Två föräldrars desperata rop på hjälp

Först: En facebookvän bad mig göra en nodgrannare översättning av CRPD, artikel 19 b. Den kommer här. Min engelska är inte perfekt så varje ord är inte med.

Persons with disabilities have access to a range of in-home, residential and other community support services, including personal assistance necessary to support living and inclusion in the community, and to prevent isolation or segregation from the community;

Svenska: Personer med funktionsnedsättningar har rätt till olika sorters stöd från samhället, inklusive personlig assistans som är nödvändigt för att stödja liv och inkludering i samhället samt att förhindra isolering och segregering från samhället.

Nu till huvudämnet

"Skäms ni inte när ni nekar barn deras rättigheter till ett drägligt liv? . . . Skäms ni inte när ni ska bestrida alla rättigheter i var liten detalj? Skäms ni inte att en 5-årig pojke lägger sig hungrig vissa kvällar för att tiden för att ge mat finns inte?

Camilla Nilsson - förälder

Camilla Nilsson och Pablo Cardenas Lara är föräldrar till femårige Timothy som  p g a bland annat grav CP-skada har mycket stora hjälpbehov. Det artikeln i Metro beskriver är ett barn och föräldrar som utan vidare borde vara beviljade till personlig assistans. Så är emellertid inte fallet. Timothy och hans föräldrar är ytterligare ett tragiskt exempel med hemska konsekvenser när Försäkringskassan skärper kraven för att få statlig assistansersättning. Den enda hjälp familjen får från samhället är ynka två timmar/dag från kommunen. I överklagan fick man nej från Förvaltningsrätten.Motiveringen från Förvaltningsrätten till att hjälpen är så begränsad är rent förnedrande för föräldrarna, bland annat:

"föräldrar ändå måste vara med när till exempel en 5-åring badar."

För att uttrycka det diplomatiskt visar Förvaltningsrätten att man inte har den blekaste uppfattning av det innebär att vara förälder till ett barn med stora funktionsvaiationer.

Man måste ha ett hjärta av sten om man inte känner sympati för föräldrarna situation och Camillas åsikter om handläggarna. som ni kan läsa i länken nedan. Det är fullt av vrede mot ett samhälle som Camille menar bryter met en rad FN-konventioner.

Camillas brev på facebook

Hela artikeln i Metro

Jag vill ändå lyfta debatten till ett antal frågeställängar som ställer samhällets syn på LSS och andra funkisar på sin spets. Vad har vi för samhälle när:

·    Personer som Timothy och hans föräldrar inte får den hjälp de så uppenbart behöver?

·  När det gång på gång kommer utspel (även från regeringen) att den lag som ska ge Timothy ett värdigt liv anses vara för dyr?

·  När en rättighetslag ständigt urholkas utan att det uppstår en intensiv samhällsdebatt?

·  När det inte finns någon allmän samhällsdebatt ( d v s utanför funkisrörelsen) värd namnet hur inkluderingen i samhället ska förbättras?

·  När ISF anser att goda levnadsvillkor, inte vad vi själva anser är goda levnadsvillkor  i stor utsträckning ska bestämmas  av en stelt utformad internationell mall (ICF)?

·  När rättighetslagen LSS och FN-konventioner  är chanslös mot "ändrad rättspraxis".

Det finns fler exempel men det får räcka i det här blogginlägget.

Återigen blir den trista slutsatsen att allt detta hade varit omöjligt om funkisar varit en "högstatusgrupp" i samhället.

* Lars-Göran Wadén har ihop med DHR gått till tingsrätten för att rättsligt pröva om han utsatts för diskriminering. Många känner säkert till att DO avslog Lars-Görans anmälan på tycker jag mycket diffusa grunder. Lars-Göran hade lämnat in en anmälan mot ett bussbolag.

Jag tycker att det är helt rätt att gå till domstol. Den nya tillgänglighetslagstiftningen måste testas för att se vad den är värd. Återstår och se vad tingsrätten kommer fram till. 

Lars-Göran Wadén och DHR överklagar till tingsrätten

Några viktiga punkter som LSS utredningen måste fokusera på

Snart drar den stora LSS utredningen igång, vilka frågor är viktigast att prioritera? Här är några exempel:

Viktigt med stor delaktighet från brukarrörelsen

Detta är så självklart att det inte borde behöva nämnas egentligen. Det har ändå kommit signaler som tyder på att vårt inflytande blir marginellt vilket bland annat Handikappförbunden tagit upp. Nu ska sägas att ett viktigt möte ägde rum hos socialdepartementet i december där representanter för stora delar av funkisrörelsen deltog. Sannolikheten att  man kör över oss redan i ett tidigt stadium  genom att starkt begränsa vårt inflytande anser jag trots allt är ganska liten.

