HFD domen i somras innebär dödsstöten för PA enligt lagens intentioner

Vi visste alla att domen från Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD)  i somras som menar att assistans inte ska beviljas för resor till och från aktiviteter skulle få allvarliga konsekvenser. Undantag ska göras om det finns ”kvalificerade hjälpbehov” under resan. I en intervju med Assistanskoll för någon månad sedan menade juristen Mathias Blomberg att domen troligen även kommer tillämpas på andra områden som resor till och ifrån arbeten. Nu har våra värsta farhågor besannats. Den tillämpning som FK planerar efter domen är dödsstöten för assistansreformen som vi känner den, läget är extremt kritiskt. Innan vi går in på hur FK tolkar domen vill jag klargöra några saker mycket tydligt:

·  Jag anser att den nu nästan totala nedmonteringen av assistansreformen helt saknar demokratisk legitimitet. Lagen har inte ändrats, det finns inte ens en riksdagsmotion med syfte att i praktiken avskaffa insatsen personlig assistans.

· Även den nu aktuella domen från HFD saknar också demokratisk legitimitet eftersom den inte har någonting gemensamt med LSS ambitioner och intentioner, därmed bryter de mot lagen.

·  Assistansreformen är utsatt för en odemokratisk kupp som jag anser hör hemma i diktaturer, inte en demokrati. Den genomförs av en koalition med regeringen kommuner, olika kritiker, HFD och FK.

·  Både HFD och FK bryter även mot Regeringsformen. I FK-s  fall handlar det om att myndigheten ”övertolkar” redan horribla domar som jag inte tycker har någonting gemensamt med denna mening i regeringsformen § 1

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Så här ser FK på domen (målnummer 1206-16)

·    Det kan aldrig vara fråga om kvalificerat stöd när assistenten endast väntar på att den försäkrade ska behöva hjälp. T.ex. vid väntetid, beredskap eller tid mellan preciserade hjälpbehov.

·  Assistansersättning kommer bara att beviljas för aktiva insatser under natten. Det kan innebära att anhöriga behöver lämna mer stöd eftersom det kan bli svårt att anställa någon för aktiva insatser under dygnsvilan.

· Uppgifter som, exempelvis städning, inköp och liknande uppgifter som idag utförs av en assistent, kan behöva tillgodoses genom hemtjänst.

Ett extra slag i magen för alla som kämpar för rätten till självbestämmande är att FK med stöd av denna dom går ut och säger att man tidigare tolkat lagen ”för generöst”. Med andra ord – vi hade det för bra innan…

Som framgår ovan anser FK ovan med stöd av domen att assistans inte ska beviljas för väntetid, beredskapstid eller tid mellan preciserade hjälpbehov. Vidare är det ytterst tveksamt om assistans ska beviljas för städning, inköp av mat mm. Tillämpas det här i praktiken är intentionerna stendöda. S.k. personlig assistans för att kunna leva som andra är reducerad till något som liknar ”gammal hederlig” hemtjänst som vi en gång i tiden kämpade för att komma ifrån, vi är tillbaka på ruta ett.

Domen handlar egentligen bara om rätten till assistans för transporter till och ifrån aktiviteter. Redan det är mycket allvarligt – det går inte att få en fungerande assistans om PA inte beviljas för restiden. Men hur kan då FK få för sig att denna dom säger att assistans inte ska beviljas för väntetid, städning mm? Jag har läst domen flera gånger vid det här laget. Det enda stöd jag kan finna för det (vilket kräver en snäv tolkning av domen) är detta stycke.

Mot denna bakgrund kan slutsatsen dras att inte alla personliga behov ger rätt till personlig assistans enligt bestämmelsen i 9 a § andra stycket. Det särskilda stöd som den funktionshindrade behöver ska också i någon mening vara kvalificerat för att grunda en rätt till personlig assistans enligt bestämmelsen. Detta krav får anses innefatta att den personliga assistentens insats ska ha en direkt och konkret koppling till ett individuellt behov av hjälp i det dagliga livet.

Enligt sista meningen i ovanstående stycke och HFD-s oerhört trångsynta syn på vad PA handlar om ska assistans alltså endast beviljas för den tid då assistenten verkligen utför någon form av faktisk assistans, tiden däremellan ska alltså inte ge rätt till assistans. Denna syn innebär strikt sett att all ”dötid” inte ger rätt till assistans. Det är detta FK lutar sig emot.

”Tolkningen” av lagen från HFD har absolut ingenting att göra med lagens intentioner, därför tycker jag domen saknar all legitimitet och den bryter därmed grovt mot rättighetslagen LSS intentioner. Den omöjliggör också  alla möjligheter att utföra assistans enligt intentionerna. Likväl kan jag inte på något sätt få detta till att städning mm inte är ett ”kvalificerat hjälpbehov”. Rättsärendet handlar om rätten eller inte rätt till assistans vid transporter till och från aktiviteter, inte en rad andra saker som FK tar in i sin ”tolkning” Domen och FK-s tolkning tar inte heller någon som helst hänsyn till hur assistansen ska fungera i praktiken.

Vad gäller FK-s övertolkningar är det inget nytt. Domen från HFD 2012 handlar egentligen om rätten till massage. Detta ”tolkar” FK som att det gäller all form av egenvård. Vi ser ett destruktivt mönster där rättsfall (ofta drivna av besparingsivriga kommuner) driver ärendet upp till HFD. Domstolen gör horribla lagtolkningar som FK vänder och bänder på maximalt för att tillfredsställa uppdragsgivarens, dvs regeringens önskemål. Sänk notan för personlig assistans. Gör hur ni vill men notan ska sänkas, punkt!

Anm.; Domen av egenvård kom 2012 men började tillämpas först 2016 efter det ökända regleringsbrevet. Knappast en tillfällighet…

Jag skulle gärna vilja ställa en fråga till både HFD och Försäkringskassan. Ge mig ett enda exempel på ett yrke där arbetstiden endast räknas när arbetstagaren faktiskt utför ett arbete? Skulle det här tillämpas på andra områden skulle t.ex. en brandman inte få lön under tiden det inte sker en utryckning, en läkare får inte betalt när hen inte utför en operation, skriver en journal eller gör undersökningar. Vad är skillnaden för personlig assistans?

