Regeringen - ”många” söker personlig assistans därför att hen anser det ger bäst livskvalitet

Ett återkommande inslag i regeringens kampanj för att sänka kostnaden/utgifterna för assistansen är att man hävdar att för få väljer de kommunala LSS insatserna därför att de är undermåliga. Syftet med den här bloggen är verkligen inte att sätta LSS insatser emot varandra. Det stämmer att det finns brister (i många fall allt större) i insatserna gruppbostad/servicebostad, ledsagning mm, så långt är regeringens ambition att höja kvalitén inget att bli arg på. Däremot är det allvarligt när regeringen i direktiven till Desirée Pethrus skriver att satsningar på andra LSS insatser ska göras genom besparingar på assistansen!

Ligger det då någonting alls i regeringens ”teori” att många väljer bort LSS boende och ledsagning till förmån för personlig assistans? Bengt Westerberg granskade ”teorin” i sin rapport och fann att den vilar på i bästa fall mycket lös grund. Själv säger jag så här:

Alla människor gör hela sitt liv ett oändligt antal val direkt eller indirekt kopplade till ekonomi och livskvalitet. Det handlar om allt från husinköp till om hen ska köpa Aftonbladet eller Expressens senaste lösnummer. Alla dessa val styrs ytterst av betalningsvilja/köpkraft och vilket alternativ vi tycker ger mest ”valuta” för pengarna utifrån varje persons betalningsvilja/köpkraft och intressen. Krasst sett styrs de val vi gör utifrån egennnyttan eller i föräldrars fall vad de anser är bäst för sina barn – vi gör det val som vi tror ger oss mest livskvalitet. 

Assistansmarknaden är inte en marknad i det avseendet att utbud och efterfrågan avgör priset, staten har redan satt ett pris på insatsen – 291 kr/timme + 12 % påslag om det finns särskilda behov. Den modellen är helt riktig, PA  får aldrig bli privatiserad i den ursprungliga betydelsen att utförarna/anordnarna bestämmer prislappen som vi sedan betalar ur egen ficka eller privat försäkring. En så viktig insats som PA och övriga LSS insatser, liksom många, många andra välfärdstjänster måste vara helt skattefinansierade, punkt, annars har vi ingen allmän välfärd som är självklar för mig att värna. 

 LSS en flexibel lag (vilket är mycket viktigt)  som ger möjlighet att söka olika insatser (vilket inte är liktydigt med att ansökan beviljas). Precis som andra människor gör vi och anhöriga också val utifrån vad vi tror ger bäst livskvalitet, precis som andra människor fattar vi rationella val/beslut och vi  och anhöriga är faktiskt fult kapabla att göra det. Om det nu är så att ”många” söker insatsen personlig assistans är det för att vi anser att det är den LSS insatsen, personlig assistans som ger oss mest livskvalitet. Precis som andra vill vi ha så hög levnadsstandard som möjligt. 

Det är också anledningen till att många (uppenbart till regeringens stora fasa) av oss inte väljer hemkommunen som anordnare Många = numer majoriteten av assistansanvänderna tycker att hemkomunen är en dålig anordnare och väljer därför ett kooperativ eler privat företag då vi tror att det ger oss bäst livskvalitet. Ett kommunalt monopol på utförandet av personlig assistans är jag benhård motståndare till. Det betyder inte att kommunerna inte ska utföra assistans alls. De har det yttersta ansvaret och de som faktiskt tycker att hemkommunen är det bästa alternativet ska ha det valet.

I rapporten skriver också Bengt Westerberg att den främsta orsaken till att funktionsrättsrörelsen började jobba för personlig assistans var att berörda personer tyckte att de befintliga kommunala insatserna inte gav någon vidare livskvalitet och satte på tok för mycket makt i händerna på hemkommunen hur hjälpen skulle utformas. Tyvärr verkar regeringen ha svårt att ta till sig varför vi värderar assistansen så högt. I Rosenbad får man känslan  att det som trion Stefan Löfvén-Magdalena Andersson-Åsa Regnér anser vara självklart för dem gäller inte för oss. T.ex. det helt mänskliga beteendet att välja söka det alternativ vi tror passar oss bäst!