När vi pratar om delaktighet får vi inte glömma bort att alla grupper som berörs av LSS känner sig delaktiga. Har pratat med ganska många personer som betonar vikten av att värna hela LSS, inte bara personlig assistans.

Ändring av LSS § 9a

Någonstans måste man börja om LSS intentioner ska återupprättas, själv menar jag att det är denna paragraf som måste vara utgångspunkten då den handlar om de fem grundläggande behoven. Den stora frågan är emellertid hur lagtexten ska utformas så att den inte kan tolkas på femtioelva olika sätt vid (troligen) kommande rättstvister.  Den naturliga utgångspunkten är CRPD - konventionen, den nya lagtexten måste ha sin utgångspunkten i konventionens artiklar. Men även detta är långt ifrån problemfritt när man granskar den svenska översättningen. Artikel 19 som berör personlig assistans står det följande  i originaltexten:

Persons with disabilities have access to a range of in-home, residential and other community support services, including personal assistance necessary to support living and inclusion in the community, and to prevent isolation or segregation from the community;

Enligt konventionen har vi alltså rätt till personal assistance för att kunna bo i eget hem, hindra isolering och möjliggöra inkludering i samhällslivet. MR experter som Thomas Hammarberg menar att konventionen därmed avser personlig assistans som vi vill ha den. I den svenska översättningen står det emellertid följande:

personer med funktionsnedsättning har tillgång till olika former av samhällsservice både i hemmet och inom särskilt boende och till annan service, bl.a. sådant personligt stöd som är nödvändigt för att stödja boende och deltagande i samhället och för att förhindra isolering och avskildhet från samhället.

Det är inte längre lika tydligt att man avser riktig personlig assistans. Adolf Ratzka har sagt att den svenska funkisrörelsen "satt och sov" när konventionen översattes till svenska. Här gäller det att man från vår  anlitar personer som kan konventionen utan och innan  för att trycka på att FN avser just personlig assistans inte någon diffus hybrid av assistans och vanlig hemtjänst.

Huvudmannaskapet

Vem ska betala för den personliga assistansen? Staten, kommunerna eller som idag delat huvudmannaskap? Vad jag tycker om kommunalisering vet ni vid det här laget. Ni vet också att jag helst vill förstatliga assistansen helt, d v s staten står för hela kostnaden. I ett läge där reformens intentioner är mer hotade än någonsin måste man ändå kunna vara lite pragmatisk i synen på finansieringen. Ett förslag som STIL lanserat nyligen går ut på att Försäkringskassan ansvarar ensamma för alla beviljande av PA men kommunerna betalar en större andel av kostnaden. Idag står kommunerna  för ca 20 %. Så vitt jag vet har inte STIL i dagsläget föreslagit hur föredelningen i framtiden ska se ut.

Den stora risken jag ser är att kommunerna kommer att "kontra" med besparingar på annat som bostadsanpassning men även andra LSS insatser . En sådan lösning på finansieringen ovan är ändå värd att diskutera, här gäller det ju att säkra assistansen och LSS långsiktigt.

Utveckla LSS, inte bara bevara

Personlig assistans är bara en av 10 insatser i LSS. Insatsen personlig assistans tillämpar kontantstödsprincipen, d v s mottagaren får en "fiktiv påse pengar" och väljer sedan vem som ska utföra assistansen. Kontantstödsprincipen borde utvidgas till att gälla samtliga LSS insatser. Alltså tycker man själv att man klarar sig bra med bara ledsagarservice så väljer man det, andra med större hjälpbehov väljer personlig assistans för att ta ett exempel.

I behovsbedömningarna måste större hänsyn tas till vad vi själva anser oss behöva hjälp med. Försöksprojektet i Laholm visar att kostnaden för samhället inte ökade när brukarna själva fick bestämma hur många timmar ledsagarservice hen behöver. Gäller detta Laholm, bör det gäla resten av landet med.

 Riksdagen måste ta LSS utredningen på allvar.

Bild: Riksdagens kammare LSS20 10 april 2014

Hur ska vi minska arbetslösheten bland funkisar?

Undersökning på undersökning visar att funkisar generellt och vi med stora funktionsvariationer i synnerhet har långt sämre levnadsstandard än genomsnittet för landet. Det finns många orsaker till att det är så. En av de viktigaste är att vi är kraftigt överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken. Den höga arbetslösheten leder direkt och indirekt till en nedåtgående spiral - inget jobb ger lägre inkomst. Med låg inkomst följer alltid olika sociala problem, sämre bostadsstandard, lägre livskvalitet, sämre hälsa etcetera.

