måndag 31 augusti 2015

Intressant STIL möte om intressepolitik

I fredags deltog jag i ett mycket intressant möte om intressepolitik som STIL anordnade i Jönköping. Vi pratade om en rad olika saker som direkt och indirekt berörde  LSS, självbestämmande och vår rätt att kunna leva som andra.

Susanne Berg berättade om grunderna i Independent living ideologin. T.ex. vikten av självrepresentation, att man ska vara stolt över den man är. Personlig assistans är därför en grundbult i hela Independent living ideologin. Susanne talade också om hur högt man värdesätter "underifrån perspektivet". D v s att det är vi själva (inte politiker) som själva ska presentera lösningar på problem vi ser som hindrar självbestämmandet och full delaktighet i samhället och sedan jobba stenhårt för en idé vi tror på.


LSS insatsen personlig assistans är ett kontantstöd - Försäkringskassan eller kommun "betalar ut pengar" till brukaren som sedan själv väljer vilken anordnare av assistansen man vill ha - kommunen, privat företag, Kooperativ eller egen arbetsgivare. Här pratade vi om möjligheten att införa kontantstöd inom andra stöd och hjälp insatser från samhället för att öka självbestämmandet. Skulle t.ex. kunna vara att man inom ramen för LSS själv väljer om man vill ha personlig assistans, välja ett gruppboende eller sy ihop egna lösningar. 

Susanne berättade också att Adolf Ratzka som grundade STIL bland annat har föreslagit att införa ett kontantstöd vid inköp av hjälpmedel. Vi skulle då själva kunna vända oss direkt till tillverkaren för att köpa t.ex. en rullstol istället för att få godkännande från arbetsterapeuten . Hur det ska utformas i praktiken har man dock ingen lösning på än.

Medborgargolvprojektet kom givetvis upp där vi pratade om olika vägar att komma framåt. Ett stort hinder som måste övervinnas är att hur ska vi säkerställa att lagtexter med höga ambitioner inte (som idag) urholkas via domstolsbeslut? Rätten för alla att kunna ha en anständig inkomst utan att stat eller kommun granskar våra i många fall mycket blygsamma ekonomiska resurser(medborgarlön) tog vi också upp.

Jag frågade Susanne hur STIL ser på CRPD (FN-s "handikappkonvention")? Svaret blev att STIL anser det absolut nödvändigt att konventionen skrivs in i svensk lag, det räcker inte med att befintliga lagar "harmoniseras" med konventionens artiklar. Däremot tror man på STIL att det blir ett hästjobb att verkligen driva igenom att konventionen blir svensk lag.

Jag fick fråga om vad jag skulle vilja syssla med i Medborgargolvprojektet? jag gillar ju att synas, höras, debattera och skriva så kan jag mycket väl tänka mig att bli någon form av frontfigur ihop med Jonas Franksson. En av mina vänner i Jönköping har sagt att jag skulle passa utmärkt som ledare för ett aktivistnätverk i Småland. Vi får se vad vi kommer överrens om vid mötet i Stockholm i september. Om STIL anordnar ett seminarium i t.ex. Almedalen i ämnet kan jag mycket väl tänka mig att delta i en debattpanel där.

När det gäller domen från HFD i somras som "slår fast" att det femte grundläggande behovet (ingående kunskap om brukaren) bara avser personer med psykiska funktionsvariationer  var vi rörande eniga om att domen riskerar att få mycket allvarliga följder. Det handlar ju om att om nu FK tolkar den prejudicerande domen strikt kommer ett stort antal människor som är beviljad assistans troligen att förlora PA med högst osäkra konsekvenser för de berörda. Vi menar också att HFD överstiger sitt mandat när man i domen avgör att personen får vård, inte assistans.


Sammantaget en mycket givande diskussion. Ser verkligen fram emot att åka till Stockholm i slutet av september. 

torsdag 27 augusti 2015

Kampen för personlig assistans och LSS går hand i hand med tillgänglighet, "Handikappkonventionen" och mycket annat

Personlig assistans och LSS  handlar om den självklara rätten att personer med stora funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra med självbestämmande över våra liv - något som borde vara en självklarhet i varje demokratiskt samhälle. Det handlar om rätten att ha kontroll över sitt vardagsliv och allt som följer med det.


