måndag 29 februari 2016

Härvan i Försäkringskassan rullar vidare

För några veckor sedan uppdagades en härva i Försäkringskassan  där tjänstemän på Försäkringskassan lämnat ut sekretessbelagda uppgifter till olika assistansbolag. Förutom att det är oacceptabelt och olagligt var det inte några enstaka fall det handlade om. Hela 3000 brukare var berörda, d v s nästan var femte person som är beviljad statlig assistansersättning.
Svea rikes lag säger följande om sekretessbrott:

2 kap. Lagens tillämpningsområde


1 § Förbud att röja eller utnyttja en uppgift enligt denna lag eller enligt lag eller förordning som denna lag hänvisar till gäller för myndigheter.
   Ett sådant förbud gäller också för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet.

1. på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten,
2. på grund av tjänsteplikt, eller
3. på annan liknande grund.

Källa: Assistansjuristerna


Utöver detta hade Försäkringskassan inte gått vidare med polisanmälningar utan nöjt sig med s.k. internutredningar om vad som hänt.

I fredags visade det sig att härvan växt. I en debattartikel i DN skriver FK-s generaldirektör Ann-Marie Begler att fler tjänstemän misstänks för sekretessbrott. Brotten handlar om att berörda tjänstemän lämnar ut bland annat brukarnas personnummer till assistansbolag som är beredda att gå mycket långt för att värva nya brukare. När det gäller åtgärder för att komma åt kriminella assistansbolag stödjer jag självfallet FK-s ambition att utveckla samarbetet med Polis och Skatteverket - helt rätt väg att gå.

Vad jag däremot inte utan vidare kan köpa är ökad kontroll runt brukarna. Viss kontroll måste vi som är beviljade assistans acceptera. Själv har jag t.ex. inga problem med att Arbetsmiljöverket kommer på besök (vilket ske mycket sällan, en gång senaste fem åren hos mig...). Våra hem är arbetsplatser och Arbetsmiljöverket gör ju inspektioner på andra arbetsplatser, inget konstigt med det. Däremot kan jag inte acceptera hur mycket kontroller som helst runt oss i jakten på kriminalitet. Skattebedrägerier eller "aggressiv marknadsföring" upptäcks t.ex. inte genom att FK gör oanmälda hembesök hos oss eller mäter hur lång tid ett toalettbesök tar...




* Jag ser detta som allvarligt. Lagar ska stiftas via riksdagen och om en skärpning av bestämmelserna ska till ska detta ske via nya regler som beslutas av riksdagen. Att på detta sätt gå förbi den lagstiftande församlingen är helt fel enligt min uppfattning.

Erik Ward - jurist

Regeringsdirektivet där FK ska jobba för att "bryta utvecklingen med antalet beviljade assistanstimmar" menar jag bryter mot lagen. I en intervju med Assistanskoll menar även juristen Erik Ward att regeringen sätter sig över en lag där det inte råder några oklarheter om att det är behoven som ska styra och inget annat. På frågan vad direktivet kommer leda till säger han:

 Försäkringskassan kommer troligen att bli ännu mer restriktiv i bedömningen av behovet av hjälp. Eftersom detta enligt min mening saknar stöd i förarbeten och regelverk finns det en risk att bedömningen blir än mer spretig med mycket ”tyckande”.

Vi kan inte ha en situation där en rättighetslag urholkas via domstolsbeslut och vi kan än mindre acceptera att regeringen ger direktiv till ansvarig myndighet som så uppenbart bryter mot grundläggande principer i både LSS och CRPD - "handikappkonventionen". Det är också oacceptabelt att vår kommuner kan komma undan domstolstrots så enkelt. Problemet är att det är oerhört svårt att ställa regeringen till svars. Sverige har ingen Författningsdomstol. Efter allt som skett senaste året inom såväl personlig assistans som LSS i allmänhet blir jag allt mer övertygad om att Sverige behöver en Författningsdomstol och det blir ämnet för nästa blogginlägg.

fredag 26 februari 2016

Trevligt samtal från Kaustik/Ai Ai magasinet

Jag är övertygad om att vi alla tjänar på att samordna oss. Ingen kan enskilt skapa förändring men tillsammans kan den kraft frigöras som verkligen gör bestående skillnad, 