Naturligtvis är det så att många inte kan eller orkar jobba p g a hälsan inte tillåter det och ingen person ska behöva känna att man är en belastning för samhället för det. Är emellertid säker på att många fler skulle  kunna jobba åtminstone deltid om bara stödet som från samhället vore bättre. Tyvärr får man konstatera att   varken viljan eller idé rikedomen från våra makthavare är särskilt stor för att göra något åt detta mycket allvarliga problem. Jag vill inte på något sätt nedvärdera vare sig Samhall eller Dagliv Verksamhet. De fyller absolut en viktig funktion men hos många politiker verkar det tyvärr vara en standardlösning att vi alla ska in i dessa verksamheter. Det är verkligen brist på fantasi.

Till på råga på allt utnyttjar dessutom många kommuner de som deltar i daglig verksamhet på ett mycket fult sätt genom att man inte betalar ut någon ekonomisk ersättning. Ett dagsaktuellt exempel från Dalarna som visade att 8 av 15 kommuner betalar inte ut någon ekonomisk ersättning alls. Man utnyttjar ett kryphål i lagen som inte tvingar kommunerna at betala ut ekonomisk ersättning - bara "rekommendation".  Om Dalarna presenterar ett genomsnitt för landet betyder det att 154(!) av 290 kommuner inte betalar ut någon ersättning om man har sysselsättning i Daglig verksamhet.

Kommuner utnyttjar personer i Daglig Verksamhet

Av de åtgärder som funkisrärelsen tycker jag flexjobb är en intressant idé som bland annat Neuroförbundet driver hårt. Idén som har prövats i Danmark med gott resultat går ut på att låt oss säga en person jobbar 40 %. Hen får emellertid betalt för en heltidstjänst. Resterande 60 % betalar staten. Hitills har dock inte mycket hänt från statens sida. Tillgänglighet är givetvis en annan viktig faktor för att arbetslivet ska fungera men med dagens lagstiftning omfattas ungefär 9 av 10 företag inte av den nya diskrimineringslagen.

En annan insats som borde vara självskriven för att minska den höga arbetslösheten i vår grupp är att värna den personliga assistansen. Tack vare personlig assistans kan idag tusentals människor jobba istället för att leva på en usel pension. Det är en enorm vinst både mänskligt men även samhällsekonomiskt. Att värna assistansen borde och måste vara en högprioriterad delåtgärd om man menar allvar med att radikalt minska arbetslösheten i vår grupp. Som bekant tycker väldigt många att en genial idé som skulle bidra till att minska  arbetslösheten kostar för mycket... Att istället bygga ut assistansen så att fler kan få det för att kunna jobba skulle på längre sikt säkert vare en mycket god samhällsekonomisk investering. 

Då krävs emellertid att politiker och myndigheter lämnar det kortsiktiga budgettänkandet där assistansen, tillgänglighetsanpassning mm bara ses som en enskild och allt för tung budgetpost. Är och kommer alltid att vara övertygad att bortsett från en liten minoritet av mänskligheten vill man inte ha mer hjälp än nödvändigt. Man letar inte med ljus och lykta för att hitta olika luckor i bidragssystemen för att "utnyttja välfärdssamhället".

Är kommunalisering av assistansen besparingsivrarnas långsiktiga mål?

Funkisrörelsen  är enligt min mening mycket bra att lyfta fram frågan om personlig assistans och LSS som en rättighet, inte en "fin förmån" som många politiker säger. Vad vi däremot är mycket sämre på är en intern debatt om vad våra kritikers "nästa drag" kommer att bli. Det finns också i många fall en ganska naiv inställning till  hur välfärdsstaten fungerar där verkligheten är att kostnaden alltid väger tyngre än rättighetslagar, i synnerhet när utgiftsposten inte är prioriterad, vår rätt att leva som andra (vi har ju en rättighetslag, hur kunde det bli så här undrar många?) Detta bidrar starkt till att vi ständigt är flera steg bakom kritikerna. 

Observera att jag själv tidigare varit rejält naiv, ungefär fram till tidig höst 2012 underskattade jag grovt kriminalitetens sprängkraft men jag gör inte om misstaget.  Ska ta några andra exempel:

·  Vi underskattade kraftigt vilken betydelse domen i regeringsrätten 2009 skulle ha.

·   När regeringen i höstas meddelade att schablonbeloppet bara skulle höjas 1,4 % fram till 2018 reagerade många som om det droppat ner en jättebomb från himlen. Det var egentligen helt väntat och borde varit det för oss alla. Staten hade ju redan  2014 flaggat för snåla höjningar flera år framöver och Agneta Rönn ville ju i sin utredning frysa schablonbeloppet i tre år. Vad var att vänta?