 Tyvärr urholkas lagen alltmer och det gäller samtliga insatser inom LSS. Jag har en ska vi kalla det mycket "bred syn" på vad som inkluderas i begreppet personlig assistans och hur vi kan använda lagen för att förbättra livsvillkoren för alla som berörs av LSS - lagen . Kampen för att återupprätta och säkra lagens intentioner  anser jag därför går hand i hand med en  rad andra viktiga frågor för funktionshinderrörelsen, bland annat: 

·       Tillgänglighet. En mycket viktig fråga som givetvis inte bara berör oss med personlig assistans utan alla med någon form av funktionsvariation fysisk som psykisk ,totalt över en miljon personer i Sverige. Tillgänglighet handlar också om så mycket mer än den rent fysiska tillgängligheten. När det gäller just assistansen för en rullstolsburen person som mig själv belyser jag betydelsen av ett tillgängligt samhälle med ett exempel:

Man vill lyssna på en intressant föreläsning. Utan assistansen kommer hen inte utanför hemmet men föreläsningen kan man inte se för att det saknas hiss. Assistansen kan därmed inte utnyttjas fullt ut = inskränkning till möjligheten till full delaktighet i samhällslivet.

·  FN-s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar (CRPD) är rätten till personlig assistans inskriven i artikel 19. Här listas en lång rad andra rättigheter som bland annat full tillgänglighet, rätten till medborgarskap utan inskränkningar, rätten till integritet, utbildning på likvärdiga villkor, rätten att bilda familj och mycket annat. Att göra konventionen till svensk lag är därför en mycket viktig delåtgärd för att återupprätta och säkra LSS intentioner. 

·       Hälsa/välfärd. MFD (Myndigheten för delaktighet) s rapport i höstas visade att hälsotillståndet för personer med funktionsnedsättningar är oerhört mycket sämre än riksgenomsnittet. Det behövs givetvis en rad åtgärder för att vända utvecklingen. Att värna LSS är en av dessa. Det finns rapporter som visar att hälsonivån förbättrats markant för personer med personlig assistans. Utan tillgång till undersökningar för övriga LSS insatser utgår jag från att det finns samma koppling.  Nu mister många personer  istället assistansen vilket orsakar lidande helt i onödan.

·  Jobb/sysselsättning. Arbetslösheten hos personer med funktionsvariationer är långt över riksgenomsnittet och det gäller i högsta grad oss  som omfattas av LSS. Även här behövs givetvis en lång rad åtgärder för att förbättra läget. Assistansen är en av dessa, Den har möjliggjort att många personer kunnat jobba istället för att leva på en usel pension. 

Hos alla de som förlorat sin assistans (helt eller delvis) har det inneburit att många tvingats lämna arbetslivet. Varför? För att kunna arbeta är assistansen absolut nödvändig . Utbyggd assistans är därför en av många åtgärder för att minska arbetslösheten bland personer med funktionsvariationer vilket ger stora vinster både för den enskilde och samhället.

·       Minska fördomar. Fördomar och nedsättande attityder mot funkisar är utbredd och ökar tyvärr. Det kallas funkofobi. För att minska fördomarna menar jag det är absolut nödvändigt att vi ska kunna komma ut i samhället så att vi blir "en normal och synlig" del av samhällslivet. Och då behövs både ett tillgängligt samhälle och assistans för oss med stora funktionsvariationer.

·  LSS är en mycket bättre lag än SoL (Socialtjänstlagen) därför att ambitionsnivån i LSS är mycket högre. Att värna och återupprätta LSS intentioner innebär därmed också att alla som förlorat sin personliga assistans eller annan LSS insat för att istället få hjälp via SoL återigen beviljas hjälp enligt LSS.