Det finns dock ett visst hopp att konsekvenserna inte kommer bli förfärliga även om ingenting överhuvudtaget får tas för givet. Även Marie Begler (tänka sig) förstår att FK-s tillämpning kommer få förödande konsekvenser och har nu skrivit ett brev till regeringen och varnar för följderna. Där står bland annat

Försäkringskassan vill uppmärksamma regeringen på uttalandet eftersom det enligt myndighetens uppfattning kommer att få konsekvenser för bedömningen av rätten till assistansersättning för de så kallade andra personliga behoven. Domen kommer inte att påverka vilka personer som har rätt till assistansersättning, men däremot hur många assistanstimmar som de som beviljas assistansersättning har rätt till. Enligt Försäkringskassans uppfattning kommer domen att få svåröverskådliga konsekvenser för stat, kommun och enskilda..

Mitt hopp i denna akuta situation är att FK inställer alla omprövningsbeslut fram tills konsekvenserna är mer klarlagda (som inte går att överskåda, det medger även FK). Jag hoppas också att kommunerna gör ett ställningstagande och det är en kraft som inte ens Magdalena Andersson kan ignorera.

Framtiden då? Assistansreformen som den var tänkt är död om tillämpningen träder i kraft. På kort sikt – totalstopp på omprövningsbeslut är ett måste!. På lite längre sikt behövs en helt ny lag eller åtminstone en rejält omarbetad LSS lag. Det räcker inte med att ändra LSS §  9a (grundläggande behoven) och § 5-7 (Leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor). Det måste även finnas en mycket tydlig beskrivning om att PA handlar om så mycket mer än bara de mest basala hjälpbehoven. Exakt hur det ska formuleras för att minimera risken för nya vansinniga tolkningar från HFD överlåter jag till kunniga assistansjurister.

Så stora lagändringar eller även en helt ny lag kommer inte av sig självt, det behövs en riksdagsmajoritet för att driva igenom den. Det enda som långsiktigt kan säkra assistansreformens och LSS framtid är bred blocköverskridande överenskommelse. Vårt arbete måste således inriktas på att söka stöd från många olika partier. Arbetet måste löpa från riksdagsledamöter ner till lokalpolitiker i de minsta kommunerna. Parallellt måste vi driva på att införa CRPD i lagstiftningen. Och jätteviktigt – assistansen och LSS måste bli en valfråga!

Parallellt med det vanliga opionionsarbetet ovan måste det också till mer radikala metoder, vanligtvis kallat aktivism. Assistansen befinner sig i ett nödläge, här krävs demonstrationer, demonstrationer och direktaktioner, upp på barrikaderna. Vi fixar inte det här om vi jobbar var för sig, vi måste samarbeta!

Läs också min intervju med Assistanskoll:

Assistansreformens intentioner rämnar totalt

Bygga LSS boenden för barn får aldrig bli ett alternativ till indragen personlig assistans

Förra veckan blev det stor uppståndelse när Eskilstuna kommun meddelade att de skulle bygga ett LSS boende för barn. Innan vi går vidare med mina tankar om det är lätt och konstatera att det aktuella boendet är ett av många exempel på att funktionsrättsrörelsen är oerhört splittrade i synen på LSS i helhet. I det aktuella fallet tyckte en del att det var inget konstigt alls – det handlar ju om en av 10 insatser i LSS. I många fall var emellertid avståndstagandet totalt vilket ledde till att vi la mycket energi på en polariserad debatt, exakt det makthavarna vill vi ska göra – träta inbördes. Denna splittring tycker jag verkligen är sorglig och kan aldrig föra något positivt med sig, tvärtom.

Är då det här en bra stödform i LSS? Nej, det är det inte tycker jag. I den diskussionen som uppstod på min Facebooksida kände jag mg lite missförstådd, jag menade aldrig att det var ett bra alternativ till personlig assistans. Vad jag däremot missförstått själv är karaktären på den här typen av boende. Jag har uppfattat det som att det är temporära boenden, en insats som påminner om korttidsboende och  Avlösarservice i hemmet. Det är insatser jag tycker ska finnas som alternativ till personlig assistans till hårt prövade familjer, ofta med syskon som lätt inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Jag har sett och hört flera reportage där barn och föräldrar uppenbart mått mycket bra av insatsen  Avlösarservice– ett av den är ensamstående mamman Mariana som gick in i väggen men beviljades insatsen med mycket positivt resultat för både barnet och mamman.

Boendet i Eskilstuna är emellertid till skillnad från ”Kortis” ett permanent boende vilket jag inte var med på från början. Alla barn, med eller utan funktionsnedsättningar ska så långt som möjligt bo i föräldrahemmet  och det är samhällets skyldighet att erbjuda det nödvändiga stödet för att det ska funka – kan inte se att det är bra för barnen att bo permanent ifrån föräldrahemmet. För barn med stora behov innebär det förutom anpassningar av hemmet personlig assistans, Avlösarservice eller Kortis eventuellt ledsagning om föräldrarna tycker det är en bättre lösning. Några föräldrar kanske tycker att en kombination av personlig assistans och någon annan LSS insats som Avlösarservice är det optimala för barnets bästa. Direkt avgörande för mig är rätten att få personlig assistans för barnet om föräldrarna vill det och barnet ska inte  bo permanent på ett LSS boende.

 Enda undantaget från principen av föräldrahemmet som bas är som jag kan se, förhoppningsvis mycket få fall där det är skadligt eller t.om farligt för barnen att bo i föräldrahemmet. Exempelvis om barnet eller barnen vanvårdas, misshandlas, föräldrarna har  missbruksproblem och liknande missförhållanden. Det mest tragiska exemplet som jag känner till är Bobby som för ett antal år sedan misshandlades till döds av sina föräldrar. Men i sådana tragiska fall där det är direkt olämpligt, även skadligt för barnen att bo hos föräldrarna måste en fosterfamilj med nödvändigt stöd från samhället vara ett mycket bättre alternativ än permanent barnboende.

Tyvärr tror jag risken är stor att boenden som det aktuella i Eskilstuna kommande år kommer byggas ut i rask takt när allt fler barn förlorar personlig assistans. Många desperata föräldrar kommer att välja LSS boenden för barn. Inte för att de tycker det är en bra lösning, inte för att de på något sätt gillar det utan enbart av ren desperation när krafterna inte räcker till och samhället sviker både barnet/barnen och föräldrarna.

