. Den här gången bemöter hon ett svar från DHR-s ordförande Rasmus DHR svar kan ni läsa här:

Kommunals svar till DHR

Den här gången skriver A. Nordström att det finns mycket bra arbetsgivare och många assistenter som trivs med jobbet och det är positivt. Det finns ändå anledning att ifrågasätta vissa saker. Bland annat hävdar A. Nordström att de personliga assistenterna inte omfattas av LAS - Lagen om anställningsskydd. Vi anser att hon i detta fall slirar på sanningen.

Det är sant att ett avtal kan avslutas om betydande samarbetssvårigheter uppstår och därför kan inte assistansens kvalitet säkras. Så här står det i avtalet mellan KFO och Kommunal:

Mom 5.2 Anställningens upphörande

Om brukaren och arbetstagaren inte kan samarbeta eller om arbetsgivaren inte kan garantera assistansens kvalitet och/eller säkerhet upphör anställningen, utan underrättelse, två veckor efter det att arbetsgivaren gett arbetstagaren skriftligt besked (kopia av beskedet till arbetstagarens fackförbund) om att anställningen
skall upphöra alternativt två veckor efter det att arbetstagaren meddelat arbetsgivaren att han/hon vill sluta på grund av att samarbetet inte fungerar.

Detta är således en avtalskonstruktion som Kommunal godkänt i gällande avtal.I det fall där man får nerdragen assistans och anställda måste sägas upp gäller.

Man har inte rätt att avskeda en assistent hur som helst om denne har synpunkter på t.ex. arbetsmiljön eller lönesättningen. Ingenting sägs heller om att Kommunal faktiskt godkänt de regler som är bestämda i Kollektivavtalen.

Det är också uppenbart att facket och brukarrörelsen står ganska långt ifrån varandra när det gäller synen på hur stort  missnöjet bland assistenterna är med anställningstrygghet och arbetsmiljö. Kommunal menar att man efter många samtal med personliga assistenter "står på stadig grund" när man hävdar att missnöjet är omfattande. VIMPA -s uppfattning är att de allra flesta assistenterna är nöjda. Däremot är det allvarligt om det finns en stor skillnad i synen mellan brukare och assistenter hur assistenterna ser på sin arbetssituation.

Varken facket eller  brukarrörelsen tjänar på att starta en konflikt med varandra. Det är en självklarhet att alla assistenter ska ha en bra arbetsmiljö och det missnöje som finns ska vi inte ignorera, det ligger i högsta grad i allas intresse att vi har nöjda assistenter. Vid anställningsintervjuer har assistenterna all rätt att bli informerad om vilka tider på dygnet man kommer att arbeta etcetera. Alla vi i brukarrörelsen måste också vara medvetna om att det finns regler i arbetsmiljö och arbetstidslagen samt kollektivavtalen och som faktiskt i vissa fall kan inskränka självbestämmandet.

 Samtidigt måste Kommunal också vara medvetna om att vi brukare också befinner oss i en ej avundsvärd sits. Ingen av oss har assistans för skojs skull. Att aldrig vara helt ensam i egna hemmet, att behöva hjälp med allt från att ta på sig kläder till att ta fram kontokortet eller öppna posten upplever många som mycket jobbigt.  Inom de regler som anges i arbetstidslagen och Kollektivavtal har arbetsledaren stor frihet att bestämma schemat. Arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets regler ger inte heller assistenterna rätt att begära vad som helst i brukarens hem.


För att komma framåt krävs därför en dialog mellan berörda parter. VIMPA anser att detta är en mycket angelägen fråga att belysa och därför har vi börjat diskutera möjligheten att ordna en konferens på detta tema till hösten.

VIMPA - s debattartikel i Jönköpingsposten kan i läsa här::





Thomas Juneborg

Talesperson VIMPA

måndag 9 mars 2015

Några exempel från vardagslivet vad assistansen betyder för mig

LSS lagen är tydlig. Personlig assistans handlar inte bara om att få hjälp med det grundläggande. Det handlar om att få hjälp/stöd så man kan leva ett liv som andra med samma rättigheter och skyldigheter. En av de sakerna som andra tar för givet är att spontant kunna gå ut på stan för att träffa kompisar, gå och titta på en fotbollsmatch, kunna göra en utflykt etcetera beroende på vad man har för intressen.