Magnus Crossner - Kaustik

Under senhösten  blev jag intervjuad av Ai Ai magasinet med rubriken "Granskande bloggare - en intervju som jag själv var mycket nöjd med. Förra veckan ringde Magnus Crossner från företaget Kaustik igen som ger ut Ai Ai Magasinet. Det blev naturligtvis en hel del prat om allt negativt som skett runt assistansen senaste året. Vi delar också en av mina hjärtefrågor - mer samarbete mellan de olika föreningarna och organisationerna som utgör den svenska funkisrörelsen. Framförallt pratade vi ändå om följande:

Kaustik tänker göra en stor kraftsamling under Almedalsveckan i år och kommande år fram till valåret 2018 för att sätta fokus på personlig assistans och andra hjärtefrågor för funkisrörelsen som tillgänglighet, diskriminering mm. Kafé Strandporten nära Almedalsparken ska vara centrum för en rad seminarier och föreläsningar under  hela Almedalsveckorna. Tanken är att alla tunga aktörer i funkisrörelsen ska komma till tals och lämna bidrag som berör våra frågor.

För egen del? Jo, Magnus Crossner vill att jag ska hålla en föreläsning under veckan. Givetvis jättekul att bli tillfrågad  och eftersom jag redan planerat att åka till Almedalen behövde jag inte lång tid för att tacka ja. Jag ska hålla kontakt med Magnus under våren och under tiden fundera på vad jag ska föreläsa om. Har redan börjat att fundera och jag har en del ideér om vad jag vill lyfta fram. Jag vet inte än hur lång tid jag har till förfogande, det blir en viktig faktor när jag väl bestämmer mig vad jag ska berätta om.



För en tid sedan genomförde GIL - Göteborgskooperativet För Independent Living en uppmärksammad aktion i Göteborg. Den är hyllad av många, fördömd  av andra och förlöjligad av somliga. Göteborgs-Posten ignorerade den. Vad man gjorde var detta:

Under en natt märkte målade man rullstolssymbolen på samtliga parkeringsplatser utanför stora Teatern i Göteborg. Som vi vet är bara ett fåtal av platserna reserverade för oss, oavsett parkeringsplats. Utifrån egna erfarenheter tycker jag systemet funkar relativt bra men antalet fall med personer som missbrukar parkeringskort har ändå ökat rejält. Det har blivit vanligare att dessa platser blockeras av personer som egentligen inte har rätt att stå där. I Heja Olika förklarar Anders Westgerd, verksamhetsledare på GIL syftet med aktionen:

Vi ville på ett handgripligt sätt visa det orimliga i att 60-90 procent av Sveriges stadskärnor är helt eller delvis otillgängliga. Detta trots att vi ända sedan 1966 haft lagstiftning om att alla nybyggnationer skall vara tillgängliga och sedan 2001 om att hinder som är "enkla att avhjälpa" ska åtgärdas.
Under några timmar lät vi därför morgontrötta bilister själva uppleva denna otillgänglighet. De visade tydligt hur frustrerande det kan kännas att, efter att först ha cirklat runt ett par varv, tvingas finna sig i att det inte finns någon plats för dem. En känsla de flesta av oss som lever med en funktionsnedsättning får uppleva flera gånger varje dag. År ut och år in, så länge vi lever.

Vad tycker jag själv då? En rätt cool idé, får erkänna att jag inte kommit på att göra något sådant själv. Läs mer om aktionen på GIL-s hemsida.




VIMPA har också fått vår debattartikel om regleringsbrevet från regeringen publicerat på SVT Opinions hemsida. Den kommer även att publiceras i tidningen Dagens Samhälle. Även Ifa har uppmärksammat den.

onsdag 24 februari 2016

Kostnadskritik och funktionsmaktsordning

Funktionsmaktsordning handlar om att det finns samhällsstrukturer som trycker tillbaka personer med funktionsvariationer  som avviker från "samhällsnormen". Det leder till att vi diskrimineras på olika sätt, är kraftigt överrepresenterade när det gäller arbetslöshet, ohälsa etcetera. Att sådana strukturer verkligen existerar  tycker jag högsta grad blir i tydligt när man pratar om kostnaden för personlig assistans och LSS kontra många andra skattefinansierade utgifter. För någon vecka sedan skrev FUB- s ReclamLSS blogg om detta. Jämförelsen var synen på kostnaden för personlig assistans kontra kostnaden för ränteavdragen.