LSS boende för barn får aldrig bli ett seriöst alternativ till indragen personlig assistans. Den eller de politiker som eventuellt tycker det borde (oavsett partitillhörighet)  omedelbart ställa sina platser till förfogande. Det hör nämligen inte hemma i ett välfärdssamhälle att ersätta PA med barnboenden, det är ett antal stora kliv bakåt.

* Rapporter i media om personer med uppenbart mycket stora hjälpbehov som förlorar personlig assistans avlöser varandra, särskilt barnfamiljer tycks vara överrepresenterade. Det är omöjligt och hinna sätta sig in närmare i varje fall där varje fall givetvis är djupt tragiska. Personlig assistans ske beviljas efter behov, vare sig Magdalena Andersson, Åsa Regner eller hantlangaren Försäkringskassan har rätt att sätta ett tak för hur mycket en människa får kosta.

Ett av alla dessa förfärliga reportage man läst eller hört om handlade om 2 åriga Eleonora som har en extremt sällsynt genmanipulation som har lett att hon har mycket stora behov av hjälp, allt från att vända sig, sitta till sondmatning och hjälp vid epileptiska anfall. Men någon assistans beviljad från FK får inte familjen. Ja bortsett från symboliska 10 minuter om dagen… Som att få en smäll på käften konstaterar pappa Rickard Lundqvist. FK-s beslut är nu överklagat. En ljuspunkt i den tragiska historien är att hemkommunen Malmö ändå ställt upp och tills vidare beviljat Eleonora nästan 140 timmar assistans/vecka.

Liberalerna har KU-anmält Åsa Regnér för regeringens hantering av assistansreformen. Liberalerna anser att de direktiv ministern gav till FK i regleringsbrevet strider mot lagens intentioner. Liberalerna anser också att Åsa Regnér överskred sina befogenheter när FK fick direktiv/order att bryta utvecklingen med antalet beviljade assistanstimmar.

Eleonora får ingen assistans

Liberalerna KU-anmäler Liberalerna

Debatt på facebook om hur funktionsrättsrörelsen argumenterar för LSS

Det kan inte vara svårt att se att ekonomin sätter ramar för vad politiker kan göra? Den enda fråga som egentligen behöver lyftas är ekonomin. En rättighet kan inte förbli en rättighet i ett system som är skuld mättat där skulderna långt övergår tillgångarna. En rättighet som tagits kommer ej heller åter om det inte finns ekonomi för att den ska göra det. LSS kampen går mot väderkvarnar. Det är möjligt att rädda LSS en stund men ej för en längre tidsperiod.

Förre helgen hade jag en lång debatt i Facebookgruppen Uppgradera Personlig Assistans till 2000-talet. Citatet ovan är hämtat från denna debatt Motdebattören hade, enligt min bedömning goda kunskaper i nationalekonomi och riktade besk kritik mot hur funktionsrättsrörelsen argumenterar i kampen för LSS. Citatet ovan är hämtat från denna diskussion. Jag sammanfattar nedan de viktigaste punkterna i kritiken och sedan hur jag själv resonerade. Motdebattören (återger här bara dennes åsikter) menade att:

·  Brukarrörelsen/funktionsrättsrörelsen visar upp en stor naivitet och usel förståelse hur nationalekonomin fungerar. Om vi inte pratar pengar så är chansen att rädda LSS någorlunda intakt NOLL PROCENT.

·  På ytan mår Sveriges ekonomi bra. Men skrapar man bara lite på ytan så finner man att vi är på randen av en mycket djup ekonomisk kris, mycket värre än finanskrisen 2008-2009. Orsaken är en galopperande privat skuldsättning. Enda anledningen till att vi inte kraschat än är att Riksbanken håller liv i systemet genom att dopa ekonomin med mycket låg ränta. Till slut kommer dock bubblan att spricka, det går inte att i längden hålla igång ett system där vi konsumerar så mycket som vi egentligen inte har råd med.

·  Statsskulden är relativt låg, svar ja. Men det spelar ingen roll när vi passerat gränsen för hur stora lånekostnader hushållen kan hantera. Konsumtionen kommer att störtdyka, ränteverktyget är redan använt och med i fallet följer med automatik Statens, Landstingens och Kommunernas finanser eftersom skatteintäkterna kommer att sjunka som en sten. När jättekrisen väl är ett faktum kommer staten, oavsett vem som styr landet att osentimentalt ta fram den riktigt stora osthyveln och regeringen kommer inte bry sig ett dyft om hur mycket vi än ropar om FN konventioner och rättighetslagar.

·  Förr eller senare måste Funktionsrättsrörelsen ta av sig ”skygglapparna och se sanningen”. Det finns inte obegränsat med resurser till allting. Om vi verkligen vill rädda LSS måste vi tala om vilka statliga utgifter som måste stå tillbaka

Ord och inga visor med andra ord…

Vad sa jag själv då? Jag framförde samma sak som jag gjort många gånger i den här bloggen. Kampen om rätten till personlig assistans får aldrig reduceras till att bara handla om kronor och ören. Så länge regeringen anser sig ha råd att spendera mer än dubbelt så mycket pengar på ROT, RUT och ränteavdrag som på PA är det dumheter att ”vi inte har råd”.

Jag är beredd att prata pengar med politikerna, ja det är faktiskt nödvändigt. Men jag går inte med att prata pengar på regeringens villkor, d v att notan för assistansen är för hög och måste sänkas! Med tanke på att allt mer arbete efterhand tas över av robotar som inte betalar skatt är jag också övertygad om att det inom en ganska snar framtid – max 15 år behövs en rejäl skattereform. Dagens skattesystem som i huvudsak bygger på inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatt (moms) kommer inte att räcka till för att finansiera välfärdsstaten som vi vill ha den.

Svaret på detta blev att visst behövs mer pengar i skattkistan men en skattereform löser inte på något sätt det grundläggande problemet, den allt för höga privata skuldsättningen. Oavsett hur skattesystemet utformas är systemet ohållbart om vi fortsätter konsumera och konsumera på kredit, d v s pengar vi egentligen inte har.