Sen vill regeringen få det att låta som att det bara är att ringa till FK och säga:

Tjena, hur är läget? Jag behöver personlig assistans, ge mig timmarna jag ber om, 120 timmar/vecka.  Visst det fixar vi, bekräftelse kommer på post inom några dagar! Allt klart. Vi vet att verkligheten är oändligt långt från mitt tillspetsade exempel. Någon form av behovsbedömning är självklar men Ii själva verket är det jättesvårt att bli beviljad personlig assistans idag men desto lättare att förlora den.  Så när regeringen försöker framställa det som att det är enkelt att bli beviljad PA istället för gruppboende så är den i bästa fall oerhört okunnig om hur verkligheten ser ut.

Ligger det då någonting i att det är ”många” som söker eller har personlig assistans? Totalt (siffrorna varierar ibland men Bengt Westerberg anger siffran 80 000 så det går jag efter här), har någon LSS insats, det går också att beviljas flera olika LSS insatser. Antalet personer som är beviljade PA är ca 19000 (statlig och kommunal, drygt 15000 statlig). Det är under 25 % av alla som är beviljade hjälp enligt LSS. Antalet personer som bor i LSS boenden är ca 28000, alltså fler än vad som är beviljade personlig assistans. Att det skulle finnas en kraftig ”överrepresentation” i insatsen PA är därför inte sannolikt. Snarare är argumentet av ”överrepresentationen” ett av många ”verktyg” i regeringens kampanj mot att assistansen ”kostar för mycket”.

Bengt Westerberg har också kikat på om det finns något samband mellan höga kostnader/utgifter för assistans i en kommun och höga eller låga kostnader/utgifter för samtliga LSS insatser. Om regeringens ”teori” är riktig så skulle kommuner med många assistansanvändare har låga kostnader för andra LSS insatser. Något sådant samband finns inte enligt Bengt Westerberg. Kommuner med relatvt sett hög nota för PA och också en relativt sett höga utgifter för andra LSS insatser och omvänt har kommuner med relativt sett få assistansanvändare låga utgifter för andra LSS insatser.

Vad säger mig detta? Inte att för många har assistans i alla fall jämfört med hela LSS, däremot att det finns ett stort behov av både personlig assistans och andra LSS insatser. Fine regeringen, satsa gärna resurser på eftersatta kommunala LSS insatser men förvänta er inte att det blir en stor ”frivillig överströmning” från assistans till gruppboende och ledsagning. Vi som sökte PA gjorde det för att vi var övertygade om att PA skulle ge oss bäst levnadsstandard, inte för att vi tycker det är kul att vara beroende av personliga assistenter för att livet ska fungera.

De som inte tycker att PA är det optimala för hen och föredrar  att bo i grupp/LSS boenden ska få göra det så klart och de tendenser som finns mot att de på en del håll de går mot mer institutionsliknande föhållanden måste självfallet stoppas.  Men  jag finner mig aldrig i att vi under tvång tvingas in i grupp/serviceboende för att regeringen anser att ”för många personer” är beviljade insatsen personlig assistans.

* ReclaimLSS bloggen har också följt upp mitt blogginlägg om anhörigas situation:

Hur feministisk är regeringen?

* Reportaget om Anna Holmlund berörde mig djupt som sagt, inte minst för att man känner igen så mycket avsom det föräldrarna berättar om deras kamp för att dottern ska få ett så bra liv som möjligt och ifrågasättandet av hennes behov. Det är synnerligen ovärdigt när Anna har en mycket allvarlig hjärnskada. Tänk om vi haft ett system där personer med  stora behov får all assistans som behövs utan att alla hjälpbehoven mäts i minuter och sekunder. Tyvärr känns det mycket avlägset som läget är nu.

Heja Anna!

* I Tranås kommun i mitt kära Småland har Jönköpings-Posten senaste veckan rapporterat om svåra missförhållandena där många personer förlorar sin personliga assistans. Det är ett så omfattande ämne att det kräver två blogginlägg för att bara belysa det viktigaste. De publiceras på onsdag och fredag, sen tar jag semester.