Vi vet alla att det egentligen är dumheter att assistansreformen håller på att knäcka statens finanser. Likväl framställs en fantastisk demokratireform som en verksamhet där kostnaden "skenar bortom all kontroll".  I bloggen skriver FUB följande:

För den som är insatt vet att assistansersättningen kostar staten knappt 24 miljarder . Det kan till exempel jämföras med att ränteavdragen kostar staten knappt 31 miljarder. Där vill samme minister inte göra någon besparing ”med hänsyn till många barnfamiljer som köpt sin första bostad”. SCB har på uppdrag av SVT dock visat att merparten (85 %) av ränteavdragen går till de rikaste hushållen! De som bor i hyresrätt får dessutom ingenting.

Vidare
Prognosen för ränteavdragen, enligt en artikel i DN från i höstas, är att de om 5 år kommer att vara över 40 miljarder, samtidigt som bostäder bara blir ännu dyrare. Vad som händer om räntan går upp snabbare vill man inte räkna på….


Tydligare än så kan inte starka samhällskrafters unkna syn på kostnaden för att förverkliga våra rättigheter bli.  Det är inte min uppgift här att propagera för ränteavdragens avskaffande. Det är t.o.m. möjligt att de totalt sett har en positiv inverkan på samhällsekonomin. Däremot blir jag riktigt arg när ränteavdrag som enbart går till personer som äger sin bostad ( dv s personer som har det ganska bra med eller utan dessa avdrag) framställs som mer eller mindre oumbärliga där det finns ett otal hinder = problem för att minska dem. Detta samtidigt som vår assistansreform bara framställs som en kostnad för samhället som även hotar statens finanser!

31 miljarder är betydligt mer än vad assistansreformen kostar staten brutto och då har ändå räntorna som FUB påpekar varit löjligt låga under många års tid. Vilken politiker eller tjänsteman pratar om ränteavdragen som ett hot mot statens finanser? Jag vet ingen i alla fall. För vår del är det däremot helt OK att öppet propagera för att en frihets och demokratireform "kostar för mycket" vår rätt att leva som andra. Ja, det är helt OK även på regeringsnivå - det går inte och dra någon annan slutsats efter Magdalena Anderssons utspel i höstas.

Hade den här synen på kostnaden för assistansreformen varit möjlig om vi varit en "högstatusgrupp" i samhället? Svaret är givetvis nej. Hade någon ändå mot all förmodan ändå framfört  de åsikter som vi är allt för välbekanta med hade det omgående uppstått en mycket livlig samhällsdebatt där man tagit avstånd från de åsikterna. För oss är det precis tvärtom. Assistansreformen är ju enligt många politiker och än fler ledareskribenter bara "en fin förmån" inte en rättighet att kunna leva som andra. Och eftersom det är en "förmån", inte rättighet ska vi tydligen helst vara tysta och sluta gnälla när "kostnaden skenar" och tillämpningen blir hårdare.

Vad ska man spara in på när kostnaden för ränteavdragen når 40 miljarder kr eller betydligt mer än så? Tja, all erfarenhet visar att personer med funktionsvariationer alltid ligger risigt till när staten ska spara pengar. Lågstatusgrupper drabbas alltid först.



Lyssna även på Christine Bylund när Christine diskuterar funktionsmaktsordning i radion.




måndag 22 februari 2016

Mamma berättar om ilskan när hemkommunen inte förmår ge hjälp när den behövs som mest

Att få beskedet att ens barn är annorlunda, att det fattas något, är som att få en kalldusch man inte anade skulle komma.