Sen följde en lång diskussion om bankernas roll i samhället och jag hängde ärligt talat inte med riktigt alla gånger men ska vi sammanfatta detta så konstaterar jag att motdebattören hade en oerhört pessimistisk syn på framtiden för välfärdsstaten. Hela resonemanget går ut på att välfärdsstaten och med den naturligtvis även assistansreformen som vi känner den är i princip dömd att gå under om inte ofattbara skuldbelopp skrivs av.

Visst, sjukvården ”går på knäna” idag, personer förlorar PA i en förfärande takt o s v men jag är helt övertygad om att det går att lösa de finansieringsproblem som tornar upp sig i framtiden om bara viljan finns, mänskligheten har löst större problem än så. Om superentrepanören Elon Musk  klarar av att skicka folk till planeten Mars senast 2026 vare det ett enormt underbetyg åt den svenska staten om den inte förmår att upprätthålla en välfärdsstat när robotar tar över mer och mer arbetsuppgifter.

Vad gäller den sista punkten - ”att vi måste tala klarspråk vad som skäras ner för att rädda LSS” anser jag att det är inte vår uppgift. Prata lösningar för framtidens välfärd åt alla är en sak. Jag tänker mig här någon form av tvärpolitisk ”kommission” med representanter även från funktionsrättsrörelsen, PRO, barnfamiljer och andra grupper som är helt beroende av en fungerande välfärdsstat som tänker ut förslag på hur framtidens välfärd ska finansieras. Att ge förslag på vad som ska spara in på är inte vår uppgift. Förutom de rent ideologiska argumenten mot detta skulle det innebära som jag ser det att vi skulle syssla med partipolitik och då är vi inte politiskt obundna längre.

* Som en välbehövlig motvikt till denna mörka framtid läste jag också en debattartikel av Stefan Dy Wilder i tidningen Socialpolitik. För de som eventuellt inte känner till honom är Stefan Dy Wilder en välkänd nationalekonom med högt anseende. Han har vid flera tillfällen kritiserat regeringens ensidiga fokus på kostnaden för personlig assistans. I denna debattartikel visar han att PA inte alls är någon dyr insats för samhället, tvärtom billigare än vård hemtjänst och anhörigvård. Han skriver bland annat

Att LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, har urholkats är ett av flera uttryck för att samhället gjorts hårdare för människor i behov av stöd. Trots att LSS är en rättighetslag – även människor med funktionsnedsättning har rätt till ett värdigt liv – motiveras kraven med rent ekonomiska argument.

Men även i en strikt ekonomisk bemärkelse tror jag att de som vill skära ned har fel. Kan det rentav vara så att assistans­reformen kan visa sig vara både mänskligt och samhällsekonomiskt motiverad?

En inte obetydlig andel av de knappt 16 000 brukarna kan arbeta och betala skatt tack vare sina personliga assistenter. En annan stor pluspost är skatteintäkter från alla de anhöriga vars tid frigörs för lönearbete.

Till detta ska läggas besparingar på utgifter för hemtjänst. Eller vårdhem, som både kostar mycket pengar och som inskränker den valfrihet som LSS-reformen syftar till.

Enligt Stefan Dy Wilder finns alltså ingen anledning till att sova dåligt för att vare sig assistansen eller välfärden i stort är dömd till undergång.

Personlig assistans är en besparing för samhället

Omvänd Robin Hood politik

”När du är som svagast ska samhällets stöd vara som starkast

Statsminister Stefan Löfven första maj 2014

Den godhjärtade rövaren Robin Hood och hans band med Lille John, Broder Tuck, Will Scarlet  och alla andra stal från de rika och gav till de fattiga. Den fiktive Robins Hoods äventyr (finns i alla fall inga säkra bevis på att han funnits) brukar utspela sig på 1100-talet i England, långt, långt före ordet välfärdsstat ens existerade.

Flyttar vi oss till Sverige byggdes faktiskt den svenska välfärdsstaten upp enligt principer som säkert tilltalat Robin och hans vänner i Sherwoodskogen. Genom skatter ska samhällets resurser fördelas från de som har det gott ställt till mindre väl bemedlade samhällsmedborgare. Dessutom ska man betala mer ju högre inkomsten är, s.k. progressiv beskattning.

Den svenska välfärdsstaten har gjort mycket för att förbättra levnadsvillkoren och utjämnat livschanser för befolkningen som helhet. Ett av den svenska statens allra starkaste uttryck för en vilja att skapa ett rättvist samhälle är införandet av LSS och LASS 1994. Vi fick en lagstiftning som uttryckligen sa att vi har rätt att leva som andra. Som lagen är skriven är det en fantastisk lag med en mycket hög ambition.

Alla vi som tycker det är viktigt att värna välfärdsstaten ställer givetvis upp på det ovan nämnda citatet från vår statsminister. Problemet för Stefan Löfven är att han inte är trovärdig. För när det gäller en mindre grupp människoskara som är helt beroende av välfärdsstaten för att leva ett bra liv ser hans regering inga som helst problem med att dra igång och driva en intensiv kampanj med ett budskap som inte går att missförstå:

Regeringen tycker att vår rätt att leva som andra ”kostar för mycket” notan ”skenar bortom kontroll” vi överdriver våra hjälpbehov och det fuskas vilt. Hans regering ger även direktiv till Försäkringskassan att minska antalet beviljade timmar (formuleras lite annorlunda men innebörden är glasklar). Omvandlad till faktisk politik innebär det att regeringen ger direktiv/order till FK att hjälp inte ska beviljas enligt behov. Resurser ska tas från en utsatt grupp för att satsa på något annat.

Ja, jag tycker det verkligen är befogat att tala om en omvänd Robin Hood politik, resurser tas från människor som verkligen behöver hjälp. Den förda politiken är ett brott mot allt det LSS står för och hela grundfundamentet i välfärdsstaten – det allmänna har en skyldighet att ge ett värdigt liv till alla samhällsmedborgare. Och givetvis också emot allt det som socialdemokraterna säger sig vilja vara – ett parti som kämpar för utsatta människors intressen.