Min "poäng" är att säkra lagens intentioner och använda LSS potential att förbättra våra livsvillkor innebär att allt det jag räknat upp måste "kopplas ihop" med vår gemensamma kamp för att återupprätta LSS intentioner.

måndag 24 augusti 2015

Liksom kommunerna bryter Försäkringskassan mot viktiga juridiska principer

"Försäkringskassan har inte rätt att dra tillbaka gynnande beslut som inte är tidsbegränsade”



Erik Ward - jurist specialiserad på socialförsäkringsfrågor


Gynnande besluts negativa rättskraft är ett viktigt juridiskt begrepp som innebär att beslut om en beviljad förmån inte kan ändras till mottagarens nackdel såvida  det inte hänt något markant som ändrar behovet och stöd eller hjälp. För drygt ett år sedan visade juristen Therese Bäckman i en avhandling att kommunerna medvetet försöker kringgå principen i LSS beslut genom att ge tidsbegränsade beslut varpå en ny ansökan börjar om från "ruta ett" efter då gällande rättspraxis.

I en intervju med Assistanskoll berättade Erik Ward som tidigare jobbat på Försäkringskassan enligt hans mening gör samma sak när personer förlorar sin statliga assistansersättning trots att hjälpbehoven inte ändrats. Förutom den allmänna rättsprincipen om gynnande besluts negativa rättskraft och socialförsäkringsbalkens egna paragrafer att denna princip gäller menar Erik Ward att FK bryter mot skrivelser från regeringsrättens årsbok 2010 där det står följande:

"Ett beslut om personlig assistans är ett gynnande förvaltningsbeslut och kan, enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer, inte ändras till den enskildes nackdel.”


Trots detta och trots att t.ex Thomas Hammarberg bestämt hävdar att FK bryter mot fundamentala bestämmelser i FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar så har vi en situation idag där mängder med personer förlorat sin hjälp utan att hjälpbehovet inte ändrats överhuvudtaget, det är verkligen riktigt upprörande!

Erik Ward är också mycket kritisk till den nya domen från Högsta Förvaltningsdomstolen där det femte grundläggande behovet (ingående kunskap om brukaren) bara anses omfatta personer med psykiska funktionsnedsättningar. Han tror risken är stor för att många kommer att förlora assistansersättningen p g a denna och tyvärr är det bara och hålla med. Vidare menar han också att minuträknandet är orimligt - hela tidsåtgången vid ett hjälpbehov ska räknas, inte bara vissa delar.

Som pensionär driver Erik Ward idag en juristbyrå som hjälper personer att överklaga avslag från FK. Han vill driva fall upp till Högsta Förvaltningsdomstolen för att testa principen om gynnande besluts oåterkallelighet. 

Intervjun sätter fingret på ett allvarligt systemfel som måste åtgärdas om LSS intentioner ska kunna säkras. Så länge vi har ett system där i praktiken "ändrad rättspraxis" räcker för att få avslag kan vi aldrig få vare sig rättssäkerhet eller en LSS lag där vi kan vara säkra på att den som är i behov av hjälp också får det. Med andra ord måste vi skapa ett system där vi kan vara säkra på att gällande rättsprinciper sätts före "ändrad rättspraxis" när hjälpbehovet ska bedömas.

torsdag 20 augusti 2015

Dags att anställa ny personal för mig och missbruket med parkeringskorten

När detta skrivs håller jag på att söka en ny assistent då en person som jobbat deltid hos mig har slutat. Det är inget konstigt med det - assistenter anställs och slutar. Jag har egentligen inget att klaga över då jag har låg omsättning på personalen. Just detta att anställa nytt folk tycker jag ändå är bland det jobbigaste med att leva med personlig assistans. Det är inte det faktum att jag är beroende av assistansen - så har det alltid varit, det är det livet jag känner till. Det jag tycker är jobbigt är följande:

·       Anställningsintervjuerna. Att ta in okända personer i hemmet och gång på gång upprepa vad jobbet innebär, vad jag har för intressen
o s v.
·       Själva "inkörningsprocessen". För mig tar det lite tid också innan det känns helt OK med en ny person som ska hjälpa till med intima saker som duschning och toalettbesök.