Min dotters muskelsjukdom uppdagades strax innan hennes 1 års dag. Då hade jag många gånger uttryckt min oro till den barnavårdscentral vi tillhörde. Där viftades det bort, jag kände mig som den unga mamman utan koll. Livet fick en hel ny innebörd, men var tvunget att rulla på ändå. Men kontakter från habilitering, hjälpmedel och anpassning...Hela första året levde vi i sjukhusbubblan. Den bubblan skulle vi komma att komma tillbaka till ett flertal gånger.


Min dotter gick på dagis tillsammans med sina kompisar. Hjälp fick hon då utav en resursperson anställd via kommunen. När det var dags att börja förskolan bytte tjänsten namn till elevassistent. Allt flöt på bra, hon hade en elevassistent som verkligen slogs för lika villkor. 

Det var inte förens hon var sex år som vi kom i kontakt med LSS för första gången. Hon hade då varit väldigt sjuk. Jag och hennes pappa satt då ner med ett stödteam från sjukhuset. Det var vid detta tillfälle frågan om personlig assistans lyftes.

Kommunen var den som skulle ha hand om min dotters assistans. Där stannade vi i fyra år. Det var inte förens en vän till mig tipsade om ett assistansbolag. Hon hade jobbat där tidigare och tyckte dom var bra. Det var värt att samtal och veckan efter kom en representant från bolaget på hembesök. Överflyttningen var ett faktum.Vid gymnasiestart blev den elevassistent hon haft hela tiden från förskolan t.o.m klass 9 anställd av oss istället som personlig assistent. 

I slutet av 2015 blev min dotter väldigt sjuk. Sammanlagt fem veckor på sjukhus. Dubbelassistans skulle behövas framöver. Tillsammans med vårt assistansbolags jurist skickades en ansökan om tillfälligt utökat behov till kommunen, samt en ansökan om dubbelassistans till försäkringskassan.
Ända sen vi kom hem från sjukhuset har vi haft en form av dubbelassistans. Jag och min sambo har backat upp så att den assistent som jobbat inte ska vara själv. Vid årsskiftet 2015/2016 var vi 4 assistenter.

Vi har aldrig haft problem med assistansen innan. Alltid haft bra och förstående handläggare på försäkringskassan. Men nu börjar det köra ihop sig för oss.Veckan efter att vi kommit hem från sjukhuset tar jag kontakt med vår handläggare på försäkringskassan. Jag förklarar vad som hänt, hur assistansen såg ut för oss just nu och att min dotter behöver utökad assistans. Vissa läkarintyg behövdes såklart, inget konstigt med det. Dock låg de efter i sina ansökningar, min dotters ansökan skulle inte kunna behandlas förens i januari, nu var det november. Men hon skulle lägga min dotters ansökan högst upp i högen. Den 18e januari skulle vi talas vid i telefon. 

LSS handläggare från kommunen kom och gjorde hembesök i december. Vi satt och pratade ett bra tag, med assistansbolagets jurist på högtalartelefon. Vi gick igenom alla insatser och jag förklarade hur assistansen såg ut just då. Vid slutet av samtalet ville juristen veta vad nästa steg var, hur gick vi vidare nu. Då hette det att de skulle göra sin utredning ”skyndsamt”, men att det inte var säkert att de skulle hinna före försäkringskassan. Då påminde juristen dom att de faktiskt har yttersta ansvaret för min dotters assistans.

I praktiken skulle det betyda att kommunen skulle täcka upp tills ett beslut kommit från försäkringskassan, ca 3-4 månader.
Förslag till beslut kom från försäkringskassan ganska exakt två veckor efter telefonsamtalet. Ett tecken för mig att de har tagit allvarligt på vår situation.
Kommunen har inte hört av sig ännu...

Så vad har då detta jobba ”skyndsamt” betytt för mig, min dotter och min sambo?Jo, att vi i fyra månaders tid gått runt på sammanlagt fyra assistenter, inklusive min sambo och mig.
Att få ihop detta för dubbelassistans dygnet runt har varit grymt tufft. Vi är trötta ända in i själen allihop. Jobba enligt arbetstidslagen har varit omöjligt för mig och min sambo. Externa assistenter har inte jobbat lika mycket, men ändå någon timme utöver.