Samtidigt som en utsatt grupp människor utsätts för en veritabel häxjakt så har samma regering inga större problem  med att betala ut tiotals miljarder kr till diverse olika avdrag som går till personer som redan har en hög levnadsstandard. Enbart på ränteavdragen som subventionerar kostnaden för banklån för villaägare och bostadsrättsinnehavare spenderar staten mer pengar än på personlig assistans. Men om Magdalena Andersson konfronteras med frågan om det inte är dags att trappa av ränteavdragen brukar svaret bli något luddigt som lyder ungefär så här:

”Det finns olika problem, en nedtrappning av ränteavdragen riskerar att slå hårt mot hushållens ekonomi”. För en del hushåll stämmer det säkert men när personer sparkas ut från statlig assistansersättning och Åsa Regnér konfronteras med frågan vad som ska hända blir det ett nonchalant svar – det är ”kommunernas ansvar”…

Senaste decenniet har det i samhällsdebatten blivit ett starkt fokus på något som kallas ”jobblinjen mot bidragslinjen”. Det mycket ensidiga fokuset på ”jobblinjen” menar jag är förödande för personer som inte kan jobba eller befinner sig mycket långt från arbetsmarknaden. Dit hör stora delar av den grupp personer som utgör de tre personkretsarna i LSS som är kraftigt överrepresenterade i arbetslöshets, fattigdoms och ohälsa statistiken. Allianspartierna förtjänar besk kritik för att enligt mig driva jobblinjen alldeles för långt.

Det var Fredrik Reinfeldt som på allvar introducerade jobb mot bidragsdebatten i Sverige och den har hängt i sedan dess. Allianspartierna har definitivt rätt i att ju fler personer som jobbar desto mer skatteintäkter får den offentliga sektorn. Problemet är tycker jag att man helt har glömt bort den andra sidan av myntet, nämligen alla de människor som faktiskt p g a sjukdomar och/eller funktionsvariationer inte kan jobba. Faktum är också att det var betydligt mer ekonomiskt lönsamt att försörja sig genom arbete än bidrag redan när jobb mot bidragslinjen blev en del av vardagsdebatten i Sverige.

Logiken i jobblinjen är att bidragen i Sverige är för generösa vilket minskar personers vilja att jobba. Motmedlet stavas jobbskatteavdrag för arbetstagare och sänkta bidrag för ej arbetande. Varje höjning av ersättningar i sjukpenning A-kassa mm anses motverka arbetslinjen. Konsekvensen blir att för de personer som är helt beroende av ekonomiskt stöd från samhället och som står längst ifrån arbetsmarknaden aldrig kommer att få en reell standardhöjning. De kommer att trilla allt längre ner på den ekonomiska samhällsstegen utan några möjligheter att ta sig därifrån.

Jobblinjen så som den tillämpas i dagens version har därför definitivt en omvänd Robin Hood effekt den tar pengar från de mest behövande och fördelar resurser till de ”produktiva”, d v s de som jobbar. De personer som drabbas allra hårdast är troligen LSS gruppen. Ca 80 000 personer är beviljade olika LSS insatser, varav knappt 20 000 har personlig assistans, arbetslösheten är i alla personkretsarna mycket hög. För några år sedan publicerade FUB en rapport Fångad i Fattigdom som visade att många av FUB-s medlemmar tillhör Sveriges allra fattigaste invånare utan att någon möjlighet att lämna fattigdomen som därmed är strukturell.

Det är inte regeringen som introducerade jobblinjen mot bidragslinjen, det är alliansens stora skötebarn men jag har i alla fall inte hört något utspel från en socialdemokratisk regeringsföreträdare som håller ett brandtal med budskapet att det är oacceptabelt att många som bor i gruppboende inte ens har råd att köpa kläder eller att denna grupp varav flertalet aldrig kommer att kunna jobba inte får ta del av ett anda jobbskatteavdrag. FUB-s Harald Strand uppmärksammar ofta denna strukturella orättvisa för LSS gruppen. I praktiken gör den nuvarande arbetslinjen att vi betraktas som en ekonomisk börda och ”tärande” på flera plan:

1) Rättighetslagen LSS i allmänhet och PA i synnerhet är för dyrt och tar resurser från andra viktiga verksamheter

2) De flesta berörda personer måste också försörjas av staten – livet ut.

Går det då inte att driva en arbetslinje utan att de mest behövande kommer i kläm?  Jo, det tror jag det gör men då måste mycket större hänsyn tas till faktum att många inte kan jobba av anledningar hen inte rår över. Samtidigt måste det vara självklart att denna grupp också har rätt till höjd levnadsstandard (ekonomiskt, socialt, materiellt, kulturellt) allteftersom den genomsnittliga levnadsstandarden stiger. Är hen konstant pank är det omöjligt att nå goda levnadsvillkor eftersom allt i samhället faktiskt kostar pengar. Annars får Riksdagen stifta en ny lag som speglar verkligheten:

Personer med stora funktionsnedsättningar eller allvarliga sjukdomar som inte kan jobba har inte rätt till goda levnadsvillkor.

* Regeringens nonchalanta attityd. Nya upprörande fall där personer förlorar sin assistansersättning uppdagas ständigt. Från Vätterbyggden rapporterade Jönköpings-Posten igår om 11-årige Wendela som tidigare haft dygnet runt assistans men som plötsligt inte beviljas assistans alls av FK. Trots att Wendela har en sällsynt sjukdom som bland annat leder till svåra andningsproblem – en respirator och ständig tillsyn är absolut nödvändig för att Wendela ska överleva.

Vad kommer att hända nu med Wendela och hennes familj? Sorgsna föräldrar konstaterar att vi får turas om att ha jour men i långa loppet är det ohållbart. Lösningen blir troligen att föräldrarna tvingas välja en stödform de absolut inte önskar. Det är rakt emot allt det LSS står för. Men enligt Åsa Regnér är det ju inte så farligt – kommunerna ska ju ta sitt ansvar…

Rätten till personlig assistans är inskrivet i CRPD-konventionen artikel 19. Att det är en MR rättighet är således inget vi i brukarrörelsen hittat på själva, FN tycker det också. Den rätten kommer jag kämpa för så länge jag har minsta kraft.