I det här fallet har det blivit olyckligt då jag hade en person som i princip var klar för att ta över deltidstjänsten och som skulle börjat nästa vecka. Han hade jobbat ett tag hos mig tidigare och det funkade jättebra. Så det kändes som en kanonlösning. Men så för ungefär två veckor sedan fick jag ett mail då han meddelade att han drar sig ur. Vill inte gå in på orsakerna närmare men det kom som en "blixt från klar himmel". Så nu är jag tillbaka på ruta ett för att hitta en ny lämplig person. En massa extrajobb som man inte hade väntat. På kort sikt funkar det ändå men på lite längre sikt är arbetsplatsen för närvarande underbemannad. 


Även om anställningsintervjuarna kan vara jobbiga är det ändå en viktig del av intentionerna med LSS att brukaren sköter den biten. Att själv välja vem man vill ha som personlig assistans är en grundbult i hela tanken med självbestämmandet. Därför är det en självklarhet att brukaren sköter anställningsintervjun. Tycker hen det är för jobbigt eller har t.ex. har svårt att kommunicera med "intervjuobjektet" ska man givetvis få det stöd som behövs för att det ska fungera. Att frånta oss rätten att själv välja assistent vore en mycket allvarlig urholkning av assistansreformens intentioner.


Ingen har väl missat SVT-s granskning av fusket med tillstånden för att parkera på platserna avsedda till personer med funktionsnedsättningar. En sorglig röra där P-kort piratkopieras, säljs på svarta marknaden och även s.k. "höjdare i samhället" (jurister, företagsledare, läkare etcetera) flitigt använder dessa utan att ha någon som helst rätt att parkera där.

Är jag förvånad? Tyvärr är svaret nej. Jag har åkt med bil i många länder i Europa och utifrån de erfarenheterna gör jag följande slutsats:

Sverige ligger i absoluta bottenträsket när det gäller respekten för att dessa p-platser verkligen avser personer med funktionsnedsättningar och inga andra.


Det är många gånger man ska parkera på en handikapplats men samtliga platser är upptagna. Kollar assistenten sedan på vilka som har tillstånd i rutan eller inte så är det ofta flera stycken som inte har det. Och om man utan eftertanke parkerar där utan tillstånd alls är det inte konstigt att det uppstått en marknad för förfalskade tillstånd.

Hur ska man då komma tillrätta med detta synnerligen osmakliga problem? Uppenbart är det vanligt att man förfalskar tillstånd utfärdat av andra länder men det borde inte vara så svårt att komma tillrätta med om man samarbetar på EU-nivå. Ökad övervakning av vilka som parkerar där behövs.

Nationellt register? Jag förstår att Handikappförbunden varit motståndare med tanke till integriteten. I det här fallet menar jag vi tyvärr måste bortse från integritetsaspekten för att komma åt problemet. Den bistra sanningen är att överallt finns det oärliga människor som utan minsta samvetskval vill tillskansa sig fördelar, i det här fallet falska P-kort på handikapparkeringar. Och det går i slutändan alltid ut över vi som verkligen behöver stöd från samhället. Och då finns naturligtvis risk för att det blir ännu svårare att få tillstånden än vad det är idag.

SVT meddelade ju att regeringen tänker kalla in företrädare för funktionshinderrörelsen, kommunerna och olika myndigheter. Ett bra initiativ tycker jag. Det gäller att vi själva kommer med konstruktiva förslag hur man ska komma tillrätta med missbruket.

tisdag 18 augusti 2015

I den interna debatten ska vi inte sätta kostnaden for olika LSS insatser mot varandra

Tidigare i somras publicerade Kooperativet JAG (Jämlikhet, Assistans, Gemenskap) en rapport där man visade att personlig assistans är betydligt billigare än insatsen gruppbostad. Skillnaden är ungefär 5000 kr/vecka om antalet beviljade assistanstimmar/vecka är 91 samtidigt som personen som bor i gruppbostad har daglig verksamhet 5 dagar vecka och 7 timmar/dag.