Från 1 februari har vi kunnat logga arbetad tid för assistent nummer två som ”I avvaktan på beslut”, då har vi kunnat plocka in nya assistenter för att fylla upp glappen vi haft tidigare.
Nu börjar vi få struktur på allt och min sambo och jag har kunnat trappa ner på antalet arbetade timmar.

Till min hemkommun vill jag bara säga:
Vad betyder egentligen ordet skyndsamt för er? Antagligen inte detsamma som det betyder för mig.

Om ni vet om, och har sett, hur en akut situation har rört upp en hel familj, känner ni inte ens det minsta ansvar att hjälpa till? När ni vet att ni bara kommer ha ansvaret några få månader och hur mycket det skulle underlätta för oss.

Kort och gott; Shame on you, shame on all of you!

/ Linda Edberg 

torsdag 18 februari 2016

En mammas kamp för sin son med diagnosen Aspberger del 2

Lukas är en mycket smart kille ... men kräver rätt resurs som han kan ha som sin högra hand för att kunna plugga och utvecklas ... Lukas har missat åtminstone 7 av dem 9 obligatoriska skolåren vilket är mycket, mycket beklagligt ... jag som mamma har skrikit efter hjälp ... vädjat ... läst skollagen ... bråkat med rektorer ... jag har gjort mer än man kan förvänta sig ... jag har inte blivit bemött ... inte blivit hörd ... Haninge kommuns skolor har svikigt Lukas fullkomligt ... den bristande kompetensen ... den nonchalansen den förstörde Lukas förutsättningar till en utbildning!

·       Skola nr 1 skulle jag velat polisanmäla, avskeda vissa samt nyanställt kompetent kunnig personal. Strukturerat  upp samt skapat  en förenlig  handlinsplan

  Skola  nr 2 skulle jag  gett en anmärkning  strukturerat  upp samt skapat en  handlingsplan
och följt upp deras  arbete

  Skola nr 3 skulle jag gett nobelpriset samt haft som förebild för hur en skola borde fungera

  Skola nr 4 skulle jag prövat tillståndet för att få bedriva verksamhet samt varnat med
grund för  deras  brister, krävt  en handlingsplan  av samt strikt följt  upp den

Vad vill jag  ha ut med detta?

1.  Struktur
2. Handlingsplan för  barn & ungdomar  med funktionshinder.
3. Bemötandekod från personalen
 Kompetent kunnig personal
4. Resurser utifrån behoven {lagstadgat)
5. Att Skollagen är ett verktyg att följa
6. Ökad kvalite
7. Öppenhet
8. Samarbete skola/  föräldrar/socialassistent

Jag som mamma har kämpat som ett djur för min son, det har varit en kamp som inte har ett slut för jag ger inte upp min sons rätt till ett liv likställt alla  andras.

Jag är inte bara en mamma utan har även en roll som Lärare, jurist, socialarbetare, Polis ... jag fungerar  likställt en verksamhets  chef som för Lukas talan.
Beläst  på lagarna

      Skollagen
      LSS
      Sol

Beläst på\ riktlinjerna till kommunerna från

     Socialstyrelsen
      Länsstyrelsen
      Stockholmsläns Landsting

Samt tagit del av delar av FN  konventionen

Förbryllad av hur man kan tro sig kunna bryta mot lagen samt hans rättigheter ... konsekvensen blev en förlorad skolgång, friintagande av rättigheter till en utbildning, kränkande behandling, låg självkänsla  samt tappat förtroende.

      ALLA har rätt till en skolgång med resurs om så behövs  ! !
     INGEN har rätt att neka eller förneka  dennes rättigheter!!

Jag skulle vilja veta om ni har en verksamhetsplan som kan förenas med verkligheten så inga flera behöver g/1 9 år osedda ... obemärkta för att dem inte får de hjälpmedel de behöver utifrån sina behov.

Lukas skolgång kan man inget göra åt men dem som går i skolan och kommer att g/1 i skolan kan få  det bättre!

Lukas sveks av samhället och blev en hemma sittare Instängd i sitt hem utan en meningsfylld vardag.