Ett av mina fritidsintressen är att titta på film. Förutom att titta på film hemma i soffan blir det alltid ett antal biobesök under ett år. Det fina med den personliga assistansen är att jag inte behöver planera veckor i förväg om jag vill gå på bio. Känner jag att det är en film jag gärna vill se så går jag dit med den assistent som jobbar den aktuella dagen. Enda "förberedelsen" är att boka biljetter men det gör de flesta ändå innan man går på bio.

Att kunna göra något spontant ute på stan och är en av många anledningar till att Gunnar Wetterbergs "goda institutioner" aldrig kan ersätta den personliga assistansen. I hans värld hade det krävts lång planering innan det blev något biobesök, om det ens blivit av överhuvudtaget...

Ett annat stort intresse för mig är sport - i synnerhet fotboll. Och som fotbollsälskare det hade varit omöjligt att spontant kunna besöka O´learys i stan utan den personliga assistansen. Precis som med biobesöken hade det om Gunnar Wetterbergs "vision" förverkligas kanske inte blivit något besök hos O´learys alls.

Den svenska sommaren må vara oberäknelig vad gäller väder men en fin svensk sommardag med sol och ca 25 grader eller fina svenska somrar i största allmänhet är fantastiskt sköna. Då gillar jag att göra utflykter, både kortare som t.ex. ett besök på Tabergstoppen, knappt 2 mil från Jönköping eller betydligt längre heldagsutflykter. I båda fallen kan jag göra det när jag själv känner för det, inte anpassa sig till något schema på något gruppboende.

Med dessa exempel vill jag visa hur oerhört bred frågan om den personliga assistansen är. Det handlar  om  både de "stora sakerna" som att kunna bo själv, bilda familj, jobba etcetera men också de "små" men ack så viktiga sakerna i vardagen som förgyller tillvaron och ger livet ett innehåll. Att kunna göra saker som de jag nyss räknat upp tar alla för givet. För mig och andra med stora funktionsnedsättningar är den personliga assistansen absolut nödvändig för att jag överhuvudtaget ska kunna lämna hemmet när jag själv vill göra det, inte enligt ett strikt schema i en "god institution".


fredag 6 mars 2015

Mail till Åsa Regnér

Jag är en av nästan 20 000 personer som är beviljade personlig assistans. Assistansreformen har betytt oerhört mycket för oss - ja den är faktiskt direkt avgörande för att vi ska kunna leva ett liv som fullvärdiga medborgare, kunna göra allt det som andra tar för givet. Rätten att kunna leva som andra står inskriven i LSS, regeringens officiella politiska mål  och FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerade 2009.

Sedan en prejudicerande dom i regeringsrätten 2009 pågår tyvärr en utveckling där assistansreformens intentioner har urholkats. Allt fler förlorar sin assistans och det blir också allt svårare att bli beviljad den. Alla, inklusive vi som lyckas nå den magiska 20-timmarsgränsen/vecka i s.k. grundläggande behov måste  genomgå kontroller från Försäkringskassan som är djupt integritetskränkande. Jag vågar med så gott som 100 % säkerhet säga att om det varit en annan grupp än personer med omfattande funktionsnedsättningar som fått gå igenom de kontrollerna för att få stöd/hjälp hade det blivit ett ramaskri i samhällsdebatten där alla varit eniga om att staten har inte rätt att göra sådana intrång i privatlivet.

Måndagen 15-03-02 hade SVT-s Aktuellt ett stort reportage om detta mycket allvarliga problem. Du som är ansvarig minister för LSS och övriga frågor relaterade till funktionshinderpolitiken var du tillfrågad av Aktuellt att delta i studiodiskussion. Men du avböjde - med hänvisning till "tidsbrist" -  du tog dig inte ens tid till att bli intervjuad av Aktuellt. Jag och alla jag känner inom handikapprörelsen tycker att det var ett synnerligen nonchalant uppträdande. Inte bara för att du tackade nej p g a "tidsbrist" utan för att det visar att du uppenbart inte  har  seriöst intresse för en  fråga som är så viktig.