Vill majoriteten av politikerna att personlig assistans helst avskaffas helt? Så långt tror jag få vill gå, däremot ännu mer förslag som går i restriktiv riktning kan vi vänta oss som om det vill sig illa innebär en total urholkning av de ursprungliga intentionerna. Vad vill man långsiktigt uppnå? Jag tror att många helst vill kommunalisera assistansen - d v s kommunerna blir ensamma huvudmän och finansiärer. Tittar man historiskt har det många gånger varit en dragkamp om vem som ska finansiera assistansen - staten eller kommunerna? Den nuvarande lösningen där staten finansierar merparten (ungefär 80 % av bruttokostnaden) var en kompromiss med de som ville att assistansen som övriga LSS insatser skulle vara kommunala angelägenheter.

Redan 1995-96, när LSS bara var drygt ett år gammal kom de första utredningsförslagen som gick i restriktiv riktning, ett av förslagen var kommunalisering. Emellanåt kommer det utspel om att kommunerna bör ta över och här i Jönköping har ordförande i socialnämnden sagt till mig att han helst vill ha kommunerna som ensam huvudman.  Är övertygad om att det finns en lång rad kollegor runt om i landet som tycker likadant. Då ökar ju deras makt avsevärt över hur assistansen beviljas.

En eventuell kommunalisering  av assistansen vore emellertid förödande. Och jag pratar inte bara om mina egna dåliga erfarenheter av kommunen som anordnare. Tyvärr visar kommunerna gång på gång att minoritetsgruppernas behov får alltid stå tillbaka för majoritetsbefolkningens behov av bra skola, äldreomsorg, idrottshallar etcetera. Om vi tar ett exempel som ligger nära nutid. I höstas kom ju en jurist från SKL med ett utspel som gick i starkt restriktiv riktning. Bland annat ansåg man att assistans inte ska beviljas för att ta hand om barn och man försvarade alla märkliga begränsningar som många kommuner infört runt om i landet. Den nya tillämpningen från Försäkringskassan angående psykiska funktionsvariationer kommer naturligtvis att anammas av kommunerna med. 

En framtid där kommunerna själva har hand om assistansen är med andra ord med så gott som 100 % garanti på att det blir stora försämringar.

* Ledareartiklar som försvarar personlig assistans är sannerligen en bristvara men för drygt  vecka sedan publicerade tidningen Arbetarebladet en ledareartikel som gör just det. Om regeringens politik skriver man att det under hösten kommit vad man kallar människofientliga signaler när Magdalena Andersson signalerade att regeringen var beredda att spara in pengar på personlig assistans. Man avslutar artikeln så här:

Att frånta människor assistanstimmar de behöver, är att frånta dem möjligheten att leva. Det kommer göra hela familjer fattigare och mer utsatta.

Magdalena Andersson och Försäkringskassans personal själva varandes lyckligt lottade, som aldrig behöver svara på frågan om hur länge det egentligen tar att kissa.

Debattartikeln i Arbetarebladet

Nytt obehagligt sätt att argumentera mot LSS och assistansreformen

"Att prioritera är inte att ställa grupper mot varandra"

Stig Foelhammar - Helsingborgs Dagblad.

Citatet är hämtat från en rubrik på en debattartikel som publicerades nyligen. Stig Foelhammar är verkligen inte den förste och tyvärr inte den siste som kritiserar personlig assistans och LSS. Det nya och mycket obehagliga är att han är "lanserar" en ny taktik - nämligen att skjuta sönder brukarrörelsens argument att personlig assistans inte är så dyrt. Bakgrunden till angreppet är en debattartikel som Pelle Kölhed - vice ordförande i Handikappförbunden skrev angående det djupt osmakliga utspelet från vår finansminister som ställde  flyktingar mot assistansberättigade.

Pelle Kölhed fokuserade mycket på assistansen och LSS som en rättighetslag, att det finns stora mänskliga och demokratiska vinster med personlig assistans, ekonomiska (skapar många jobb) och att Sverige har undertecknat CRPD mm. Allt detta sågar herr Foelhammar totalt, det är uppenbart att konventioner och rättighetslagar enligt honom  är betydelselösa. Det vi kallar ställa grupper mot varandra kallar han "prioritering" - det säger allt.Läs Pelles artikel:

Pelle Kölhed kritiserar Magdalena Andersson

Angående mänskliga och demokratiska vinster med personlig assistans

 ”De samhällsinsatser som utjämnar klyftor i människors levnadsvillkor skapar stora samhällsvinster, både ekonomiska och välfärdsmässiga." Här saknas ekonomiska argument och det är ett helt och hållet en politisk deklaration."

Det är här uppenbart att mjuka värden som allas rätt till självbestämmande, goda levnadsvillkor mm inte betyder någonting för skribenten.