Sviken och utstött av skola - Sviken och illa bemött av Polis = okunskap samt nonchalans

Som hemma sittare  blev Lukas mycket isolerad, han blev alltmer deprimerad, fick självmordstankar, fann Ingen mening med sitt liv ... det var då jag och Lukas stödperson i den privata verksamheten där Lukas gått kvällsaktiviteter sedan 3 år började fighten med den nya LSS Handläggare (utsedd av Haningekommun) Ang Daglig verksamhet.

      Jag har fört en mycket hård kamp om att få hjälp med att finna en meningsfull vardag till min son (vilket han har lagstadgad rätt till)

 * Jag har fört en hård kamp mot kommunen (med lagen som vapen och historian samt nutid som argument)

Iden utredning som d§ startades av LSS handläggaren så vidtogs följande för eller nackdelar till en Daglig verksamhet.

1.    Samtal med Arbetsförmedlingen
2.      Möte med Arbetsförmedlingen
3.      Möte med en skolrepresentant
4.      Möte med Stöd & Resursgruppen om möjliga åtgärder (jag kallade till det)
5.      Möte med oss föräldrar samt stödgrupp

Till saken hör att Arbetsförmedlingens kompetenta personal förstod samt kunde motivera varför dem inte kunde se att Lukas kunde ingå i deras speciella   projekt.

Att  skolrepresentanten  med sin kompetens förstod  att en ev. fortsatt  skolgång var  uteslutet

Att Stöd & Resursgruppen med deras enorma kunnighet och kompetens kunde ge råd och ge en fungerande plan som nonchalerades av LSS handläggaren.

Handläggningen drog ut för lång på tiden (mer än ett år) med min sons hälsa som pris, man började ställa krav att Lukas skulle tillbaks till skola även fast han inte längre hade skolplikt, man ställde krav om ytterliga läkarintyg (trots fastställd diagnos) för utredningen (Vilket uttryckligen i rekommendationer till kommuner INTE ska begäras för daglig verksamhet), man kom med ett litet delikat hot till mig om att dra in allt om jag inte gjorde som dem sa - för jag gav dem Lagtexten - jag kunde lagen - jag kan hans rättigheter - jag kan vad som rekommenderas och inte
- jag vet och det tycktes inte om.

LSS är tvingande oavsett vad man tycker och tänker - man kan inte sitta sin kammare i dessa positioner och skapa egna lagar och riktlinjer - lagen säger att man bl.a. har rätt till Daglig verksamhet om man tillhör rätt personkrets samt saknar förvärvsarbete eller pågående utbildning - insatsen skall även anpassas efter individuella behov (inte kommunens egna behov) samt att den ska gälla från 16 år och inte 19 år som Haninge kommun vill ha det till.

LSS handläggaren SKA undersöka om behov finns menINTE förhala detta sätt hellerI NTE begära In ytterligare läkarutlåtande, all fakta fanns - LSS handläggaren hade haft möte med ALLA berörda parter och hade all fakta och inget tvivel fanns om att den åtgärden inte skulle behövas utan tvärt om.

Diagnosen fick  Lukas i slutet av 2007 efter ett tjat p§ BUP (Haninge)  i ca    5 år tror jag.

När diagnosen kom var det för sent, Lukas hade missat chansen till den hjälp han hade behövt för att kunna fungera och gå vidare i livet.

Jag trodde att jag kunde pusta ut efter det att diagnosen kom men icke, LSS är solklar! i men man får inte insatserna såvida man inte bråkar och med lagen som fakta.

Jag har suttit på möten med kommunen flera gånger  men jag  måste säga   att

      Lite eller inget händer utan  påstötning
      Kompetensen  har varit bristande
      Nonchalans för dem rättigheter som lagen samt det sunda förnuftet    förespråkar
      Oreda/ostrukturerat
      Egna påhittade regler
      Maktmissbruk/Lagbrott i form av nekande av rättigheter (med hänvisning till ont om resurser)  samt egen påhittiga lagar

 

Nu hör det till saken att när Lukas fick sin diagnos så skildes jag och hans Pappa och Lukas skrevs i Stockholm  (dit hans pappa flyttade)   ... han fick en mycket kompetent och kunnig  LSS handläggare ... en eldsjäl som visste hur detta funkar och vad Lukas behövde för hjälp ... hon kunde lagar och riktlinjer ... hon var påläst, men Lukas ville bo hos mig här i Haninge där han är uppväxt och vi började då en förflyttning från Stockholms kommun till Haninge kommun (pappersmässigt) men där visade det sig omedelbart vilka brister man hade inom Socialtjänsten, det var så pass att Stockholms kommun ifråga satte, blev upprörda samt själva ringde upp och försökte mana på.