Handikapprörelsen inser att vi måste samarbeta med politikerna - det är ni som har makten att rätta till de missförhållanden som drabbat tusentals personer. Då kräver jag faktiskt att vi inte blir behandlade som luft av Sveriges regering när ett av landets tyngsta nyhetsprogram tar upp en så viktig fråga.


Thomas Juneborg


Beviljad personlig assistans sedan 1994




* Måste också kommentera utvisningen av 20 åriga Fruszina Wilhem. Fruszina har en utvecklingsstörning, är föräldralös och har i flera år bott hos sin moster i Malmö. Svenska myndigheter ansåg emellertid inte hon har giltiga skäl att få permanent uppehållstillstånd och har därför utvisats till Ungern. Detta är ett land som styrs av en högernationalistisk regering som ifrågasätter demokratin och där olika minoriteter inte är högprioriterade för att uttrycka det milt. 

Jag tycker detta är en ren skam för Sverige som har så hög svansföring när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter!



 Fruzsina i

onsdag 4 mars 2015

Reportaget i Aktuellt visar hur skrämmande stor rättsosäkerheten är

Först av allt:

Riktigt uselt av Åsa Regnér att inte delta i gårdagens Aktuellt. Som ansvarig minister för våra frågor är det verkligen inte OK att hon inte ens anser sig ha tid för en intervju. Susanne Berg från STIL var emellertid briljant!


Stefan Rolanders fall är inte unikt på något sätt, det finns förmodligen tusentals liknande fall runt om i landet. Det följer också ett vanligt mönster. En person som har mycket stora hjälpbehov och har haft personlig assistans under lång tid, i Stefans fall dygnet runt i 20 år men som vid en omprövning helt plötsligt anses ha ett mycket mindre hjälpbehov trots  att funktionsnedsättningen är livslång. När reportaget visas i Aktuellt ger däremot Stefans fall ett exempel för  den breda allmänheten på hur absurda konsekvenserna blir av Försäkringskassans hårdare tillämpningar. Det visar också på hur stor rättsosäkerheten är. Vem som vid omprövningar får behålla assistansen eller blir beviljad den vid nyansökningar har mer och mer blivit ett lotteri och det är fullständigt oacceptabelt!


Stefan är "lyckligt lottad" eftersom hans föräldrar betalar assistenternas lön genom ett banklån, närmare 100 000 kr/månad men om ett halvår, max ett år kommer vi vara bankrutt konstaterar Rolands pappa. I min värld ska emellertid ingen behöva låna pengar för att kunna leva ett liv som andra. Är detta framtiden så har vi inget välfärdssamhälle längre.

 LSS är på papparet en fantastisk lag men mycket märkliga tolkningar av domstolarna och påföljande tillämpningar av Försäkringskassan och Kommunerna urholkar intentionen mer och mer. Vi har ett på papperet mycket stark rättighetslagstiftning uppbackad av bland annat en ratificerad FN Konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, likväl är det uppenbart att rätten till hjälp vilar på mycket bräcklig grund. Hur har det kunnat bli så?

Till att börja med menar jag att vi har en allmän trend i samhället där staten sparar på alla former av skattefinansierad välfärd och då är det tyvärr "naturligt" att även assistansen och övriga LSS insatser drabbas. Utöver detta är emellertid den statliga och kommunala förvaltningen uppbyggd på ett sätt som gör att domstolar och myndigheter får mycket stor makt när det gäller hur lagarna ska tolkas och tillämpas. Idag kan man, trots alla fina paragrafer i LSS förlora assistansen eller annan stödåtgärd enbart med hänvisning till "ändrad rättspraxis".

Det är inte bättre på Kommunal nivå där kommunerna vänder och bänder på LSS paragrafer för att hitta luckor i lagstiftningen, allt för att spara pengar - även här har man fått "hjälp" från märkliga domstolsbeslut.. Försämringarna där drabbar även de andra LSS insatserna vilket  bland annat drabbar FUB-s medlemmar hårt som i många fall är beviljade andra LSS insatser än personlig assistans.
Vad ska man då göra för att vända den här nedåtgående spiralen? För alla berörda inom stat och kommuner måste det bli en total och självklar enighet om att rätten att ge oss möjligheten att leva ett liv som andra måste få kosta en del och det måste omsättas i praktisk handling inte bara prat