Ekonomiska vinster med personlig assistans

” Kölhed anger inga direkta intäkter och nämner inte att assistansersättningen är ett område där rättsväsendet har funnit att fusk och bedrägeri – i stor såväl som liten skala – har förkommit.

Ja, det finns ekonomiska vinster på flera sätt, bland annat:

* 100 000 sysselsatta. Du borde veta att arbetslösheten är oerhört kostsam för samhället. Om en stor del av dessa personer istället vore arbetslösa hade det varit mycket dyrare för samhället.

*  Eftersom den i särklass största utgiftsposten för en assistansanordnare är lönekostnader betyder det att en stor del av bruttosumman åtminstone 50 % går rakt tillbaka till staten. Många kan jobba istället för att leva på låga pensioner

Att Sverige bryter mot CRPD

"FN:s övervakningskommitté har riktat kritik mot Sverige vad gäller FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Man tar sig för pannan och undrar om Kölhed någon gång varit utomlands och sett hur det ser ut i andra länder.

Vilka andra länder? Gäller det vårt superrika grannland Norge (som införde personlig assistans 2014), mycket fattigare länder i Östeuropa eller UTFATTIGA länder i Afrika? Jag är väl medveten om att vi har det mycket bättre än en stor, stor majoritet av våra bröder och systrar i andra länder. Men utvecklingen går åt fel håll,. Om än inte lika rikt som Norge är Sverige ändå ett av världens rikaste länder. Vi har resurserna att satsa på LSS och mycket mer till skillnad från en stor majoritet av världens länder. Därför saknar det relevans att hänvisa till "hur vi har det i andra länder".

Det som gör hela argumentation så obehaglig är att ordet vinst i skribentens ögon bara är liktydigt med ekonomiska vinster. Argument som att LSS är en rättighetslag, FN-konventioner mm är inte ens värda ett ruttet äpple. Får vi ett samhälle där vinst bara möts i konor och ören, där mänskliga vinster inte ens är sekundära är vi ute på ett raskt sluttande plan. Ett samhälle som skapar grogrund för krafter som föraktar alla människor som behöver hjälp för att leva ett bra liv. Om den här typen av argument får genomslag kommer det snart slå över på en rad andra områden med  - vilka sjukdomar, mediciner etcetera har vi "råd" att behandla och tillhandahålla etcetera?

Tyvärr får vi nog räkna med fler liknande artiklar, hur ska det bemötas? Eftersom mjuka argument som rätt till delaktighet i samhället är helt meningslösa mot den här typen av tyckare gäller det att vi har mycket ammunition själva för att "kontra sönder" argumentationen. Handlar t.ex. om att:

* * Anlita personer som verkligen räknar på hur assistansreformen och LSS påverkar samhällsekonomin. Ställa dem mot väggen och fråga - vilka rättigheter anser ni att funkisar har?

* 

·  * Ta hjälp av personer som kan CRPD och andra konventioner utan och innan som handlar om mänskliga rättigheter kan visa att artikel 19 verkligen avser personlig assistans som vi vill ha den.

Hela Debattartikeln i Helsingborgs Dagblad

Vi har råd med personlig assistans och mycket mer bara viljan finns

Det finns utmaningar att i framtiden finansiera välfärden med en allt äldre befolkning mm men det handlar om vilja, det är absolut inget oöverstigligt hinder som det ibland framställs i debatten. Om våra politiker verkligen ser välfärdssamhället som angeläget borde mycket mer fokus ligga på hur skakar vi fram resurser så det räcker till alla än att bara spara på de som behöver mest hjälp från samhället . Vad gäller just personlig assistans kommer den aldrig bli "ett hot mot statens finanser" - det är dumheter i ett av världens rikaste länder. I det här blogginlägget ska vi titta lite på ren ekonomisk statistik för att se hur mycket = lite sanning det ligger i att "assistansen utgör ett hot mot statens finanser", om samhället verkligen har "råd" att ge oss makten över våra liv.

Visst är tanken med personlig assistans fin men "det kostar för mycket". Så tycker jag man något förenklat kan sammanfatta många politikers inställning till personlig assistans och LSS. När kostnaden för LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet debatteras handlar det nästan alltid om att "det kostar för mycket, vi måste få bukt med den galopperande kostnadsutvecklingen". Först av allt. Det går inte och förneka att bruttokostnaden har blivit betydligt högre än väntat. Samtidigt - det finns många offentliga utgifter som blir betydligt dyrare än vad man räknat med från början. Och säg mig vilken verksamhet (oavsett bransch) där kostnaden ligger still eller sjunker? Allt blir dyrare p g a inflation,  löneökningar, befolkningstillväxt mm.

I höstas avsatte regeringen drygt 24 miljarder kr till assistansersättningen i budgeten för 2016. Det motsvarar 2,6 % av de förväntade inkomsterna (924 miljarder kr). Finns knappast något fog för alarmrapporter att "assistansen knäcker statens ekonomi"...

