Kort sammanfattning om Bengt Westerbergs kritik mot direktiven i LSS utredningen

För ungefär ett år sedan presenterade Bengt Westerberg på uppdrag av KFO en rapport benämnd Personlig assistans – hotad frihetsreform? Där smulade han effektivt sönder propagandan som gör gällande att kostnaden skenar ”bortom kontroll” och han visade också att det inte på något sätt är raketforskning för att ta finna orsakerna till att kostnaden/utgifterna ökar. Nu har ”assistansreformens pappa” gått vidare och skrivit en ny rapport där en sann  allierad i det offentliga Sverige riktar hård kritik mot direktiven till LSS utredningen. Rapporten presenterades vid ett seminarium i Stockholm 13 juni.

Bengt Westerberg är inte på något sätt kritisk till att man analyserar varför kostnaderna ökat, däremot är han mycket kritisk till att regeringen redan på förhand tycks ha bestämt sig vad orsakerna är – främst, fusk, ”överutnyttjande” och giriga assistansbolag som via sina jurister ”pressar” FK-s handläggare att bevilja mer timmar än nödvändigt. Rapporten menar att det finns inga belägg för att FK-s handläggare ”viker ner sig” när de ställs mot assistansbolagens jurister, snarare tvärtom.

Är kostnadsutvecklingen/utgiftsökningen ohållbar? Absolut inte menar Bengt Westerberg. Det är lätt att förklara kostnadsökningen. Han jämför kostnaden för personlig assistans 1995 (ca 14 miljarder kr brutto) till knappa 30 miljarder kr 2015. Lägger man ihop det Bengt Westerberg kallar den allmänna standardökningen i samhället, assistenternas löneökningar, ökningen i antalet beviljade timmar och att antalet personer som är beviljade insatsen personlig assistans skulle summan landa på 29 miljarder kr 2015, obetydligt lägre än den faktiska bruttokostnaden på knappt 30 miljarder kr. Då är ändå inte hänsyn tagits till att folkmängden ökat med nästen en miljon personer och att man får behålla assistansen efter 65 årsdagen (en mycket liten grupp 2005).

CRPD nämns också. Enligt den är ett uttalat mål att levnadsstandarden för vår grupp ska följa med samhällsutvecklingen, d v s ekonomisk tillväxt ska vi också få ta del av, det Bengt Westerberg kallar den allmänna standardutvecklingen. I ett solidariskt samhälle är detta en självklarhet enligt Bengt och kommenterar regeringen inställning till kostnadsfrågan så här:

Att kostnaderna skulle ligga på en orimligt hög nivå eller att utvecklingen skulle vara ohållbar kan man bara hävda om man anser att det är fel att insatserna för personer med omfattande funktionsnedsättningar hänger med i standardutvecklingen.

Ett återkommande argument från regeringen är att andra insatser ska utvecklas men samtidigt visar regeringen inget intresse av att vilja tala klarspråk om dessa alternativ – olika gruppboenden, utbyggd hemtjänst och ökat anhörigansvar. Anhörigaspekten får mycket utrymme I seminariet berättade Bengt att han i flera debattartiklar lyft det perspektivet och vad det innebär i praktiken – att anhöriga måste sluta jobba, ohälsan kommer att öka och priset för kvinnorna kommer vara  i särklass högst i form av förlorad arbetsinkomst ( i förlängningen sämre pension), ökad arbetsbelastning i hemmet, sjukskrivningar mm eftersom kvinnor alltid är överrepresenterade när det gäller anhörigomsorg. Åsa Regnér har inte bemött detta vilket Bengt Westerberg menar att det är ett tydligt tecken på att just ökat anhörigansvar är en del av regeringens ”lösning”.

Besluten måste vara rättssäkra hävdar regeringen. Det håller vi alla med om. Men rättssäkerhet handlar inte bara om likvärdiga bedömningar och möjlighet att överklaga. Det är inte rättssäkert om alla visserligen bedöms lika men så gott som 100 % får avslag eller indragningar trots att stora hjälpbehov är uppenbara. För den ”rättssäkra tillämpningen bryter i så fall mot lagens intentioner. Här nämnde Bengt Westerberg  tre olika former av rättssäkerhet.

1.  Formell rättssäkerhet - Likvärdiga bedömningar enligt lag, objektivitet, rätt att överklaga mm.

2.  Social rättssäkerhet – motverka maktmissbruk och överförmynderi, Inflytande för individen.

3.  Materiell rättssäkerhet – infriar resultatet intentionerna i lagen? D v s i LSS fall att kunna leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor?

I direktiven nämns flera gånger om ”problemen” med att termen goda levnadsvillkor, leva som andra och självbestämmande (LSS § 5-7) är för vagt definierat. För Bengt Westerberg är det självklart att de inte ska vara definierade i detalj. Att kunna leva som andra och ha goda levnadsvillkor betyder inte att alla har det exakt likadant, utan att alla har möjlighet att forma sitt liv som hen själv vill.

* Efter presentationen var det en paneldebatt där deltagarna förutom Bengt Persdotter, juristen Therese Beckman och ekonomen Hans Knutsson. I mycket korta drag var deltagarna rörande överens om att regeringens direktiv går i starkt restriktiv riktning och i ett solidariskt samhälle måste assistansen få kosta en del, vilket inte är några jättebelopp precis när man fördelar notan på alla skattebetalare.

 Det var intressant och höra Funktionsrätt Sveriges nye ordförande Lars Ohly när vinst i assistansbranschen diskuterades. Som ordförande för Vänsterpartiet var han ganska hårdför motståndare till vinster i välfärden (vilket jag själv inte är). Nu sa Lars Ohly att vinstdebatten är ett sidospår, det är vår rätt till ett bra liv som är det primära inte vinster hos anordnarna. Även en del partivänner fick en del kritik som, enligt Ohly lägger för mycket fokus på vinstfrågan istället för rätten att kunna leva som andra. vilket jag instämmer i helt. Lars Ohly hade också ett mycket bra svar på frågan varför han engagerar sig så mycket i kampen för assistansen och LSS:

Jag tror på ett rättvist samhälle

Det är just det personlig assistans handlar om – rättvisa, rätten att kunna forma sitt liv som hen önskar själv. Den som säger nej till assistansen säger nej till vår rätt att kunna styra våra liv själva – raka motsatsen till rättvisa.

Hela rapporten är på ca 100 sidor, här har jag bara skrapat på ytan. Efterhand ska jag läsa den i sin helhet. Det finns många anledningar till återkomma till rapporten. Stort, stort tack också till Bengt Westerberg som fortfarande lägger ner så mycket energi på att försvara den  fantastiska reform han var drivande i att förverkliga. Tänk om en sådan person hade styrt socialdepartementet. Då är jag övertygad om att vi inte hade sett de ökända direktiven till FK, hen hade också haft kraft nog att stå emot besparingshökarna på finansdepartementet. Därmed hade också direktiven till Desirée Pethrus sett annorlunda ut. 

Hela seminariet