Ärligt talat läste jag först inte rapporten så noga först och såg den som ett inlägg mot alla de krafter som vill avskaffa eller åtminstone göra mycket stora besparingar i assistansreformen. Några dagar senare publicerade emellertid FUB i sin ReclaimLSS blogg en artikel där man starkt ogillade att kostnaden för olika LSS insatser ställdes mot varandra. Nu tror jag inte JAG hade något uppsåt att nedvärdera LSS insatsen gruppbostad. Det finns hur som helst flera anledningar till att vi inte ska sätta kostnaden för de olika insatserna mot varandra såvida det inte handlar om rent försvar mot de krafter som vill vrida klockan tillbaka.


·       Ställer vi kostnaden för olika insatser mot varandra i den interna debatten finns risk för splittringar och det måste vi undvika. Redan de gamla perserna som erövrade ett världsvälde för 2500 år sedan insåg hur man lättast håller erövrade folk i schack utan att de gör gemensam sak mot erövrarna" - söndra och splittra. Några hundra år senare "förfinade" romarna strategin ytterligare och man har haft otaliga efterföljare sedan dess som använt samma taktik.

Vad har då detta att göra med assistansreformen och LSS? Våra samhällen befinner sig väl på en helt annan social nivå än vad antikens statsbildningar gjorde med sina gigantiska slavsamhällen och avgrundsdjupa klassklyftor? Sverige har vidare inte varit i krig sedan 1814.
Det stämmer så klart, skillnaden hur samhällena fungerar idag och antiken är på alla tänkbara sätt gigantisk. Fast den grundläggande principen att makthavare och starka samhällskrafter vill söndra och splittra för att behålla status quo  mot grupper som kämpar mot orättvisor gäller än idag. De samhällskrafter som vill vrida klockan tillbaka ser därför gärna att vi är oense inbördes.


·       LSS - lagen är inte skriven för att bara gälla personlig assistans, där finns 9 insatser till. Vi som är beviljade assistans utgör knappt en fjärdedel av alla som är beviljade hjälp enligt LSS och besparingar och försämringar drabbar även de andra insatserna, därför känner jag  stor sympati även för de som drabbas av försämringarna i de andra insatserna.

 Jag är bland annat via stödmedlemskap i STIL, engagerad i Medborgargolvprojektet och medlemskap i ENIL (European Network of Independent Living) en del av Independent living rörelsen. Där anser vi att assistansen är oöverträffad när det gäller att garantera självbestämmande mm i ordets djupa bemärkelse, ett självbestämmande som alla kan utöva bara man får rätt stöd. Själv kommer jag försvara personlig assistans och dess intentioner mot mörka krafter så länge jag lever.

Samtidigt tycker jag emellertid det är viktigt att vi som är aktiva i IL-rörelsen lyssnar på argumenten från de delar av funktionshinderrörelsen som anser att personlig assistans inte funkar för alla. Man menar att väl fungerande gruppboenden är en mycket viktig LSS insats och att man visst kan ha självbestämmande och goda levnadsvillkor i ett bra gruppboende om man t.ex. har svårt att föra sin egen talan. Det behövs en dialog där.


* Ska vi bli riktigt effektiva för att återupprätta LSS intentioner måste rörelsen enas om ett antal centrala punkter och ställa sig bakom nya visioner som Medborgargolvet och (givetvis) göra "Handikapp-konventionen" till svensk lag. När det gäller assistansen är vi i dagsläget t.ex. inte överens om en så viktig fråga som huvudmannaskapet och det håller inte.