Om vi tittar vidare på lite data för Sveriges ekonomi kan vi konstatera att vi är ett av världens rikaste länder mätt efter den vedertagna måttstocken BNP/capita, d v s värdet av allt som produceras i landet under ett år delat med antalet invånare. Enligt Världsbanken var Sveriges BNP/capita 58 887 US-dollar 2014. Därmed är vi enligt Världsbanken det sjunde rikaste landet i världen. 

Världens länder BNP/capita

Måttet på "hur bra landets ekonomi mår" använder man ofta statsskulden som en viktig indikator.  Inte totalbeloppet utan statsskuldens storlek i förhållande till landets totala BNP (inte per capita). Svenska statens skuld  är enligt Riksgälden december 2015 1403 miljarder kr=  36 % av BNP. Det är mycket lägre nivå än t.ex. Tyskland. USA som ofta räknas som världens rikaste land har en jättelik statsskuld på ca 100 % av BNP, mer än dubbelt så hög som Sverige.

Sveriges statsskuld

Det finns helt enkelt inte några seriösa argument för att personlig assistans och LSS håller på att knäcka statens och kommunernas ekonomi. Och ett land som enligt alla vedertagna definitioner är ett av de rikaste i världen, som alltid varit stolt över sin välfärdsstat och som alltid har hög svansföring när man pratar om mänskliga rättigheter, visst har man råd med att ge en mindre grupp personer rätt att kunna leva som andra, eller hur?

Varför då detta ständiga prat om höga kostnader? Dels handlar det om ett trångsynt och mycket kortsiktigt budgettänk där våra folkvalda bara ser en budgetpost som ökar utan att se till en helhet. Samma sak sker även på kommunal nivå. För det andra är inte assistansen och LSS en prioriterad fråga hos flertalet politiker -  Därmed är också viljan att betala dålig, d v s betala för vår rätt att leva som andra, ha makten över våra egna liv. 

En viktig grundförutsättning för detta synsätt på en viktig demokratireform fungerar utan att det uppstår en stark samhällsdebatt  är att vi tyvärr är en lågstatusgrupp i samhället som är lätt att "köra över". Till detta kommer en samhällsutveckling där det sparas på all offentligt finansierad välfärd. Tänker man på det samtidigt som vår rätt att styra våra liv int

e är prioriterad - ja då får vi det här resultatet.

Försäkringskassan definierar vad som är psykiska funktionsnedsättningar

I somras skärptes ju i somras bedömningen av vilka som omfattas av det femte grundläggande behovet,  ingående kunskap om brukaren. Orsaken var en prejudicerande dom i HFD. Numer måste man ha en psykisk funktionsvariation, alternativt måste det femte behovet på något sätt kopplas till övriga grundläggande behov för att det ska räknas som "grundläggande". Men vilka omfattas av begreppet psykisk funktionsnedsättning? För några veckor sedan kom Försäkringskassan (som redan sagt att bedömningen kommer att skärpas) med ett rättsligt ställningstagande. Enligt Försäkringskassan berörs följande grupper:

·  De som tidigare har ansetts ha behov av hjälp av någon med ingående kunskaper och som inte har en stor och varaktig psykisk funktionsnedsättning.

·  De som har en psykisk funktionsnedsättning och där det inte finns en koppling mellan hjälpbehovet och de övriga grundläggande behoven.

·  De som har en psykisk funktionsnedsättning men där behovet av hjälp av någon med ingående kunskaper inte är en följd av funktionsnedsättningen.

När det gäller definitionen av "psykisk funktionsnedsättning" tar man hjälp av ICF-mallen som man menar är ett bra verktyg för att definiera vilka som omfattas av begreppet. Ytterligare ett hjälpmedel är en svensk variant, utformad av Socialstyrelsen:

"Med psykisk funktionsnedsättning bör alltså avses en nedsättning av någon psykisk funktion. Vilka de psykiska funktionerna är framgår av den svenska versionen av ICF.2"

Till att börja med. Så vitt jag vet har begreppet psykisk funktionsnedsättning förändrats under årens lopp. Att så starkt förlita sig till en stel mall slår därför helt fel. För det andra är det ett steg mot allt mer se till medicinska diagnoser istället för faktiska hjälpbehov. D v s steg i den riktning som ISF föreslagit och som jag totalsågat ett antal gånger vid här laget. Många människor kommer att förlora sin personliga assistans, det är jag helt övertygad om. Försäkringskassan är i alla fall så pass ärliga att man själva säger att personer kommer att förlora assistansen, för berörda personer sker det vid nästa tvåårsomprövning.¨

Många personer ja men hur många? Enligt juristen Christian Källström som intervjuades av Göteborgs-Posten för några månader sedan  uppskattade att hundratals personer kommer att förlora sin assistans, d v s rätten att leva ett liv som andra. Mathias Blomberg IGNE Advokatbyrå som intervjuats av Assistanskoll  är också mycket kritisk till domen i HFD från i somras som ligger till grund för den nya tillämpningen.