Jag vill med detta få upp era ögon och agera för att förbättra era rutiner, handlingar, bemötande, riktlinjer inom skola samt socialtjänsten, även respektera den lag som är en rättighetslag samt tvingande  = LSS

Tillhanda ge dem rättigheter samt insatser dessa barn/ungdomar eller vuxna behöver och enl. lag  är  berättigad till

Dessa insatser till ett liv med samma förutsättningar ska man inte behöva strida för utan dem ÄR självklara - dem förhindrar isolering, kriminalitet - dem höjer livskvalitet - dem ger ett liv.

Att agera / arbeta med - är ett måste för den enskilda individen samt samhällets bästa

      Rätt bemötande
      Korta handläggningstider
      Kunskap
      Respekt för Lagarna
      Löpande  kontakt med respektive individ/Förmyndare
      Flexibilitet
      Rätt Insatser
    Inte stirra sig blind kommunala  insatser
      Ta hjälp
      Lyssna
      Utbilda personal
      Rätt personal
      Följa lagar och förordningar

Min son fick beviljad hjälp av Stockholms kommun som överflyttades till Haninge kommun - en privat verksamhet (Stöd & Resursgruppen) som verkligen kan det de gör - en verksamhet som jobbat med detta länge - en verksamhet som är RÄTT för Lukas.

Att ta hjälp och se till att dessa ungdomar kommer rätt samt får den hjälp och den stöttning som behövs är viktigare än en egen  prestige.

Jag vill slå ett slag för detta, jag vill få upp kvaliten -, jag  vill belysa den inkompetenta  nonchalans för det osynliga handikappet som finns i kommunen samt I samhället, jag vill att Haninge kommun agerar, jag vill inte att flera  funktionshindrade samt föräldrar ska behöva  lida samt  nekas det som  är självklart, jag vill ha en upprättelse för min son i form av att förhindra vidare illa agerande från kommunen.

Jag ger inte upp i kampen för det osynliga handikappet, jag vill dela med mig - jag skulle vilja prata med skola, myndigheter för att hjälpa till att få upp förståelsen, jag vill att ni som representanter för kommunen granskar detta område, höjer kvaliten samt ser till att riktlinjer och lagar följs.

Lukas har idag efter en mycket hård kamp fått  rätt Insatser

      Korttidsverksamhet, vilket han hade en dag i veckan sedan många år nu utvidgad till 2 dagar pga. av isolering samt att han mådde allt sämre psykiskt vilket hans stödperson inom stödverksamheten bekräftat. Beviljad av Sthlm och utvidgad av Haninge
      Daglig verksamhet, det är just detta som jag har slagits för  med  näbbar och  klor  då Lukas INTE går i skolan samt INTE platsar inom arbetsförmedlingens projekt pga. av sitt handikapp vilket  kommunen  vetat om.
      Ledsagning, även den beviljad från Sthlm

Stöd & Resursgruppen  har funnits till 200% för  min son - dom  har gjort mer än vad om får betalt för - dom kan dessa ungdomar samt problematiken från samhällets synvinkel och kommuners Illa agerande ....dom vet hur dom ska bemöta/få upp på banan samt ge dessa en bra start I livet  ! det är värt ett möte för er att höra dessa eldsjälar och att ta del av deras enorma kompitens!
Stockholms kommun använder deras kunskap och det gör dom rätt till.

Dom finns även för oss föräldrar när det krisar - dom kommer hem och pratar .... dom är guld värda i en värld som Inte kämpar för alla individer trots lagar om lika rättigheter i samhället.