Avslutningsvis:

Alla som berörs av LSS är kanske inte överrens om alla detaljer men det borde egentligen inte vara några problem att enas kring en gemensam strategi för framtiden som alla kan ställa sig bakom för att återupprätta lagens intentioner. Vi kämpar ju alla för samma sak - självbestämmande och goda levnadsvillkor för alla med stora funktionsvariationer enligt LSS intentioner.

fredag 14 augusti 2015

Den amerikanska lagen mot diskriminering ADA (Americans with disabilities act) är nu 25 år gammal

Tidigare i sommar hade det gått exakt 25 år, ett kvarts sekel sedan ADA (Americans with disabilities act), lagen mot diskriminering mot personer med funktionsvariationer trädde i kraft i USA. Det är en lag som betytt väldigt mycket för att öka tillgängligheten och minska diskrimineringen av alla amerikaner med funktionsvariationer. Först vid årsskiftet 2014/2015 blev bristande tillgänglighet juridiskt klassad som diskriminering i Sverige och då har ändå lagstiftningen stora brister som vi alla känner till.

Till skillnad från den svenska lagstiftningen har ADA en helt annan tyngd, där finns inga undantag som att företag med mindre än 10 anställda inte omfattas av lagen. Lagen inkluderar tillgänglighet i en lång rad områden, inte bara den rent fysiska tillgängligheten. Hur ser man då till att lagen efterlevs? Här i Sverige är det Diskrimineringsombudsmannen (DO) som har ansvaret. I "staterna" är däremot ansvaret uppdelat på flera olika myndigheter som övervakar att lagen efterlevs. Dessa har både mycket mer resurser till förfogande än DO och driver också diskrimineringsärenden med en helt annan intensitet (många gånger med positivt resultat) och sprider information till företag mm om vad lagen innebär.

Sammantaget kan man säga att ADA inte bara är en pappersprodukt, man tar den på stort allvar. Ett exempel som kan belysa vad jag menar är från historikern Lars Trägårdh som levt och undervisat många år i USA. Han ser en tydlig skillnad i mellan USA och Sverige hur man ser på tillgänglighetsfrågan. När man ska hålla föreläsningar i Sverige är det långt ifrån någon självklarhet att det finns t.ex. hörselslingor för personer med dålig hörsel, att kursmaterialet är tillgängligt för alla eller att det överhuvudtaget är möjligt för alla att komma in. I USA förväntas detta bara fungera, punkt slut!

En stor skillnad från Sverige är den politiska uppslutningen kring lagen. På hemmaplan tenderar de politiker som engagerar sig i funkisfrågor att politiskt luta åt vänster eller åtminstone ha sociala problem som hjärtefrågor.  Så är det inte i USA, såväl demokrater men även många republikaner stödjer ADA helhjärtat. Hur ska man då förklara att ett tillgängligt samhälle för alla är en självklarhet i ett land där den allmänna välfärden inte alls är lika utvecklad som i Sverige?  Själva har vi ju väldigt hög svansföring när det gäller välfärdspolitik och mänskliga rättigheter  samtidigt som det är mycket svårt att få till ett tillgängligt samhälle - varför är det så? Jag tror  framgångarna i USA beror på följande saker (finns säkert fler):


·       En mycket aktiv funktionshinderrörelse. I USA föddes bland annat Independent living rörelsen på 1960-talet. Redan när Adolf Ratzka kom till Sverige på 1970-talet ansåg han att det var ett helt annat "go" i funkisrörelsen i USA än i Sverige. Man var "bråkigare", mer högljudda och krävde sina rättigheter i mycket större utsträckning än i Sverige. Än idag har Adolf Ratzka i intervjuer sagt att den svenska funkisrörelsen, enligt hans syn är för tam när man ställer krav.

·  Stödet från både vänster och höger i amerikansk politik som nämndes ovan.

·  En anan syn på rättigheter än i Sverige. I USA betraktas rättigheter som absoluta vilket innebär att kostnadsfrågan för att förverkliga ADA-s intentioner hamnar i bakgrunden. Affärerna, skolorna, nationalparkerna, kurslitteratur  etcetera ska bara vara tillgängliga för alla. Att skylla på att "budgeten räcker inte till" accepteras inte.

·  Efter alla krig USA deltagit i finns det ett mycket stort antal personer som har allvarliga och livslånga krigsskador vilket leder till livslånga funktionsvariationer. Soldaterna betraktas ofta som hjältar och förväntas av allmänheten bli behandlade därefter.