"Det femte grundläggande behovet infördes för att säkerställa att barn och ungdomar med medicinsk problematik skulle kunna få assistans även om de inte hade behov av hjälp med de andra grundläggande behoven. Detta har HFD missat vid sin tolkning.

Blomberg ser också domen som ett led i en nedåtgående spiral som pågått sedan 2009:

Nu har vi två domar där man mycket målmedvetet lyckas pressa ut en tolkning som ytterligare beskär svårt funktionshindrade människors rätt att få en livsavgörande insats.

Summan av allt detta är att domen från HFD i somras med (som förväntat betydligt hårdare tillämpning från Försäkringskassan)  kommer få lika allvarliga konsekvenser som jag befarat. Den här domen med i kombination med alla utspel som ägt rum senaste året  går  inte att tolka på annat sätt än att politiker "sätter ner foten" - vår rätt att leva som andra, ha makten över våra liv "kostar för mycket".

¨

Hela intervjun med Mathias Blomberg

Funktionshinderforskare - Vi är för självgoda i Sverige

– Vi har en bild av att vi är så oerhört framstående på det här området men det finns många länder som gått om oss på många områden. Trots detta lever vi fortfarande med en bild av att vi är bäst i världen. Självgodheten är ett stort problem eftersom den minskar drivkrafterna för utveckling och förbättring.

Magnus Tideman - professor i handikappvetenskap

Citat är hämtat från en intervju som Assistanskoll gjorde med Magnus Tideman strax före jul. Magnus menar att det finns ett klart samband mellan synen på våra frågor och hur välfärdspolitiken generellt sköts. Magnus Tideman anser att  Sverige under de senaste 15-20 åren har drivit en politik som börjar urholka välfärdsstaten. Det handlar om så mycket mer än om staten sänker A-kassan eller sjukpenningen - man håller på att skapa ett system där "den starkes rätt" gäller. Han formulerar det på följande sätt:

 De som har en akademisk utbildning, är födda i Sverige, har god kunskap om systemet, kan förhandla och driva sina frågor till domstol kan sägas ha tjänat på utvecklingen. Medan de som inte kan eller har andra som kan företräda dem har förlorat. Det är en stark kontrast till det som byggde det svenska välfärdssamhället med principen om likvärdighet, att det ska inte spela någon roll var du bor eller hur hög utbildning du har.

När det gäller själva rubriken säger Magnus Tideman att även om vi genom LSS avvecklade de stora institutionerna ligger vi ändå långt efter andra länder som Australien där t.ex. personer med "utvecklingsstörningar" har kommit mycket längre i den sociala inkluderingen i samhället än Sverige. Ska funktionshinderpolitiken i Sverige utvecklas måste svenska politiker, enligt Tideman våga se sig själva i spegeln och ställa obekväma frågor. Han tycker också det är ett problem att funkisrörelsen är så slittrad. Det bidrar till våra frågor blir lågprioriterade. Själv håller jag med.

Men varför kommer det idag ständiga utspel om att goda levnadsvillkor måste preciseras, brukarna har för mycket makt etcetera medan fallet inte alls var så för 20 år sedan? Magnus Tidemans svar är ungefär så här:

På 90-talet fanns det en sann konsensus att våra levnadsvillkor måste förbättras. Det var en självklarhet att goda levnadsvillkor mm inte skulle preciseras närmare. Tyvärr lämnade det dörren vidöppen för olika tolkningar och kritik mot påstått omfattande fusk när reformen blev betydligt dyrare än förväntat.

Magnus Tideman menar att assistansreformen är en god ekonomisk affär för staten bara man lämnar det kortsiktiga budgettänkandet och ser till helheten. Däremot måste vi assistansberättigade acceptera viss kontroll för att upprätthålla legitimiteten och allmänhetens stöd. Forskning visar att "Medelsvensson" är beredd att betala mycket för att vi ska ha ett bra liv bara man vet att pengarna går till rätt saker.

När det gäller eventuellt införande av ICF-mallen som är ett rött skynke för oss alla är även Magnus Tideman mycket kritisk :

Den innehåller 1658 faktorer som handlar om individens svagheter på olika sätt. Ett synsätt med sådan oerhörd tonvikt vid individernas tillkortakommanden tycker jag är oerhört problematisk.

Vi får verkligen hoppas att ansvariga politiker lyssnar på detta.

