Rapport från Socialstyrelsen och styrkan i det kommunala självstyret

I tisdags föregående vecka lämnade Socialstyrelsen en rapport till regeringen hur domarna från HFD 2015 (femte grundläggande behovet) och 2012 (egenvård) påverkat rätten till assistansersättning. Som väntat är konsekvenserna mycket negativa. I korta drag säger rapporten följande:

Kostnader/utgifter flyttas från staten till kommunerna

Ansvaret på anhöriga ökar

Kommunernas stöd är otillräckligt. Det handlar om att långt ifrån alla (ca en tredjedel) inte får assistans från hemkommunen. Och i övriga två tredjedelar är antalet beviljade timmar många gånger för lågt. Stödet från kommunerna varierar också.

Barn är överrepresenterade bland de som förlorar statlig assistansersättning. I de fall assistans inte beviljas och ersätts av t.ex. Avlösarservice i hemmet får det negativa konsekvenser för berörda barn och föräldrarna.

Även ett stort antal personer har förlorat kommunal assistansersättning. Dessa ersätts av såväl andra LSS insatser som gruppboende, avlösarservice i hemmet men även insatser via Socialtjänstlagen (SoL).

Sammantaget tycker jag rapporten bekräftar en utveckling och konsekvenser som varit helt förutsägbara. Nu finns de även fastlagda i en statlig rapport.

Assistanskoll rapporterar om Socialstyrelsens slutsatser

* En av punkterna i Socialstyrelsens rapport var, som väntat att stödet varierar mellan olika kommuner, vilket är en av de allra främsta skälen till att assistansen inte ska kommunaliseras. Nu ska jag gå igenom lite hur självstyret funkar som är inskrivet i Regeringsformen  kap 1§ 1

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Det kommunala självstyret har urgamla rötter, redan under tidig medeltid hade socknarna självbestämmande i angelägenheter som berörde dem, t.ex. bygga en kyrka. I nutid funkar självstyret i regel bra så länge det handlar om angelägenheter som berör det stora majoriteten av kommunernas invånare.  Problemen uppstår när det handlar om att säkerställa hjälpen för minoriteter i samhället som behöver samhällets stöd. Vi ser det i den starka ställningen för det kommunala självstyret i ramlagar som bland annat SoL (Socialtjänstlagen) som ger kommunerna att ganska fritt tolka och tillämpa lagen med resultatet att två grannkommuner kan göra olika bedömningar för samma behov! Det är emellertid inget konstigt enligt hur Ramlagen och det kommunala självstyret ska fungera.

Anm: ramlagen sätter just ramar – ”ungefär så här ska det fungera”

Bengt Westerberg såg dessa problem och därför blev LSS och numer (2011) avskaffade LASS (Lagen om Assistansersättning) rättighetslagar. I praktiken har det efterhand visat sig att kommunerna alltmer tillämpar LSS  som en ramlag, inte rättighetslag. Ska ta några exempel på detta:

Sveriges 290 kommuner har lika många tillämpningsregler hur personlig assistans ska beviljas. Resultatet blir att olika kommuner kan göra olika bedömningar för samma behov. Helt i linje med SoL s konstruktion men inte rättighetslagen LSS!

Schablonbeloppet på 291 kr/timme för 2017 gäller den statliga assistansersättningen. Kommunerna kan däremot bevilja vilket schablonbelopp de vill vilket ofta är lägre än Försäkringskassans.

Tvåårsomprövningarna in inskrivna i lagen (mer exakt Socialförsäkringsbalken kapitel 51) men tvåårsintervallet gäller bara den statliga assistansersättningen i nämnda kapitel – kommunerna har fria händer att själva bestämma intervallet och hur de ska gå till. Min kompis som jag skrivit om omprövas ju t.ex. varje halvår…

Kommuner ställer märkliga krav för att bevilja assistansersättning

Detta drabbar även andra LSS insatser. Det finns många exempel på att personer som är beviljade ledsagning som förlorar den vid flytt till annan kommun. Lekebergs kommun ansåg sig t.om ha rätt att i praktiken tvångsförflytta en person mellan  gruppboenden. Givetvis helt emot LSS intentioner som rättighetslag, CRPD mm där rätten till hjälp ska vara likvärdig var hen än bor i landet men det står inte i motsättning om LSS tillämpas som en ramlag (vilket aldrig varit tanken, det bryter mot lagens konstruktion) och grundprinciper i kommunalt självstyre!

Viktig info: En helt ny dom i Kammarrätten gav Lekebergs kommun bakläxa då domstolen ansåg att det inte fanns lagligt stöd för att flytta berörd person till annat gruppboende samt att tvångsflytten bryter mot Europakonventionen! Tyvärr tror jag inte kommunen accepterar domen utan kommer att överklaga till HFD med osäker utgång.

https://funktionsrattskonventionen.se/genombrott-europakonventionen-lss-fall-kammarratten-andrade-dom/

Hur är då detta möjligt om LSS är en rättighetslag? Svaret är att det finns inget förbud i LSS mot kommunerna att själva bestämma schablonbelopp, sätta upp egna riktlinjer för behovsprövningar etcetera, inte ens ett förbud mot att ställa krav för att bevilja personlig assistans! De utnyttjar helt enkelt luckor i lagen. Allt i enlighet med kommunalt självstyre! CRPD då? Den är ju inte svensk lag och justitierådet i HFD Thomas Bull är glasklar i en intervju med Assistanskoll – svensk lag står över konventionen! Och kommunerna begår ju formellt sett inget lagbrott med att själva bestämma schablonbelopp, bedömningskriterier etcetera. Det är ju inte förbjudet i lagen…

Låt oss nu anta att hela assistansreformen sätts hos kommunerna utan en lång rad regleringar som jag skrivit om tidigare. Visst kan man drömma att det kommer att fungera men jag vill inte förlita mig på drömmar, jag vill inte under några som helst omständigheter att assistansreformen kastas ut i ett experiment som aldrig kommer att fungera då nödvändiga regleringar troligen är omöjliga att genomföra just på grund av det kommunala självstyrets starka ställning. 

All tidigare erfarenhet visar nämligen att rätten till assistansersättning kommer att vara allt annat än jämlik och det kan jag aldrig acceptera. Vissa kommuner kommer säkert att sköta sig men i de flesta fall kommer de utnyttja det kommunala självstyret till det yttersta för att tillämpa LSS som en ramlag, inte rättighetslag som den är tänkt att vara. Det blir ett rent lotteri om vi får hjälp efter behov eller inte. Ca 60 000 personer som är beviljade andra LSS insatser med anhöriga har också all anledning att frukta en kommunaliserad assistansreform.

Ska ta mig själv som exempel. Låt oss anta att assistansersättningen kommunaliseras. Jönköpings kommun beviljar mig ändå samma timantal som jag har nu. Anta sedan att jag av någon anledning har planer på att flytta till en annan kommun. Hade jag vågat ta det steget? Inte en chans i världen – vilka garantier skulle jag ha för att jag få tillräckligt med timmar i nya hemkommunen?= Inga alls. Överdriver jag inte? Inte det minsta anser jag själv. Titta bara på vad som hände för Nora Eklöv när hon skulle flytta från hemkommunen på Öland till Stockholm. Huvudstadskommunen beviljade ingen assistans alls.

Det här blir sista blogginlägget för 2017. Nu tar jag jul och nyårssemester. Återkommer med nya blogginlägg efter trettonhelgen. Önskar alla läsare, aktivist och Facebook vänner EN RIKTIGT GOD JUL och NYTT GOTT ÅR.