Sammanfattning den nya domen i HFD om nej till assistans till och från aktiviteter

Om en transport från punkt A till punkt B inte räknas som assistanstid när det inte behövs kvalificerad hjälp riskerar detta att omfatta även resor till/från arbete, skola, vänner och familj. Personer med t.ex. bilstöd som förutsätter att någon annan kör bilen riskerar att inte kunna få assistans för transport.

Mathias Blomberg – jurist

Assistanskoll intervjuar Mathias Blomberg

I somras kom en ny dom från Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) målnummer

1206-16  som går i starkt restriktiv riktning, den här gången handlar rättsfallet om assistans inte ska beviljas för tiden när personen som är beviljad assistans färdas till och från olika aktiviteter. Enda undantaget där assistans ska bli beviljad i dessa fall är om det finns ett uppenbart behov av hjälp under resan.

Som så många andra gånger är det en kommun som drivit ett fall upp till HFD, i detta fall Simrishamns kommun. Berörd person var beviljad personlig assistans (domen kallad AA) av kommunen och ansökte om utökning av antalet beviljade timmar för att kunna delta i mer fritidsaktiviteter. Fram till dess hade assistenter (mest pappa som assistent) skjutsat personen till och från hemmet med bil, färdtjänst var inte beviljat på grund av att AA inte ansökt om att bli beviljad färdtjänst Kommunen avslog ansökan om utökning med motiveringen:

AA har förmåga att använda färdtjänst och att det därmed inte fanns behov av stöd under resorna.

När kommunens beslut överklagades till Förvaltningsrätten skrev AA bland annat:

den del som avsåg resor till och från fritidsaktiviteter påpekade hon att något aktuellt beslut om färdtjänst inte fanns. Hon anförde också att hon behöver personlig assistans eftersom hon inte hittar i okända miljöer och då hon inte kan lämnas ensam på ställen där det finns tillgång till mat.

AA har även inlärningssvårigheter, beteendestörningar, svårt att hålla reda på tiden och svårt att hantera förändringar vilket sammantaget innebär att hon har kontinuerliga hjälpbehov under resan.

Kommunen anförde bland annat följande:

AA har beviljats personlig assistans för att delta i fritidsaktiviteter. Själva transporten till och från fritidsaktiviteter utgör inte ett sådant annat personligt behov som kan grunda rätt till personlig assistans. För att tillgodose det behovet finns en annan speciellt utformad insats i form av färdtjänst. Att AA har valt att inte ansöka om denna tjänst ger henne inte rätt att få behovet tillgodosett genom personlig assistans.

Kommunen menade alltså att  AA ska söka färdtjänst vilket ska tillgodose behovet av hjälp vid transport till och från aktiviteterna. Utan att ta till överord, Simrishamns kommun visar usel förståelse av vad som krävs för att personlig assistans ska fungera i praktiken och att vi har rätt att själva bestämma färdmedel.

HFD motiverar kommunens linje bland annat med följande argument:

AA tillhör personkretsen i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och får personlig assistans för sina grundläggande behov. Det som nu ska prövas är om själva transporten till och från hennes fritidsaktiviteter utgör en sådan kvalificerad hjälp som fordras för rätt till personlig assistans enligt 9 a § andra stycket.

Mot denna bakgrund finner Högsta förvaltningsdomstolen att det inte har kommit fram att AA har ett kvalificerat hjälpbehov under de aktuella resorna. Hennes behov av transport till och från fritidsaktiviteter är således inte att definiera som ett sådant annat personligt behov som enligt 9 a § andra stycket lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade grundar rätt till personlig assistans. Kommunens överklagande ska därför bifallas.

Viktigt och notera här tycker jag är att både Förvaltningsrätten och Kammarrätten gick emot kommunen, det var alltså bara HFD som gav kommunen rätt. Det har nu kommit fyra domar från HFD (tidigare 2009, 2012 och 2015) som går i samma riktning. I alla domar anser jag det finns en röd tråd – HFD har en mycket inskränkt syn på vad PA handlar om – för HFD är PA något som ska beviljas enbart för de mest grundläggande behoven – det är inget verktyg för att kunna leva som andra.

Känslan man får är att de tar signalerna från regeringen på största allvar (kostnaden är för hög) och anstränger sig till det yttersta för att tolka lagen så restriktivt som möjligt. T.ex. nämns ingenstans vad syftet (§ 5-7) med lagen är leva som andra,  självbestämmande och goda levnadsvillkor.

Samtidigt är kommunens agerande ett bra exempel på hur svårt kommunerna har att acceptera att LSS är en rättighetslag, inte Ramlag. De står ingenstans i vare sig LSS eller lagens förarbeten att hen ska vara hänvisad till enbart färdtjänst för att flytta sig från punkt A till B och tillbaka till hemmet vid aktiviteter, det är fritt fram att använda vilket transportmedel som helst. Simrishamns kommun tar sig emellertid  i det kommunala självstyrets namn friheten att hitta på en egen tolkning där assistans inte ska beviljas under transporter om inte färdtjänst används. Det tycker jag inte kommit fram när domen diskuterats, liksom det faktum att domen bara talar om grundläggande behov – ingenting om att leva som andra. 

Vad kommer hända med assistansreformen om den här domen börjar tillämpas av FK och kommunerna? Jag har tyvärr inga illusioner om att så inte kommer att bli fallet, möjligen kommer den inte tillämpas vid alla typer av transporter eller att man tar viss hänsyn till om tjänstgörande assistent är utomstående eller anhörig. Jag delar också den oro som Mathias Blomberg uttrycker i intervjun med Assistanskoll, att FK och kommunerna kommer försöka tillämpa domen på fler områden. Om/när det sker blir det ett katastrofalt slag mot assistansreformens intentioner.

Även utan ”fler tillämpningsområden” än det domen handlar om så går det inte att få ihop en fungerande assistans om inte assistans beviljas till och från aktiviteter. Om inte gränsen redan är passerad kommer vi att vara snubblande nära en gräns som gör att lagen inte fungerar överhuvudtaget – Assistansreformen som vi vill ha den och som var intentionerna kommer att befinna sig i dödsryckningar. Detta utan att lagtexten ens ändrats. Förra blogginlägget skrev jag att lagändringar är ett måste, den här domen gör behovet akut!