Angående hur mycket kontroll vi ska acceptera har jag berört det tidigare men kommer att återkomma då den är mycket viktig. Rent generellt anser jag att viss kontroll måste vi acceptera utan att ordet KRÄNKT genast nämns.

* Är också mycket nöjd med intervjun i Assistanskoll. Fick fram det jag ville ha sagt. Inte minst hur viktigt det är att ICF mallen inte får en viktig betyelse vid behovsbedmningar.

Intervjun med Assistanskoll

Försäkringskassan fick ett kalkonpris från MFD (Myndigheten för delaktighet)

Myndigheten För Delaktighet (tidigare Handisam)  är den myndighet som har det övergripande ansvaret för att förbättra levnadsvillkoren för personer med funktionsvariationer. MFD samverkar med en rad andra myndigheter, bland annat Försäkringskassan. "Årets bubblare" är ett pris som MFD delar ut till en myndighet som man anser gjort mycket för att förbättra våra livsvillkor - 2015 års pristagare är Försäkringskassan!

När jag fick reda på detta lät det som ett dåligt skämt men det är sant. Så här lyder motiveringen:

”Försäkringskassan är den myndighet som under året tagit störst kliv framåt i arbetet för att alla, oavsett funktionsförmåga, ska kunna vara delaktiga i samhället.” 

Till att börja med - i första hand  är det MFD som ska kritiseras men vad har FK gjort som är så fantastiskt att man förtjänar detta pris?  Motiveringen ger inte några klara besked i alla fall... Vi pratar om en myndighet som de senaste åren med god hjälp från våra Förvaltningsdomstolar och politiker dragit bort mattan för ett mycket stort antal människor när assistansen blivit helt eller delvis indragen. I klartext tagit ifrån berörda personers möjlighet att kunna leva som andra.

 För det andra gillar jag inte alls att statliga myndigheter delar ut pris till varandra. De gör ju bara sitt jobb och i många fall inte ens det när vi på olika sätt blir motarbetade. MFD - s pris borde istället gå till eldsjälar som jobbar i det tysta, personer eller föreningar som lägger ner massor av kraft för att synliggöra alla orättvisor som drabbar oss.

* Det har nu gått ett år sedan bristande tillgänglighet skrevs in i Diskrimineringslagen (DO). Hur fungerar lagen? Vi visste redan från början att den var urvattnad med stora undantag. Det mest diffusa och märkliga undantaget tycker jag  är att "det måste finnas en varaktig relation" mellan den som anser sig diskriminerad och motparten. Vad innebär det i praktiken? Vi får konstatera att det finns mycket som måste förbättras. Under 2015 fick DO ta emot 300 anmälningar och hitills har man inte drivit ett enda ärende vidare. För att  testa en lag betyder i praktiken måste den testas i domstol men när DO av olika anledningar inte vill driva något ärende till domstol blir det mycket svårare. Tilläggas ska att motsvarande lagstiftning i USA har inga konstiga undantag alls.

Lars-Göran Wadén som under året lämnat in tre diskrimineringsfall till DO intervjuades nyligen i Gefle Dagblad och sa då bland annat följande:

– Och jag har uppmuntrat folk att anmäla, inte för skojs skull och inte för att man alltid kan få rätt, men för att pröva lagen så personer med funktionsnedsättning som diskrimineras kan få sin mänskliga rättighet lyft. Och det är inte en ekonomisk fråga, eventuella skådeståndspengar skulle jag skänka bort.

Lars-Göran tar också upp en viktig aspekt till vad gäller tillgänglighet i samhället och som borde uppmärksammas betydligt mer, nämligen att befolkningen i Sverige åldras snabbt:

– Tänk bara på den åldrande 40-talistgenerationen. Jag kan se arméer av rullatorer! De kommer inte nöja sig med att sitta inne och inte kunna ta sig fram eller ut och resa.

När DO inte vill driva ärenden om bristande tillgänglighet själva finns naturligtvis möjligheten att driva ärendet själv. Det innebär dock att man i händelse av förlust måste stå för hela rättegångskostnaden. Att anlita advokat är mycket dyrt och många har inte råd med detta och än mindre betala såväl advokater som rättegångskostnader vid förlust.

Ska vi verkligen ha ett samhälle där det är nödvändigt att driva diskrimineringsfall själv? Det är inget samhälle jag vill ha i alla fall. Det blir ett samhälle där de flesta berörda inte kommer ha en chans att på någorlunda rättvisa villkor driva diskrimineringsfall. Och angående alla 40-talister  och framtiden. Tänk om funkisrörelsen kunde få till ett samarbete med dem - då tror jag faktiskt det skulle hända en hel del inom tillgänglighetsområdet.

Hela intervjun med Lars-Göran Wadén