Naturligtvis har ADA  inte inneburit en l "perfekt tillvaro" för alla amerikaner med funktionsvariationer. Fortfarande är överrepresentationen i fattigdom, arbetslöshet mm  stor. Jag tycker ändå USA förtjänar beröm för att man varit föregångare när det gäller tillgänglighetslagstiftningen. Hur länge dröjer det innan vår egen lagstiftning blir lika kraftfull?


Läs även följande artikel i ämnet:





onsdag 12 augusti 2015

Ny dom från Högsta förvaltningsdomstolen riskerar att urholka assistansreformen ytterligare

Nu startar nästa "bloggsäsong", har varit riktigt skönt med ett rejält break.

I slutet av juni kom en ny dom från  Högsta Förvaltningsdomstolen som troligen har potential att få förödande konsekvenser för många som är beviljad statlig assistansersättning. Det handlar om en person som bland annat har stora andningsproblem. Försäkringskassan beviljade assistansersättning men då klev det allmänna ombudet in i handlingen som har makt att överklaga FK-s beslut.

Det allmänna ombudet menade att FK gjort fel som beviljade assistansersättning med följande motivering:

Man menade att det femte grundläggande behovet (ingående kunskap om brukaren) enbart avser personer med psykiska funktionsnedsättningar. Ärendet gick ända upp till Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) som gick på ombudets linje  - d v s man ansåg att personen ifråga har inte rätt till statlig assistansersättning!

Anna Barsk Holmbom skrev en utförlig artikel om fallet i Föräldrakraft. Själv skickade jag ett mail till Anna om hur hon ser på domen? Anna svarade ungefär att det är för tidigt att dra några slutsatser inför framtiden men att det utan tvekan finns anledning till stor oro. Själv tror jag att ett mycket stort antal personer löper risk att förlora assistansen och det kommer bli ännu svårare att bli beviljad assistans vid nyansökningar. I farozonen ligger förmodligen framförallt de personer med ej psykiska funktionsnedsättningar som i sina beslut befinner sig strax över 20 timmarsgränsen/vecka i grundläggande behov och de är troligen många. 

Senare hade jag ett samtal med en av mina kontakter funktionshinderrörelsen i Jönköping där vi bland annat diskuterade domen och vi var helt överrens - sannolikheten är stor att domen kommer få mycket allvarliga konsekvenser.

2009 kom den förödande domen från HFD som kraftigt höjde ribban för vad so ska räknas som grundläggande behov med mycket allvarliga konsekvenser för lagens intentioner. Jag tror att vi i brukarrörelsen tog alldeles för lätt på domen 2009 - vi trodde aldrig att den skulle få så stora konsekvenser. Vi får absolut inte göra om det misstaget en gång till.

Vad händer då i framtiden med de personer troligen förlorar assistansen på grund av denna dom? Möjligheten finns naturligtvis att söka assistans hos sin hemkommun men kommunerna är ofta ännu mer restriktiva än FK när det gäller att bevilja personlig assistans - man blir då utlämnad till deras välvilja och det är oacceptabelt när det finns en lag som säger att vi har rätt till självbestämmande och goda levnadsvillkor.


* Jönköpings kommun har blivit tillrättavisad av Förvaltningsrätten. Fallet rör en familj med ett tioårigt barn som skulle på semester till Turkiet. Familjen sökte tillfällig utökning av antalet assistanstimmar men fick avslag. -motiveringen var att det "är inte normalt för tioåringar" att åka på semester utomlands". Ärendet överklagades och familjen fick alltså rätt. Förvaltningsrätten ansåg att  " det måste anses vara helt normalt att man regelbundet gör liknande resor".

Historien lär dock knappast ta slut här - kommunerna har ju en "förkärlek" att överklaga domslut så långt det bara går. Förvaltningsrätten ska i alla fall ha cred för att man använt sunt förnuft och inte gått emot lagens intentioner i det aktuella fallet.