* I fredags blev jag intervjuad av Assistanskoll. Det blev långa diskussioner om eventuell kommunalisering, regeringens politik, människosyn och framtiden för reformen. Som jag skrev i bloggen förra veckan sa jag att mycket talar för att regeringen förbereder en kommunalisering. Även om uppförsbacken är brant och lång finns det även positiva tecken. En klar opposition mot den förda politiken i riksdagen och ett förändrat debattklimat kring assistansen där många ledarartiklar nu istället fokuserar på konsekvenserna av regeringens politik för berörda istället för kostnad och fusk.

Därför säger jag blankt nej till kommunalisering av assistansreformen

Vad kommer LSS utredningen föreslå om det framtida huvudmannaskapet för PA? Signalerna är tydliga från regeringen att man planerar en kommunalisering.

• -   Redan 2015 var Magdalena Andersson mycket tydlig med att assistansen var ett prioriterat besparingsområde. I klartext – någon annan ska betala för våra behov. Och då återstår bara kommuner, anhöriga eller eventuellt landstingen.

• -   I LSS direktiven ställs assistansen mot andra LSS insatser och övriga LSS insatser är ju kommunernas ansvar.

• -  Åsa Regnér har senaste året visat upp en nonchalant attityd mot de som förlorar PA – det är kommunernas ansvar, inte vårt…

Utöver detta finns ett antal tecken från Ifa, RBU-s ordförande Maria Persdotter med flera med god insyn i vad som händer med LSS utredningen som tyder på att utredningen kommer att föreslå ett ensamt kommunalt huvudmannaskap.

Varför vill då regeringen troligen kommunalisera assistansreformen?

Regeringen tycker PA är för dyrt men man är inte beredd att gå så långt som att riva upp hela assistansreformen.  Kommunalisering blir då en ”bra medelväg”. I brukarrörelsen hänvisar vi ofta till CRPD konventionen. Kommunalisering (i den mån regeringen tänker på konventionen)  är i sig inget brott mot CRPD eftersom artikel 19 inte säger något om vilken del av den offentliga sektorn som ska betala för personlig assistans. Därmed slår man flera ”flugor i en smäll”:

·   Staten slipper budgetposten personlig assistans och har gjort en stor kortsiktig ”besparing”.

·  Vi kan inte anklaga regeringen för att ha brutit mot CRPD. Rätten till assistans finns ju kvar på papperet.

I praktiken innebär emellertid en kommunalisering  dödsstöten för assistansreformen som vi vill ha den. Det är jag nästan helt säker  på att regeringen är medveten om men ignorerar konsekvenserna.

Varför skulle en kommunalisering vara förödande?

Jag tycker det räcker med att titta på historien. LSS och LASS lagarna stiftades för att kommunerna inte var förmögna att ge hjälp efter behov och det var stora variationer på hjälpinsatserna beroende på hemkommunen man bodde i. I dag förlorar personer kommunal assistansersättning i rask takt och kommunernas nota stiger snabbt utgifter som inte är budgeterade. En fullständig kommunalisering innebär att att 15 till 16000 personer till ska få sin assistans beviljad av hemkommunen. Ingenting talar för att det skulle funka bättre om kommunerna får ”en andra chans”.

Jag vill även vidga blicken till vad som kommer att hända utanför assistansvärlden. Jag är helt övertygad om att många, många fler än vi har all anledning att frukta ett ensamt kommunalt huvudmannaskap för assistansreformen.

Till att börja med har vi de andra nio LSS insatserna som kommunerna redan ansvarar för, undantaget Råd och stöd (Landstingens ansvar) De delarna av LSS som berör ca 60 000 personer är har drabbats av stora försämringar. Om assistansen kommunaliserades fullt ut redan 2018 skulle det betyda att kommunernas LSS utgifter stiger med närmare 25 miljarder kr. Därmed är det tyvärr mer eller mindre givet att trycket på ledsagningen, kontaktpersoner, LSS boende med mera kommer att öka mycket kraftigt med stora nedskärningar som följd. ”Kreativiteten” hos kommunerna att hitta kryphål är ju som bekant mycket stor.

I förlängningen drabbas troligen även andra delar av den kommunala välfärden också. Äldreomsorgen med serviceboende och hemtjänsten, skolan, Socialtjänsten med mera. Om ni tycker det låter pessimistiskt tycker jag det räcker med att följa nyhetsflödet i Jönköpings län för att få en fingervisning om vad som kan komma att ske. Det går knappt en enda vecka utan att Jönköpings-Posten rapporterar om kris för nämnda verksamheter i någon av länets 13 kommuner. Och då pratar vi om ett enda län i landet.

När kommunaliseringen väl är genomförd kommer det som kallas personlig assistans i bästa fall likna något som kan jämställas med uppgraderad hemtjänst. Tusentals personer som nu har PA kommer att förlora insatsen helt och flytta till gruppboenden istället. För övriga personer kommer antalet beviljade timmar att sjunka kraftigt.

Vi måste göra allt för att stoppa en kommunalisering, för att rädda assistansreformen, hela LSS men även ge en hjälpande hand till äldreomsorgen, skolan med mera som på många håll i landet ”går på knäna”.

* Läs också Veronica Kallanders debattartikel. Jag håller med att assistansreformen och LSS måste bli en valfråga och att många grupper måste samarbeta. För det handlar inte bara om assistansen. Det som nu sker med assistansreformen är ett av många symptom på att välfärdsstaten krackelerar allt mer. 

Assistansen är en fråga för alla

Nu krävs lagändringar för att rädda assistansreformen och LSS

Den bistra sanningen är tyvärr att tillämpningen av LSS lagen skärmar sig allt mer från de ursprungliga intentionerna, läget är så allvarligt att vi  närmar oss en punkt där lagen i praktiken är på väg att upphöra att fungera överhuvudtaget. Försämringarna drabbar alla insatser, för assistansreformen börjar läget bli riktigt kritiskt.