När det gäller att återupprätta LSS intentioner pratar man ofta om att ändra LSS § 9a som handlar om de grundläggande behoven. Jag ser det som ett steg på vägen men ingen långsiktig lösning för framtiden. Så länge domstolarna och myndigheterna har så mycket makt över tillämpningen finns det en stor risk att det kommer nya domar som ändrar spelreglerna och så är vi tillbaka på ruta ett...
Alltså måste det skapas ett vattentätt system där personer som mig själv och alla  andra med livslånga funktionsvariationer kan vara helt säkra på att vi får den hjälp vi behöver vilket betyder att 65 årsgränsen för att kunna bli beviljad personlig assistans tas bort. De som förlorat sin assistans måste kunna söka om efter de nya kriterierna.

 Det är här STIL-s vision om Medborgargolvet kommer in där staten ska stå som garant för att alla får den hjälp man behöver för att leva ett liv som andra. När det gäller att göra "Handikappkonventionen" till svensk lag ser jag ingen motsättning mellan det och Medborgargolvet. De går hand i hand.


måndag 2 mars 2015

Breddning av tillgänglighetslagen är på väg men näringslivet protesterar

Sedan årsskiftet anses bristande tillgänglighet enligt lag vara en form av diskriminering.  Vi känner också till de stora undantagen där affärer med under 10 anställda inte omfattas av lagen. Nu meddelar emellertid regeringen att man så fort som möjligt ( = senast årsskiftet 2015/16) kommer att bredda lagstiftningen.

I fredags hade Sveriges Radio ett intressant reportage om problemen med bristande tillgänglighet i samhället för rullstolsburna. Ett intressant grepp var att reportern Emelie Rosén själv fick pröva på att ta sig fram med rullstol utomhus som snabbt konstaterade att det gick inget vidare... Förutom att det var svårt att ta sig fram rent fysiskt märkte man att det var ofta var problem med att nå upp till bankautomater, köpa bussbiljetter mm.

Vi fick bland annat stifta bekantskap med Mikael Landin från Göteborg som berättade hur vanligt det är att han inte kommer in i affärer mm p g a brist på ramper och dörröppnare. Vi fick också höra om näringsidkare som inte ser några problem för deras del den nya lagen. Andra tongångar var det emellertid från företrädare till svenskt näringsliv som ser en breddning av lagen som "en ekonomisk katastrof" för små näringsidkare. Ja, man ifrågasatte även om bristande tillgänglighet överhuvudtaget ska klassas som diskriminering. Varför detta motstånd från näringslivet? Som alltid handlar det givetvis om pengar kombinerat med en total okunskap om hur det är att leva som rullstolsburen.  Mikael å andra sidan ger inte mycket för näringslivets argument att det är för dyrt eller att dålig tillgänglighet ens är diskriminering:


De borde få komma ut själva och se hur verkligheten  ser ut. Vad för dyrt egentligen? Ska vi ha ett samhälle där inte alla är inkluderade frågar sig Mikael?


Erik Ullenhag som var ansvarig minister när lagen klubbades igenom i riksdagen fick frågan varför undantagen överhuvudtaget finns? Svaret blev ungefär så här:

"Det viktigaste var att ge en signal från samhället at bristande tillgänglighet inte är OK".

På det stora hela ett bra reportage tycker jag, gillar särskilt den delen där reportern själv satte sig i rullstolen.... Det hade emellertid varit ännu bättre om man även tagit upp den tillgänglighet som inte handlar om den rent fysiska tillgängligheten som att blinda, döva och andra grupper med funktionsvariationer ska ha tillgång till information mm, allra helst i ett eget reportage.

Sen finns det en aspekt till i tillgänglighetsfrågan som förtjänar ett eget blogginlägg  - av alla de anmälningar som DO kommer att få med  stöd av den nya lagstiftningen - hur många fall kommer man verkligen att ta upp? Det ger nämligen in bra indikation på hur högt ansvarig myndighet prioriterar frågan.




Hur viktig är tillgängligheten för egen del? Jag brukar formulera det så här:

 Utan personlig assistans kan jag inte lämna hemmet men kan jag inte ta mig fram med min permobil p g a bristfällig tillgänglighet så kan jag inte utnyttja den personliga assistansen fullt ut. Det blir en begränsning i mitt dagliga liv.