 I somras kom som sagt en ny dom från Högsta Förvaltningsdomstolen som går i starkt restriktiv riktning för tillämpningen av vad som ska räknas som personlig assistans. Jag planerar ett eget blogginlägg om domen nästa vecka men i korta drag handlar det om att assistans inte ska beviljas för transport till och hem igen för olika aktiviteter. Nyligen intervjuade Assistanskoll advokaten Mathias Blomberg om domens konsekvenser, den kan ni läsa i länken nedan:

Assistanskoll intervjuar Mathias Blomberg

Denna dom ihop med tidigare domar från HFD 2009, 2012 och 2015 gör att tolkningen och tillämpningen av rätten till personlig assistans numer inte på något sätt överrensstämmer med intentionerna när LSS och LASS lagarna trädde i kraft 1994. Läget är så allvarligt att jag menar att det krävs en omarbetning av hela LSS lagen, annars är assistansreformen snart död och begraven som den var tänkt att fungera från början Jag har inga illusioner om att FK och kommunerna inte kommer att tillämpa den nya domen. Jag har tidigare skrivit om behovet att ta bort den diskriminerande 65 årsgränsen för att kunna bli beviljad assistans och skriva in CRPD  i den svenska lagboken. Nu ska jag koncentrera mig  på de grundläggande behoven §9a och målsättningen med lagen § 5-7.

De grundläggande behoven är som bekant fem till antalet – av och påklädning, personlig hygien, måltider, kommunikation och ingående kunskap om brukaren. Med de ovan nämnda domarna har det blivit allt svårare att komma igenom nålsögat på minst 20 timmar/vecka i grundläggande behov för att bli beviljad assistans av Försäkringskassan men desto lättare att förlora den vid omprövningar. Här menar jag att det krävs en radikal omformulering av de grundläggande behoven. Exakt hur det ska formuleras i lagtexten överlåter jag till kunniga jurister men utgångspunkten måste ändå vara att det i lagtexten är glasklart att de fem behoven inte ska delas upp i olika delmoment som nu. Det betyder för det grundläggande behovet måltider att:

Alla moment från att en måltid börjar förberedas till att diskningen är avklarad är ett grundläggande behov, även inköp av mat och andra livsmedel ska raknas in. Av/påklädning räknas alla delmoment in (oavsett plagg så klart) samt inköp av kläder. Även att prova kläder borde räknas som ett grundläggande behov. Det betyder också att det blir ett definitivt slut på att räkna hur lång tid ett toalettbesök eller dusch tar. Det som FK ska få fråga om är den totala tidsåtgången för alla hjälpbehov som tillhör kategorin personlig hygien.

Men det räcker inte. Jag vet att Liberalerna har föreslagit att införa ett sjätte grundläggande behov delaktighet i samhället. Tanken är mycket god och jag tycker definitivt att det kan finnas med i en lagändring men tyvärr lämnar det utrymme för nya bisarra tolkningar i rättstvister för vad som ska räknas som delaktighet i samhället. Ett sjätte grundläggande behov måste därför kompletteras med andra tillägg. Jag pratar ofta med bekanta hur vi ska komma tillrätta med missförhållandena och återupprätta assistansreformens ursprungliga intentioner så den fungerar som det är tänkt. Vid ett av dessa samtal framfördes ett förslag som jag själv aldrig tänkt på alls, nämligen införa ett nytt begrepp i lagstiftningen livsnödvändiga behov! Dessa räknas tillsammans med de fem andra behoven för att komma upp till 20-timmarsgränsen.

Vad menade då min bekant/kompis med livsnödvändiga behov? Helt enkelt hjälpinsatser som är nödvändiga för att överleva. Ditt skulle bland annat räknas sondmatning, hjälp vid olika former av andningsproblematik, EP-anfall mm men även ta på sig varma kläder när vi ska ut. När jag tänker efter, om vi nu leker med tanken att det införs ett nytt begrepp – livsnödvändiga behov. Jag har svårt att se att hur mycket juristerna i HFD än försöker vända, bända och tänja på lagtexten att de skulle kunna komma fram till att sondmatning, akut hjälp vid andningsproblem med mera inte är livsnödvändiga behov som ska ge rätt till assistans. Och hur skulle de förklara att det inte är livsnödvändigt att ta på sig dunjacka och termobyxor om man vill ut en riktigt kall vinterdag? I så fall måste de slå knut på sig själva och på något sätt vrida det till att ”det finns inget  stöd i lagtexten för att assistans ska beviljas vid uteaktiviteter vid låga temperaturer”. För egen del skulle jag i händelse av ett sådant hypotetiskt fall tappa all och jag menar verkligen ALLT förtroende för juristerna i HFD.

§ 5-7 är centrala när det gäller ambitionerna med lagen, vad ville lagstiftaren uppnå när lagen skrevs? I dessa paragrafer hittar vi de centrala begreppen leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor. Dessa beskrivs mer konkret i LSS propositionen och därför menar jag att lagens ambitioner, vad regeringen, FK, kommunerna och proffstyckare än säger inte är det minsta otydliga.

I det läget vi nu befinner oss i med assistansreformens intentioner i fritt fall och även övriga LSS insatser under mycket hårt tryck ser jag inget alternativ till att begreppen måste förtydligas i lagtexten. Exakt hur vet jag inte själv och överlåter därför med varm hand även detta till kunniga LSS jurister. Min utgångspunkt är att det i lagtexten, utan minsta tvivel måste framgå att leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor handlar om att berörda personer ska kunna forma sitt liv på det sätt vi vill det.

 Sen gäller det formulera det på ett sätt så att det blir nästan omöjligt än för juristerna i HFD att göra låt oss kalla det med diplomati – ”märkliga tolkningar”. Det krävs även ändringar i Socialförsäkringsbalken kapitel 51 som jag delvis berört tidigare men som finns all anledning att återkomma till. Samma sak gäller personkretsindelningen. Nu kan vi ju, gäller även LSS insatser som ledsagning helt plötsligt falla ur personkretsarna utan att hjälpbehoven ändras…

Vi = funktionsrättsrörelsen måste tillsammans driva på för lagändringar, det är min fasta övertygelse att ingenting kommer att ske i rätt riktning så som lagtexten är skriven nu. Det beror emellertid inte på att lagen är dåligt formulerad utan att juristernas och i synnerhet då HFD-s tolkning av lagen har spårat ur totalt med påföljande tillämpning av FK och kommunerna.

Obs! Helst vill jag skrota begreppet grundläggande behov och bara ersätta det med hjälpbehov. Inser emellertid att det i rådande läge är en helt orealistisk för att inte säga utopisk ambition.